Tjejsnack.
Fittkrans
Tjej, 30 år
Citat från wingdings
Citat från Rational
Jag skulle behöva lite hjälp.
Spit it out, girl!
Jag sitter här och är jätteledsen. Jag tycker inte om min familjesituation och sättet mina föräldrar behandlar mig på. Så jag skrev en grej för att kunna förklara det för dem. Behöver respons.
Ni kanske inte ens undrar varför jag känner mig instängd. Ni undrar kanske däremot varför jag är så melodramatisk, så förtvivlad vissa gånger, när jag inte får som jag vill.
Nu hade jag tänkt berätta det.
Relationer tycker i alla fall jag beror på ömsesidig ärlig- och öppenhet. Det gäller alla slags relationer i alla kulturer – Man måste veta var man har varandra. Att dölja saker som är obekväma eller jobbiga att tala om under en stor och tjock filt är inget bra sätt att tillämpa detta. Ärlighet och öppenhet, menar jag. Och den viktigaste relationen i mitt liv, det viktigaste förhållandet, är inte det familjeförhållandet? Är det inte värt att satsa på? Något som ska vara tänkt att hålla livet ut. Man ska knyta band till varandra som håller, även i svåra situationer. I storm liksom solsken.
Just nu känns det faktiskt inte som att det håller, i alla fall inte för min del. Jag känner mig som intryckt i ett hörn, maktlös och underlägsen. Är det meningen att det ska vara så, mellan dotter och föräldrar? Det tycker med all respekt inte jag. Och därför, med risk för att låta som en överreagerad insändare i Falköpings Tidning så skriver jag det här. Eftersom jag har svårt att få det sagt.
Ibland är det verkligen som att ni tror att jag inte förstår någonting alls. Vill ni verkligen att jag ska behöva lära mig att finna mig i allt som jag är missnöjd med, även det som faktiskt skulle kunna diskuteras på ett sansat och begripligt sätt? Jag tycker det låter mer som en diktatur än något annat. Och javisst, ni kan bestämma över mig. Ni kan välja att medvetet idiotförklara mig och ni kan också välja att inte visa någon form av förtroende för mig. Men ska det verkligen behöva betyda att ni måste?
Jag vet mycket väl att mitt omdöme inte varit mycket att lita på. Men jag växer fortfarande. Jag lär mig nytt hela tiden och jag är inte ens fysiskt utvecklad. Så låt mig upptäcka. Misstag är det bästa sättet att lära sig på, eller hur är det man säger? Men det är som att ni verkligen är rädda för att jag ska komma till självinsikt. Att jag ska kunna förstå på egen hand vad som är bra och inte. Och ändå har jag skött mig förhållandevis bra hittills. Jag har aldrig rökt, snusat, druckit eller något annat som varit hälsofarligt för mig. Jag äter bra, jag motionerar. Jag tar hand om mig själv på alla plan. Nu gör jag det. Ni vet att detta inte är något ni ens behöver påverka. Är det därför ni känner att ni måste ha principer i andra situationer? Jag vet inte, men jag försöker förstå. Ni berättar det aldrig för mig, även om jag frågar. Jag är rädd för att ifrågasätta era principer. Ni vet nog inom er varför jag är rädd. Om jag ifrågasätter en detalj så riskerar jag att störta helheten. Ni hotar mig, när allt jag vill ha är ett svar. På en så enkel fråga som varför. Ni vet nog mycket väl att jag känner till olika sorters oro. Jag kan bara reflektera över vad det är som får er att fatta beslut. Men när jag frågar så vill jag ha ett svar. Är inte det vanligt folkvett?
Sammanfattningsvis, det handlar inte om att jag inte alltid får som jag vill. Det handlar om att jag faktiskt vill veta anledningen till varför jag inte får det. Är inte det förståeligt? Jag menar, om ni skulle bli hämtade av SÄPO en dag, förlora hus och hem, aldrig få träffa era barn igen, skulle ni då inte vilja ha en förklaring till det? Jag har svårt att tro att ni inte skulle det. Och jag är också människa, jag har också mina behov. Bortom kärlek, mat, vatten och värme så är det vad jag kräver. Öppenhet. För utan den så fixar jag inte det här, och jag menar det. Jag tycker redan att det har pågått för länge nu, sedan jag blev… Tonåring. Eller kanske alltid. Jag hör det när ni pratar med Arvid (min bror) också.
”För att jag säger det”. ”För att annars…”
Jag kan inte mycket om barnuppfostran, men jag kan inte låta bli att undra ifall det är så man ska gå tillväga. Och Arvid är 4 år gammal. Han ifrågasätter det inte och därför är det ju inga problem. Men jag då? Jag är 15 år, och sanningssökande. Det är sanning jag vill ha, och den tycker jag faktiskt att jag har förtjänat. Jag vill kunna prata med er ordentligt, utan att själv bli ledsen. Jag känner mig alltid så maktlös, när ni redan från början låter mig veta att jag inte kan påverka någonting.
Därför att ni har ansvar för mig tills det att jag blir 18.
Jag vet väl mycket väl att ni vill ha en god relation till er dotter. Jag vet att ni tycker om mig. Men jag måste medge, ibland har ni ett väldigt underligt sätt att visa det på.
Och er tillit till mig verkar allvarligt sargad. Ni litar inte ens på att jag kan ta hand om mig själv, trots att jag är lycklig. Om jag vore olycklig så skulle ni märka det, och inte minst jag. Men en sak gör mig väldigt ont, och det är att veta att ni, helt allvarligt, inte tror att jag kan ta vara på mig. Att ni inte litar på mitt omdöme. Jag är friskare nu än jag har varit på flera år, jag är gladare. Kan ni inte låta det vara så? Det känns som att ni letar fel, och det avskyr jag. Och när ni påpekar dem så är det klart jag blir arg. Det har sin förklaring att jag alltid blir förbannad när pappa tar förgivet att alla mina problem har sin grund i min kost. Jag har inte anorexia, jag är inte överviktig, utan är sund och hälsosam. Vad mer kan ni begära av min kost? Jag vill bara att ni försöker lita på att jag faktiskt kan, för då skulle mitt liv bli mycket enklare på många sätt. För om inte ni litar på mig, vem ska då göra det?
Självklart är jag inte perfekt, men det är ju något som jag givetvis strävar efter att bli. Jag vill inte att något hämmar min strävan mot ett lyckligt och bra liv, allra minst mina föräldrar. Missunnar jag er lycka? I sådana fall skulle jag vilja att ni talar om det för mig. Så som jag vill kunna berätta sådant för er. Men som sagt, det är inte alltid jag vågar. Och den känslan blir starkare för varje tillfälle. Känslan av att ha förlorat innan man ens försökt. Det är liksom hopplöst, och det ger väl ganska dåliga vibbar inför min framtid. Jag menar, det sägs ju att man ska kämpa för sin sak. Och allt det jag försöker ta upp med er är min sak, det lovar jag. Det är inte som att jag försöker påverka utan grund. Jag tycker det är viktigt, även om ni kanske inte gör det. Och jag hoppas att ni inte förväntar er att jag ska förstå alla de regler som ni sätter upp för min del, eller alla principer. Men jag vill kunna förstå, och det är därför jag frågar.
Jag kan mycket väl tänka mig att ni inte alls tar detta på allvar. Men det är så jag känner det, och ni kan ju välja. Ni har liksom makten att förändra, mer makt än vad jag har. Ni kan välja att faktiskt ta tag i det här, försöka göra det så bekvämt och trevligt för mig som möjligt att bo härhemma. Även om jag faktiskt är tvungen. Eller så kan ni ju bara strunta i det.
Ida
user12345
Tjej, 30 år
Åh, Ida. Du formulerar dig så himla bra och jag tycker texten är sjukt tydlig. Ibland undrar jag hur föräldrar lyckats glömma hur det var att vara ung, men framför allt hur de kan blunda för att man är ung och vill upptäcka; att man trivs bäst att göra som man alltid gjort.
Jättebra text, om de inte förändrar sig efter den vet jag inte vad. Hur hade du tänkt ge den till dem?
Fittkrans
Tjej, 30 år
Åh, vad bra! Det verkar inte som att jag bara vill komma med krav och få en massa privilegier va?
Jag vet inte riktigt, om jag ens vågar ge dem den... Jag skulle verkligen behöva det, men som sagt.. De hotar mig när jag ifrågasätter.
Det är superjobbigt. Men jag hoppas att risken är värd att ta.
Har du något förslag på hur jag skulle kunna göra?
user12345
Tjej, 30 år
Nej, jag tycker du lägger upp det bra! Du visar att du förstår deras oro, men du ifrågasätter den på ett mycket moget vis. Hoppas de är lika mogna tillbaka.
Det är absolut värt det, alla metoder är värda att prova.
Skriv ut den och ge över den personligen, kanske? Läbbigt förvisso, men då kan de ju inte undgå att verkligen läsa den då du överlämnat den på ett högst personligt vis liksom! Eller skicka i ett mail, fast det kanske är lite oväntat..
Fittkrans
Tjej, 30 år
Citat från wingdings
Nej, jag tycker du lägger upp det bra! Du visar att du förstår deras oro, men du ifrågasätter den på ett mycket moget vis. Hoppas de är lika mogna tillbaka.
Det är absolut värt det, alla metoder är värda att prova.
Skriv ut den och ge över den personligen, kanske? Läbbigt förvisso, men då kan de ju inte undgå att verkligen läsa den då du överlämnat den på ett högst personligt vis liksom! Eller skicka i ett mail, fast det kanske är lite oväntat..
Åh, super :)
Jo, jag tror nog att det vore det bästa. Får ta det ikväll, när min bror har somnat och mamma har tid. Det är ju henne jag mest har försökt prata om det med. Men misslyckats.
hhkktjjdnmjrui
30 år
tldr.... :((((
Fast jag gillade det så långt jag orkade läsa.
Fittkrans
Tjej, 30 år
Haha, vad bra Anna :D
user12345
Tjej, 30 år
Citat från Rational
Åh, super :)
Jo, jag tror nog att det vore det bästa. Får ta det ikväll, när min bror har somnat och mamma har tid. Det är ju henne jag mest har försökt prata om det med. Men misslyckats.
Låter jättebra. Lycka till, verkligen! Blev helt ledsen/hoppfull i magen när jag läste texten, dels för att livet är orättvist och dels för att det finns människor med insikt MEN vilja att förändra :D Så är jag också, men jag orkar inte göra som du. Dessutom har jag inte så hårda regler, och jag gör saker jag inte får (dock utan deras vetskap), samt har höga krav, så jag dömer inte mina päron.
Fittkrans
Tjej, 30 år
Citat från wingdings
Låter jättebra. Lycka till, verkligen! Blev helt ledsen/hoppfull i magen när jag läste texten, dels för att livet är orättvist och dels för att det finns människor med insikt MEN vilja att förändra :D Så är jag också, men jag orkar inte göra som du. Dessutom har jag inte så hårda regler, och jag gör saker jag inte får (dock utan deras vetskap), samt har höga krav, så jag dömer inte mina päron.[/i]
Grejen är ju den att det enda jag egentligen gjort för att de inte ska kunna lita på mig är att jag har... Ja, legat. Men hur farligt är det egentligen? Och det känns inte rätt att jag ska behöva lida för det i hela mitt liv...
masshysteria
Kille, 33 år
Rational: Du får ju ha sex enligt svensk lag så jag tycker att dina föräldrar borde ha överseende med det. ):
user12345
Tjej, 30 år
Verkligen inte, så långsinta kan de omöjligt vara heller. It's no big deal!
faxmaskinen
Kille, 33 år
Citat från Rational
Grejen är ju den att det enda jag egentligen gjort för att de inte ska kunna lita på mig är att jag har... Ja, legat. Men hur farligt är det egentligen? Och det känns inte rätt att jag ska behöva lida för det i hela mitt liv...
Får du inte ha sex för dina päron? Du är ju 15 och allt..
Bra skrivet förresten!
Fittkrans
Tjej, 30 år
Tack allihop.
Jo, nu har de ju inte mycket att säga till om. Men har legat sedan jag var 13 och ljugit för dem om sådana saker. Vilket inte är så konstigt, eftersom min mamma har frågat efter varje gång jag träffat en kille:
"Ni gjorde väl inget dumt?"
Ja, vad ska man svara?
APOOTIE
Tjej, 30 år
Citat från Rational
Tack allihop.
Jo, nu har de ju inte mycket att säga till om. Men har legat sedan jag var 13 och ljugit för dem om sådana saker. Vilket inte är så konstigt, eftersom min mamma har frågat efter varje gång jag träffat en kille:
"Ni gjorde väl inget dumt?"
Ja, vad ska man svara?
"vad är dumt för något då?" (... fast det kanske låter spydigt )): )
Jäkligt bra text btw!
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet