Tokio Hotel [Den inofficiella tråden]
Citat från robiiinsflicka
Citat från candy_freak
såg inte konserten i gbg men recensionen i gp var ju förfan elak!"!!
vad stod det?
var en ganska lång recension så jag kommer inte ihåg allt men den var elak
Yesyes, kommer bli bäst :D
Tokio Hotel | Scandinavium
Tysk Disney-emo
TOKIO HOTEL Scandinavium, fredag
Publik: 3 630 (ljudmässigt det dubbla).
Bäst: Dark side of the sun är effektfull light-hårdrock och World behind my wall en trevlig svulst-ballad.
Sämst: Bill Kaulitz läder, nitar, blinkande axelskydd och rockabillyfrilla är en minst lika stor estetisk förolämpning som hans forna manga-look.
Bandet ser ut som prao-elever och musiken är urvattnad poprock men GP:s recensent ger ändå Tokio Hotel godkänt för konsertupplevelsen.
Det vore rent tjänstefel att bedöma de unga tyskarna i Tokio Hotel ur något slags von oben-perspektiv. Att dissa dem och deras publik bara för att musiken de samlas runt är urvattnad poprock som består av en barntillåten dos hjärta och smärta uppblandad med Depeche Mode-syntar och lättfattliga riff och refränger.
Så vad är hemligheten?
När den stora metallbollen öppnar sig och avslöjar en trummis mot en fond av proto-Matrix-aktiga animationer och kvällens huvudperson Bill Kaulitz får den underåriga publiken att skrika med väl inövade vickningar i Noise kommer man Tokio Hotels storhet på spåren direkt. Kaulitz är en lagom farlig frontman. Ett destiillat av den androgyna glamrockikon som förädlades av Bowie och sedan inspirerat Ola Salo. Tokio Hotel är helt enkelt inget annat än en lite mer tungfotad kusin till The Ark, som har samma vilja att skapa stor musikal, men gör det med svårmod och maskinella riff istället för gjädje och fest.
Och de gör det helt okej. Med en Beatlemanis-skrikande publik som ständigt överröstar dem. Det hade självklart varit mer imponerande om arenan varit mer än halvfull och om den enkla scenshowen - videoprojektioner, lite eld, massa ljus och en låtsas-mc - inte påmint om en något på Liseberg. Eller om resten av bandet inte sett ut som PRAO-elever i en skivstudio.
Men med hjälp av publik, hela Tokio Hotels svajiga låtskstt och en hel del irriterande pauser lyckas charmige och publikfriande Bill Kaulitz ändå bjuda på en fullt godkänd konsertupplevelse.
Ibland är den upplevelsen större än den musikaliska.
^ idioter.
jag tänkte inte på hans kläder mer än en halv minut sammanlagt, utan på att det var awesome att se dom live och att höra deras musik.
Citat från RobbanMurray
Tokio Hotel | Scandinavium
Tysk Disney-emo
TOKIO HOTEL Scandinavium, fredag
Publik: 3 630 (ljudmässigt det dubbla).
Bäst: Dark side of the sun är effektfull light-hårdrock och World behind my wall en trevlig svulst-ballad.
Sämst: Bill Kaulitz läder, nitar, blinkande axelskydd och rockabillyfrilla är en minst lika stor estetisk förolämpning som hans forna manga-look.
Bandet ser ut som prao-elever och musiken är urvattnad poprock men GP:s recensent ger ändå Tokio Hotel godkänt för konsertupplevelsen.
Det vore rent tjänstefel att bedöma de unga tyskarna i Tokio Hotel ur något slags von oben-perspektiv. Att dissa dem och deras publik bara för att musiken de samlas runt är urvattnad poprock som består av en barntillåten dos hjärta och smärta uppblandad med Depeche Mode-syntar och lättfattliga riff och refränger.
Så vad är hemligheten?
När den stora metallbollen öppnar sig och avslöjar en trummis mot en fond av proto-Matrix-aktiga animationer och kvällens huvudperson Bill Kaulitz får den underåriga publiken att skrika med väl inövade vickningar i Noise kommer man Tokio Hotels storhet på spåren direkt. Kaulitz är en lagom farlig frontman. Ett destiillat av den androgyna glamrockikon som förädlades av Bowie och sedan inspirerat Ola Salo. Tokio Hotel är helt enkelt inget annat än en lite mer tungfotad kusin till The Ark, som har samma vilja att skapa stor musikal, men gör det med svårmod och maskinella riff istället för gjädje och fest.
Och de gör det helt okej. Med en Beatlemanis-skrikande publik som ständigt överröstar dem. Det hade självklart varit mer imponerande om arenan varit mer än halvfull och om den enkla scenshowen - videoprojektioner, lite eld, massa ljus och en låtsas-mc - inte påmint om en något på Liseberg. Eller om resten av bandet inte sett ut som PRAO-elever i en skivstudio.
Men med hjälp av publik, hela Tokio Hotels svajiga låtskstt och en hel del irriterande pauser lyckas charmige och publikfriande Bill Kaulitz ändå bjuda på en fullt godkänd konsertupplevelse.
Ibland är den upplevelsen större än den musikaliska.
jag håller med 110%!
Fyfan att de aldrig ger sig!
Jag hade de bästa sittplatserna i GBG.... men i sthlm kändes det mäktigare.
har sett bilder på alla medlemmarna och jag tycker Georg va den enda som såg bra ut i kläderna,
tom, ja menar hallå? en dunväst på en spelning? inte snyggt!
gustav hade shorts och linne, enkelt men inget stilfullt direkt
bill va bara ful imo!
det är ju inte ens bill som bestämmer vilka kläder eller vilken frisyr han ska ha, varför fattar ingen det?
jag struntar i vem som bestämmer det, de är lika fult för det
Fast nu är det väl musiken som har störst betydelse, eller?
Citat från cyperix
det är ju inte ens bill som bestämmer vilka kläder eller vilken frisyr han ska ha, varför fattar ingen det?
Är du efterbliven eller?
Det är han som bestämmer hur hans frilla ser ut men scenkläderna blev designade, han sa vad han villeha i stora drag och de fixade det.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet