Vilken film såg du senast.
pineapple express
A Scanner Darkly
100x bättre än animen. :D Inte ett fan av Death note men filmen var bra och spännande.
Picture this
De weg naar Bresson
Holländsk dokumentär om mästaren Robert Bresson och hans filmer.
Dokumentären börjar med att Andrei Tarkovsky pratar om Bresson. Sedan blandas det med intervjuer med Louis Malle och Paul Schrader bland annat. Är man redan insatt i Bressons filmer, då kanske inte den här ger så mycket. Men det är fortfarande intressant och absolut trevligt. Möjligtvis om man är en novis, då kanske man förstår Bressons grepp bättre. Dock så förklaras det mesta här. Filmklippen var väl lite för långa, det kunde kortats ner. Fast dessa har ju sin kontext. Och att se Tarkovsky och Bresson tillsammans var mäktigt, två av världens bästa regissörer.
3/5
Daybreakers!
In the Name of the King
Pauley
Journal d'un curé de campagne
En ung och sjuk präst tar över en socken och försöker fullgöra sitt uppdrag. Men han har svårt att skapa någon bra kontakt med folk och de flesta vill inte veta av honom.
Att se prästen komma till byn på landsbygden och se honom just försöka fullgöra sitt uppdrag, vilken upplevelse. Nästan förvånande att filmen är precis under två timmar, Bresson brukade ju inte göra så pass långa filmer i vanliga fall. På något sätt känns det som att hans filmkonst inte är helt fulländad till hundra procent här (om man tänker på exempelvis musiken och i vilken utsträckning den används). Å andra sidan var Journal d'un curé de campagne en stor vändpunkt i karriären. Sedan så tyckte ju inte heller Bresson att hans filmer var helt perfekta själv, han vägrade ju att se på dem till och med.
Med rörliga bilder och en berättarröst får man handskas med prästens möten och tankar. Han för också en dagbok där han just skriver ner vad han tycker och tänker. Det vanliga folkets förakt mot honom känns i nacken och hans egna sorg känns träffande. Claude Laydus återhållsamma skådespel lyckas spegla så mycket. Prästens tvivel, osäkerhet och sociala obehörighet tillsammans med den krassliga magen. På grund av det hittar han inte ens motivationen till att be.
Jag älskar verkligen när Bresson använder sig av berättarröster. Just att han balanserar det så pass perfekt med mängden dialog och fortfarande låter alla bilder tala för sig själva. Strålande. En film att återvända till.
4/5
Baksmällan!
Citat från Zombiefish
100x bättre än animen. :D Inte ett fan av Death note men filmen var bra och spännande.[/i]
Tufft!
Citat från _walle_
Daybreakers!
Nice! Var den bra?
OnT: You Again / Changing Lanes
Juno!
The king's speech
Jeanne Dielman, 23 Quai du Commerce, 1080 Bruxelles
En ensam hemmafru som är änka gör hennes dagliga sysslor och tar hand om hennes lägenhet där hon bor med sin son. Samtidigt prostituerar hon sig.
Vilken totalt kompromisslös uppvisning! Innan man sätter sig ner och ens bestämmer sig för att kolla på den här filmen bör man fråga sig själv om man klarar av att utstå en väldigt dialogfattig film som till stor del går ut på att skildra en kvinnas repetitiva och monotona vardag där hon utför diverse rutiner och sysslor. Har man till exempel sett filmer som den över sju timmar långa (och fantastiska) Sátántangó av Béla Tarr och uppskattar det, då är detta ingen stor match egentligen. Men Tarr och Akerman jobbar ju på helt olika nivåer. Glöm inte heller att man måste förstå poängen med Akermans struktur, uppbyggnad, stil och form för att kunna greppa och uppskatta den fullt ut.
Jeanne Dielman, 23 Quai du Commerce, 1080 Bruxelles är cirka tre timmar och tjugo minuter lång. Den utspelar sig under tre dagar. Den är väldigt långsam och består av relativt långa tagningar. Det finns ingen musik, man hör ungefär bara en radio (som spelar musik) ett ytterst litet tag. Några kamerarörelser är uppskattningsvis obefintliga, kameran är fullkomligt statisk. Inte heller existerar det en enda inzoomning. Dialogen är som sagt väldigt sparsam och består mest av trivialt vardagssnack. Lägenhetens interiör i kombination med fotot gör att det blir en snygg film också.
Så, under dessa tre dagar får man således följa Jeanne och se när hon tvättar sig, putsar skor, bäddar, skalar potatis, diskar, äter med sin son, kokar kaffe plus annat som hör till hennes enformiga vardag. Första dagen verkar allt gå som vanligt, däremot börjar rutinerna att eskalera subtilt den andra dagen. Dessa förändringar når ett sorts klimax under dag nummer tre.
Något som Akerman gör som få andra regissörer gör eller har gjort, det är att hon tar bort dramat ur den emotionella kraften. Inte bara i skådespelet, men att hon i synnerhet kopplar ihop det med alla långa tagningar som bara skulle vara underförstådda i en vanlig filmisk presentation.
Någon är ju uppenbarligen inspirerad av Bresson på flera sätt och vis. Det är lätt att märka, ta till exempel scenerna när hon möter sina klienter för att ha sexuellt umgänge. Jeanne öppnar dörren, hälsar på mannen och båda går in i sovrummet (då är kameran placerad minst någon meter utanför sovrumsdörren). Dörren stängs och då är kameran fortfarande kvar på samma ställe. Det som händer är att det blir mörkare, efter det går båda ut ur sovrummet. En sorts indikation på att en viss tid har gått. Bressons tankesätt går att applicera så otroligt hårt här, just att man tar bort istället för att lägga till. Formidabelt.
Vi tar en till fördjupning av Bresson som går att applicera på den här filmen. Nu menar jag inte att jämföra Akerman med Bresson på en subjektiv nivå, Bresson ska man inte jämföra på det sättet med andra regissörer. Tänk på att hela grejen handlar om objektiva väsentligheter. För många kan det säkert vara svårt att tro det här (kanske både teoretiskt och praktiskt sett), men här är faktiskt varje scen, varje bild, varje ljud, varje rörelse och varje syssla nödvändig för berättandet. Allting är det. Precis som i Bressons många filmer.
Som betraktare tvingas man att objektivt uppleva protagonistens förtryckande och kvinnliga arbetskraft som hennes dagliga och slentrianmässiga existens består av. Genom att vi gång på gång får uppleva Jeannes återigen mekaniska vanor hittar vi också hennes bakomliggande problem. Hon är alienerad. Och hon måste göra något åt det.
Varför vill då Akerman visa oss just det på ett så mekaniskt, repetitivt och krävande sätt? Jo, för att vi också ska bli alienerade. Hon lyckas som ingen annan. Antonioni och Bergman är två andra mästare som har lyckats med att alienera både mig (och säkerligen många andra), men Akerman har gjort det på ett sätt som inte alls liknar deras och inte alls i samma utsträckning.
Inte nog med det, filmen klarar av att beröra flera andra viktiga ämnen. Bland annat genus. Vad som skapar problem för kvinnan i sig, att många kvinnor får vara hemmafruar och ta hand om barnen, att deras liv blir så pass mekaniserade som Jeannes, att Jeanne måste ta till prostitution som medel för att få saker och ting att gå runt osv. Men i det stora hela, att ett sådant liv kan leda till just alienation. I det här fallet skildrar Akerman det genom en ensam änka med sin tillhörande son. Mycket bra, träffsäkert och intressant porträtt. Med hjälp av detta mästerverket tog hon realismen till en helt ny nivå. Kompromisslös filmkonst i allra högsta grad.
5/5
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet