Vänsterpartiet
Frågan är vem som bryr sig
knolla aina bre
Citat från Tate
Var det inte du som skrev det där med att du inte gillade att många i vänstern inte kunde föra diskussioner utan att vara otrevliga, snacka skit eller klanka ner på den andras åsikter?
Jo, det har hon kläckt ur sig. Minns att jag reagerade på det i alla fall
roligt med sådant folk.
Vi är väl alla hycklare till en viss nivå. Men vissa mer än andra
Lite intressant läsning från en PLUS-artikel i Aftonbladet.
"Jag fastnade i en vänster-sekt"
Magnus Utvik var 17 när han gick med – tre år senare försökte han ta sitt liv
Han trodde att han tillhörde de goda som till slut skulle segra.
I tre år offrade han allt på väg till paradiset på jorden.
Men när vägen tog slut stod Magnus Utvik helt ensam – med två flaskor rödvin och en näve sömntabletter.
–Jag var så bottenlöst ledsen. Men jag vaknade upp, säger han.
Budskapet var kristallklart – ”Vi kommer att segra, vi kan inte förlora. Vi kan inte misslyckas”.
Orden lockade, de blev till en väldigt enkel sanning.
– Vi hade rätt, alla andra hade fel. Det var en så ren ideologi att livet fick en djupare mening, säger Magnus Utvik, 47.
Men ideologin, hämtad från den extrema vänsterkanten, var också förödande.
Magnus ställer ner tekoppen och vispar runt med skeden ett par varv. Bredvid honom, på fönsterbrädet, står inramade foton på hans fru Hanna som ung och de båda döttrarna i olika sammanhang. Bakom bilderna finns bara utsikten ut över Liljeholmskajen och Årstaviken som skiljer Södermalm från Stockholms sydvästra förorter. I dag är Magnus författare, föreläsare och bokrecensent, allt som kretsar kring de skrivna orden. Samma ord som blev hans räddning och väg tillbaka till livet.
Magnus växte upp i Värnamo i västra Småland. Hans pappa var socialdemokrat och politiskt stod också Magnus till vänster när intresset vaknade i tonåren. Det var så, med de idealen, han var uppfostrad. Och medan ungdomar över hela 1980-tals-Sverige delade upp sig i hårdrockare eller syntare satsade han sin energi på politiken och KU, Kommunistiskt Ungdom. Sovjetunionen och Östeuropa stod som stolta förebilder.
Men en dag fick han höra om en nykomling i staden. Hans partivänner berättade att några stalinister från Stockholm hade öppnat en bokhandel i staden. Och dem skulle man akta sig för. De tillhörde en sekt – en politisk sekt som såg en väpnad revolution som lösningen. De tyckte dessutom att Magnus och hans kamrater i KU inte var riktiga kommunister.
För en ung man i brytningstid mellan barn och vuxen var lockelsen enorm.
– Jag sögs till det fundamentalistiska. Jag sökte och ville ha den där starka religiösa känslan. Att vara del av något stort.
– I VPK:s ungdomsförbund var det en jädra massa sura åsikter man skulle ha. Jag hade alltid tyckt att det var tråkigt med skola, betyg, och elevinflytande och sådant. Jag brydde mig inte, de flesta lärare var rubbade och hade korkade åsikter.
Hans första trevare mot extremisterna var ett oskyldigt besök i bokhandeln. Magnus cyklade dit av nyfikenhet, men över en kopp kaffe fick han hela sin världsbild ifrågasatt. Håkan, en man i 20-årsåldern, berättade hur det egentligen stod till. Kuba var inte socialistiskt, utan kapitalistiskt. Sovjetunionen också, statskapitalistiskt. Inte ens Kina var socialistiskt. Och Stalin hade inte alls gjort några illdåd, han fick kritik för att han var en äkta marxist-leninist. Det fanns bara ett land som hyllade de rätta idealen – Albanien.
Det var ett omtumlande möte. När han cyklade därifrån fattade Magnus knappt vad som hade hänt.
Men mötet följdes snart av ytterligare ett. Magnus köpte litteratur i bokhandeln och började plugga på. Med en vuxen syn på hans förvandling gick det förbluffande snabbt innan han var övertygad.
– Men när man är 17 sitter man inte och diskuterar saker i fem år.
– Efter 10 möten i bokhandeln blev jag hembjuden till Håkan, vi drack te och lyssnade på Frank Zappa. På den vägen var det och tre månader senare tyckte jag att han hade rätt.
Magnus slungades rakt in i en värld av svart och vitt. Han fick träffa partiledaren Anders Persson och beskriver det som en ”total uppfyllelse”. KPS – Kommunistiska partiet i Sverige – var inte bara extrema stalinister, de var extremt tydliga också. Den egna organisationen hade rätt, alla andra hade fel och var dessutom potentiella fiender. Ett enpartisystem skulle införas och för det var en väpnad revolution nödvändig, KPS skulle leda arbetarklassen. All religion var av ondo och kyrkorna skulle stängas. Partiet skulle bara ha kontakt med andra rena kommunistpartier och Albanien.
Reglerna för medlemmarna var lika strikta som budskapet var tydligt.
–Om man tvivlade och trodde att det var något fel med den egna organisationen så anklagade man inte politiken eller ideologin, utan sig själv. Och då måste man göra självkritik och jobba ännu hårdare.
Magnus tvekar inte att kalla partiet för en sekt. Det svartvita, övertygelsen om det egna budskapets förträfflighet, fienderna, en karismatisk ledare, alla ingredienser fanns på plats.
– Det är samma psykologiska mekanismer som i alla sekter. För ett tag sedan träffade jag en grupp avhoppade Jehovas vittnen och de kunde känna igen sig i mycket av det jag berättade om KPS.
Ändå minns han lyckan av att cykla hem från ett möte med sina nya kamrater och känna att han stod på rätt sida i kampen mellan gott och ont. De var som en elitstyrka som skulle leda arbetarna, med vapen i hand.
De följande åren fullkomligt begravde han sig i arbete. Han åkte på läger, delade ut flygblad, organiserade möten, läste på och konspirerade mot de som betraktades som förrädare. Han förrådde sina forna vänner i VPK:s ungdomsförbund. Han skänkte pengar, en tiondel av sitt studiebidrag varje månad, och sålde av sina ägodelar för att kunna fylla på partikassan i Stockholm.
KPS var hans liv – hela hans liv.
–När jag slutade… Det var som att tro på Gud och sedan, helt plötsligt sluta tro och bara lägga det åt sidan. Jag kände en enorm tomhet. Meningslösheten blev extrem och det fanns bara ett stort, tomt hål kvar.
Trots allt hans arbete och alla uppoffringar växte inte partiet. Det var bara han och Håkan i Värnamo, ytterligare någon i Göteborg. I Stockholm och Norrköping var de betydligt fler, men det var långt bort. Trycket på Magnus och partikamraterna ökade, de skulle jobba ännu hårdare och skänka ännu mer pengar.
forts.
Men efterhand växte Magnus tvivel allt starkare.
En dag, när han var ute och sålde tidningar, var det någon som frågade om hans syn på Stalin, hans Gud. Med det fick han anledning att med nya ögon läsa på om sin förebild och insåg att Stalin inte var felfri.
Och då brakade allt samman.
–Jag tänkte, ”faller Stalin, faller Lenin, och varför älskar då Albanien Stalin?”.
–Till slut föll alltihop, tvärt, och jag kände en existensiell tomhet. Vad skulle jag nu leva för?
Magnus nådde botten en kväll hemma i sin lägenhet. Han satt och pratade i telefon med en gammal vän. Medan de satt och pratade om gamla tider stoppade han i sig sömntablett efter sömntablett och pausade bara för att skölja ner dem med vin.
–Allt kändes så meningslöst. Allt var borta och jag var så bottenlöst ledsen och ensam.
Till slut domnade han bort.
Han hade nått absoluta botten, han ville ta livet av sig – och var en hårsmån från att lyckas.
Men han vaknade och orkade kravla sig upp ur sitt mörka tomrum. Någonstans insåg han att livet kanske var värt att leva ändå. Han minns inte riktigt.
Vägen ut ur den politiska övertygelsen var dock inte spikrak. Ytterligare några år kallade han sig för kommunist, men han var isolerad i sina tankar och han hade få vänner. Självmordsförsöket var en vändpunkt, men det var först några år senare, när han upptäckte och började skriva poesi som han hittade ett sätt att fylla tomheten inom sig.
– Jag var nog 24–25 år när jag började skriva poesi och det var väldigt bra. Jag fick en ny identitet i det. Min pappa gillar poesi och vi kunde prata om det och hitta tillbaka till varandra.
Hans pappa hade sett sin son förvandlas från en vanlig, politiskt intresserad ung man till en extremist som förespråkade våld som medel.
–Hade han sagt åt mig att dra åt helvete vet jag inte vad som hade hänt. Men han orkade lyssna.
Och just det var viktigt, att det fanns en dialog.
– Det här med att ”jag gillar dig, men inte dina åsikter”, det… Finns dialogen så finns det också en väg tillbaka till samhället, det är kanske inte så dumt trots allt. Men finns inte dialogen är det lättare för någon som fastnat i en sekt att själv bryta helt med samhället.
Magnus har i sitt vuxna liv fortsatt fylla tomrummet med fru och två barn. Han har skrivit flera böcker, både romaner och poesi. Men det är först nu som han har tagit steget och skrivit om sina tre tonår i en politisk sekt.
–Det finns inget att vara stolt över där.
–När jag gick i terapi sa jag först att jag inte hade så mycket att säga. Men sedan sa jag att jag hade varit med i en kommunistisk sekt och att jag försökte ta livet av mig. Terapeuten tittade på mig och sa att ”du kunde ha dött”. Då började jag gråta. Jag hade gått och burit på det här så många år. Jag hade pratat om det på krogen och med kompisar, men inte mer. Har man försvarat diktaturer har man all anledning att göra upp med sin egen historia.
Johan Gunnarsson
----------------
KPS upplöstes 1993
Kommunistiska partiet i Sverige, KPS, grundades 1982, sprunget ur Sveriges kommunistiska förbund. Partiet hade som mest ett hundratal medlemmar runt om i Sverige, framför allt i Norrköping och Stockholm. Partiet förespråkade en väpnad revolution för att kunna införa en kommunistisk enpartistat med SKP vid makten. Albanien var föregångslandet. Partiledare, kallad förstesekreterare, var Anders Persson.
Efter flera misslyckade sammanslagningsförsök med andra kommunistpartier upplöstes KPS 1993.
---------------
Han var ingen stark människa, en skam för vänstern, fyfan.
Stalinister är som sagt dumma i huvudet. Stalinister är dock mer åt KP än åt V, så helt relevant är det inte
statsministern fick slut på argument.
http://www.youtube.com/watch?v=_ldOrHAa3M0
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet