Tjejsnack.
Citat från AJDiiiZ
Men det var tack vare att jag blev van att bli behandlad så som jag klarade mig. Var brutalt jävla självmordsbenägen från sjuan till nian, och hade jag inte blivit van att vara ensam och utstött, så hade jag inte suttit här idag.. och det är inget skämt.
I mitt fall så klandrar jag inte lärarna... för allt var så perfekt i klassrummet. Och jag är en jävel på att dölja vad jag känner. Har alltid varit glad och framåt och så, hur dåligt jag än mår. Och även om jag satt ensam och så på varenda lektion så var jag glad och skrattade och var närvarande på lektionerna. Det enda som kunde avslöja mig var mina handleder (omg vad patetiskt det låter, menja), men jag lät verkligen ingen se det, för att jag ville inte att folk skulle veta hur jag mådde. För jag skämdes.
I sjuan till nian var jag inte mobbad.. jag existerade bara inte för mina vänner, eller för någon annan i stort sett. Jag bara... var, utan att någon la märke till mig. Och jag skämdes verkligen över det. För jag visste att eftersom att ingen ville vara med mig så var det något fel på mig. Därför försökte jag få folk att tro att jag inte påverkades av det alls...
Jag vet inte vad jag ska säga, jag är ledsen för din skull. Det borde aldrig ha hänt i alla fall.
Tyvärr är livet hårt och orättvist, folk som inte förtjänar det råkar illa ut eller blir skadade, både fysiskt och psykiskt.
Darling, they're not your friends :(
But they're not your enemies either.
Citat från AJDiiiZ
De människor som nästan tagit livet av mig är inga jag tycker illa om.
Jag älskar dem. Har känt dem hela livet liksom. De är mina vänner.
Jag råkade bara vara lite mindre bra. Någon ska ju vara hackkyckling. Klandrar dem inte.
Alltså
so wrong on so many levels
Edit: Det känns lite som om du drabbats av någon variant av stockholmsyndromet.
Citat från Viruset
Jag vet inte vad jag ska säga, jag är ledsen för din skull. Det borde aldrig ha hänt i alla fall.
Tyvärr är livet hårt och orättvist, folk som inte förtjänar det råkar illa ut eller blir skadade, både fysiskt och psykiskt.
Du behöver inte säga något. Jag är bara glad att jag faktiskt tog mig igenom det. För sådär jävla dåligt som jag mådde... det går liksom inte ens att beskriva. Om jag bara hade haft någon att prata med så hade det varit lättare. Men när jag försökte prata med de som stötte ut mig så fick jag tillbaka som svar: "Ida, du mår inte dåligt egentligen... du vill bara ha uppmärksamhet", vilket har gjort att jag har svårt att öppna mig för folk .
Och det här är första gången på groteskt länge som jag berättar om det här för någon.. några.
Men jag känner att det är förbi nu liksom, nu kan jag prata om det utan att det känns alltför jobbigt.
Citat från u_suck_tbh
Darling, they're not your friends :(
But they're not your enemies either.
Alltså.. vissa som blivit utsatt för sådant som jag blivit utsatt för kanske blir arg eller sådant som person.
Jag har blivit precis tvärtom. Är verkligen astrevlig, för att folk inte ska känna som jag.
Och jag kan verkligen inte... liksom... ja. De är mina vänner. Jag umgås liksom med dem. Låtsas som att ingenting har hänt.
De slipper må dåligt över hur de har betett sig. Och så länge alla andra mår bra så är jag nöjd.
Är dom trevliga mot dig då?
För jag kan dra till minnes att du nämnt att några av dina s.k kompisar inte betett sig så "kamratligt" mot dig :@
Men det kanske inte gäller alla, jag vet inte.
Nu för tiden är de det. Men the thing är ju att de inte förstår hur de behandlade mig.
De insåg inte det då heller. De visste liksom inte. De hade ingen aning om hur dåligt jag mådde.
De förstod verkligen inte varför jag klagade så mycket.. eller ja, försökte klaga i alla fall.
De förstod verkligenverkligen inte.
:(
Du kanske kan förklara någon dag?
Bara för att reda ut det en gång för alla liksom.
Jag vet inte om det är värt det...
Låter dem hellre leva i ovisshet. Det känns lite bättre så. Då slipper de som sagt må dåligt över det.
Och skulle de må dåligt över det så skulle jag få dåligt samvete.
Borde inte få det, jag vet.. men jag får det så sjukt lätt. Och jag tar alltid på mig allting.
Allting är liksom alltid på något sätt mitt fel.
Fast det är det inte :@
Dom är också människor som gör val, misstag och som bildar egna relationer till människor - bra som dåliga :@
Citat från AJDiiiZ
Jag vet inte om det är värt det...
Låter dem hellre leva i ovisshet. Det känns lite bättre så. Då slipper de som sagt må dåligt över det.
Och skulle de må dåligt över det så skulle jag få dåligt samvete.
Borde inte få det, jag vet.. men jag får det så sjukt lätt. Och jag tar alltid på mig allting.
Allting är liksom alltid på något sätt mitt fel.
Men det är ju fortfarande deras fel att du mår dåligt, oavsett om dom vet eller inte att det är pga dom. Dom får väl fan stå sitt kast om dom gjort så mot dig, så håll inte tyst om det.
Jag vet........ men det känns så ändå :(
Citat från IsItMedicine
Men det är ju fortfarande deras fel att du mår dåligt, oavsett om dom vet eller inte att det är pga dom. Dom får väl fan stå sitt kast om dom gjort så mot dig, så håll inte tyst om det.
Alltså... jag mår ju inte dåligt längre, egentligen. Blir bara lite ngerjkghklrhr ibland.. när jag kommer tillbaka såhär.
Men det känns lite som att.. ta upp det igen.. efter tre år.. känns lite.. ah...
Citat från AJDiiiZ
Jag vet........ men det känns så ändå :(
Get that shit out of your system, girl!
Och nu till något helt annat;
Paniken som uppstår när man försöker ta ner duschmunstycket (som någon givetvis har lämnat i takhöjd) och det droppar ett fuckton iskallt jävla vatten över brösten. :@@@@
Citat från u_suck_tbh
Get that shit out of your system, girl!
Det är svårt!!!!!!
Brukar alltid få höra att saker och ting är mitt fel.
OCH det är bättre att jag tar på mig skiten direkt, så att jag slipper bråk och skit.. så alla andra är glada och lyckliga.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet