Spöken, poltergeists, andar och övernaturliga ting!

En kompis till mig övernattade i sin pappas farfars gamla hus. hennes pappas farfar hade avlidit i det huset och spökade där. När alla sov så hörde hennes pappa att någon gick i trappan. Han gick o kolla men såg att alla andra sov och så ropade han "du kan inte skrämma iväg oss, vi kommer att stanna här hela natten" då slutade det.

Sen när hennes pappa var liten så var han hemma själv med katterna och plötsligt så började alla möbler att flytta på sig. Han låste då in sig på sitt rum och väntade på att hans mamma och pappa skulle komma tillbaka.

min styvsysster satt framför datorn hemma hos hennes mamma och plötsligt så kände hon ett fält som var varmare än resten av luften. Hon följde konturerna av luften som otroligt nog formade sig som en liten person i ca 5 års ålderns. Sen försvan den in i vardagsrummet men A-S va för rädd för att följa efter.

Det är lite nice och läsa sånt här :>

(URSÄKTA HÄSTDELEN)
Men iaf, när jag och min kompis skulle vara i stallet förut så var klockan runt sju på kvällen, det var ganska mörkt. Typ höstmörkt och vi går upp på övervåningen, där är det ett rum helt utan fönster och på väggen hänger en plansh (stavning) och sen utanför är det ett rum med ett litet fönster. Vi går upp där och ser att fönstret är öppet, innan vi går vidare stänger vi fönstret osv och sen går vi in i rummet och stänger dörren efter oss. Sen helt plötsligt ser vi hur planshen börjar fladdra helt utan anledning, vi blir typ rädda och går ut och upptäcker att fönstret är öppet igen. Och en gång när vi var i ridhuset så står vi och pratar jag och en kompis och helt plötsligt börjar det låta jättemycket och det typ känns som allt börjar skaka. OCh kommer ut och går bort till våra kompisar som står i stallet, vi ba: Hörde ni? Dom tittar på oss som vi vore helt dumma -.-' Och vi har ett hörn på ridbanan där det sägs det spökar. Tre hästar i stallet blir helt galna i det hörnet, i princip alla åker av i det hörnet. Dem har tillochmed börjat låta dom som rider dom hästarna bara använda halva ridbanan.

Det är lite creepy...

Vi har något andligt i vårt hus, helt klart. Vi har bott här i ungefär 3 år eller så.
Första gången vi märkte något var när min pappa var i Las Vegas, min lillasyster låg och sov och jag och mamma var i mitt rum och pratade.
Plötsligt hörde vi självklara steg ute i hallen. Huset är gammalt så man hör mycket väl knak och brak. Både jag och mamma tittade på varandra, mamma gick och kollade men ingen var där.

Vi har datorerna nere i källaren där jag sitter väldigt ofta. Det har varit ett snickarrum där nere. Det har bara varit en familj som har bott i huset före oss, och då hade sonen dött i en bilolycka och mannen av ålder(tror jag?) men han älskade iallafall sitt snickarrum.
Så jag har hört ett jävla antal gånger, någon som hamrar, länge.
Men sen när vi gjorde om snickarrummet till ett gym har jag inte hört något. Har dock hört någon som jämt går i den förbannade knarrande trappan ner till källaren. Brukar då blir förbannad eftersom det aldrig kommer någon.
Även känt kalla vinder och känslan att någon står bakom en. Någon som har gått i korridoren i källaren har jag också hört.

Har även sett honom i vardagsrummet. Satt och åt, vände mig om och i dörröppning såg jag på 2 sekunder en svartvit man med käpp, sen försvann han.

Har inte hört eller märkt något på ett litet tag nu. Men det finns helt klart något i vårat hus och jag hatar det.

Sen på den ridskolan finns det en spilta och på liksom inåt så är det fullt med... det ser typ ut som stora skrapmärken och det sägs att det var en häst där som sett något i väggen liksom och fått panik så den hade stegrat och skrapat massor på väggen med framhovarna... Inga hästar kan stå där längre.
:S

vågar inte läsa mer.
Jag är feg.
puss på er och godnatt
I'm bailing out :(

ScRuFFy
True, själv tror jag inte att andar/spöken/you-name-it kan fotas/filmas ect.. o jag tror nte att de finns s.k poltergeists heller utan att det är andar som vill varna att nått är fel eller att dem inte gillar vad man gjort med ex huset och att dom inte ä säkra på att man vill det väl.. det finns en ande hemma hos oss men den gör nte mkt väsen av sig nu för tiden för den har (tror vi) insett att vi bara vill husets bästa. Troligtvis så äre en av bröderna som byggde huset som håller till här o hållet koll så att allt står rätt till..

Det påminner mig lite.

En historia jag hörde, som enligt källa var äkta och sann.

Here goes:
Det var då 4 ungdomar, som läste om ouija board på nätet. De testade det för att bara.
Det började segt, tog en sisådär 4 timmar ungefär. En av dem, en tjej, tröttnade och ville gå. Men de andra bad henne stanna. De fråga om där var en ande i närheten. Glaset började då röra på sig till J och A.
Tjejen som tänkte sticka trodde det var bullshit och frågade ''när kommer jag dö?''
Ack ack. frågan man inte får fråga. Svaret blev ''Ikväll'' och då blev rummet de satt i skitkallt. Tjejen som frågade frågan flippade ur, sprang ut från huset för att hon trodde det var säkert. Men, som anden sa, dog hon samma natt. För när hon väl stod på vägen utanför huset, blev hon påkörd av en fortkörande bil och dog direkt.

Tro på den eller ej. men den skrämmer mej lite

men seriöst, har ni råkat ut för något riktigt läskigt, som ni blivit så rädda för att ni hållt på att kvävas av ert egna skrik? Oo

Vad tror ni om tolvslaget, dvs spöktimman, folk?

Är det bara ett bra tillfälle för att berätta spökhistorier för att det garanterat är mörkt?
Eller händer det verkligen saker just då?

Ursäkta om mitt inlägg kommer bli lite långt, men det är rätt intressant och läskigt.

Från tiden då jag var 3-11 år bodde jag i ett hus från 1800-talet i en ännu äldre by. Redan från början att vi flyttade in hade mamma, pappa och min storebror Nils (jag gjorde det också när jag blev lite äldre, just nu var jag som sagt 3 år) hört trappsteg i trapporna, lampor tändes och släcktes av sig själva, köksskåpsdörrarna öppnades ofta och stängdes m.m.
Jag kommer inte ihåg denna händelsen själv eftersom jag var så liten (min mamma berättade detta för någon månad sen) men när jag var ca 4 år började jag skrika i mitten av natten. Mamma och pappa sprang in på mitt rum, och där satt jag upp i sängen och var helt blek, skakade och skrek. Mamma satte sig i sängen med mig och vaggade mig i hennes famn i ett försök att lugna mig, men jag slutade aldrig skrika eller skaka. Efter ca 10 minuter bar mamma in mig till hennes och pappas rum och jag fick sova med dem i deras säng.
Nästa dag frågade min mormor mig vad som hade hänt. Jag berättade för henne att jag hade sett en man stå och stirra på mig i mitt rum, och sedan gick han fram till min säng och liksom.. "sjönk" in i sängen och försvann sedan.

Han kom tillbaks nästa natt, och samma sak upprepades: jag skrek och skakade som ett asplöv, fick sova inne i mamma och pappas rum.
Min mormor frågade mig nästa dag vad som hände igen. Jag svarade att jag hade sett samma man stå och stirra på mig, men denna gången hade han pratat också. Han sa att jag inte skulle vara rädd för honom. Min mormor frågade mig, om han hade sagt det på engelska eller på svenska (jag är tvåspråkig, mamma kommer från USA och pappa från Sverige). Jag svarade att han hade sagt det på engelska. Mormor sa senare till mamma vad jag hade sagt, och sa till henne att det måste ha varit min inbillning, för varför skulle en svensk ande tala engelska? Men mamma visste att det kan inte ha varit min inbillning, och mormor visste ju inte hur det är att vara tvåspråkig. Båda språken känns naturliga, så ibland kan man inte komma ihåg om någon har pratat engelska eller svenska med en.
Efter det visade han inte sig mer för mig.

Anden lugnade ner sig efter det, i ca 5 år, tills händelserna började igen. Jag var nu 9 år.
Jag blev väldigt paranoid om nätterna, jag kände hela tiden att någon stirrade på mig medans jag sov, så jag hade alltid en lampa tänd, och jag sov alltid under täcket, alltså så att den täckte hela mig. Jag väckte min mamma nästan varje natt och berättade att jag var rädd och att jag hörde steg utanför mitt rum.
Mamma skyllde på att det bara var våra katter som var och gick i hallen, och bad mig gå och lägga mig igen.
Jag trodde på henne, i ungefär ett år, tills jag verkligen började bli jätterädd. Jag slutade väcka min mamma för jag visste att hon bara skulle skylla bort det på någonting.
Nu började jag höra hur våra leksakslådar som låg i hallen släpades omkring, och att våra möss som hade sin bur där i hallen hade vaknat och sprungit omkring i buren väldigt fort, och så brukade de aldrig göra.
Jag hörde att något släpades i hallen nästan varje natt, och jag trodde att det bara var jag som hörde det.
Men en morgon, sa Nils till mamma och pappa att han hört någonting, Han sa:
- Någon gick i hallen igårkväll.
- Det var din pappa som skulle gå ner på toa, förklarade mamma.
- Nej, det var det inte.
- Då var det säkert mössen som släpade på sitt hus.
- Nej, de sov.
Efter det kom mamma inte på några mer efterskyllningar, och det visade sig att hon och pappa hade legat i sängen och lyssnat på exakt samma ljud.
Att de hade denna konversationen fick jag reda på för inte så länge sedan.
Att de visste att det verkligen var någon som gick och/eller släpade något i hallen ville de inte att jag skulle veta, för de ville inte att jag skulle bli ännu räddare än jag redan var.

Jag kommer ihåg en natt efter den händelsen hörde jag att det släpades igen och denna gången bestämde jag mig för att väcka mamma och pappa. Jag gick in på deras rum och sa gråtandes:
- Mamma, jag är jätterädd.
Det dröjde någon sekund, och mamma svarade:
- Är det spöken du är rädd för?
Jag kunde inte förstå varför hon äntligen förstod mig. Jag svarade ja, och hon sa att jag fick sova i hennes och pappas säng den natten.

Det gick några månader, men jag var fortfarande 10 år. Jag hade följe med min kompis Alexander - vems storebror Nikolai är Nils bästa kompis - efter skolan.
Vi snackade om olika saker, men plötsligt frågade han:
- Är det inte läskigt att bo i ett hus där en man har hängt sig?
Jag trodde nästan att han skojade.
- Vadå hängt sig? frågade jag.
- Nils berättade att en man hade hängt sig i erat garage för länge sedan.
Jag tappade andan i någon sekund. Jag hoppades starkt på att han skojade, men jag visste att han inte gjorde det. Det förklarade hela spök-grejen. Men jag förstod inte varför jag inte hade vetat detta, när min storebror visste.

När jag blev 11, slutade händelserna i några månader. Jag var jättelycklig och trodde vi skulle bli lämnade ifred.
Men jag hade fel, för snart hände det läskigaste som hänt mig i hela mitt liv.
Spisen börjades sättas på av sig själv. Mamma fick jämt gå in i köket och stänga av den.
Det slutade i ett tag, men en morgon vaknade jag av att någonting pep. Min pappa ropade på mig från nedervåningen att jag skulle komma ner, och det fort. Jag gick nerför trappan, och halvvägs ner började jag hosta som jag aldrig gjort förr. Hela huset var fyllt av rök.
Jag höll på att svimma, men jag lyckades ta mig nerför trappan och slängde mig på golvet. Jag frågade pappa:
- Vad är det som händer?!
Men jag visste redan svaret.
- Huset brinner! sa pappa, och efter det såg jag våldsamma lågor komma från köket.
Min pappa har MS, och det betyder att han har svårt att gå. Han fick kravla sig på marken för att nå ett fönster och öppna det, så att jag kunde hoppa ut med min hund.
Pappa kunde inte komma ut själv, och jag kunde inte hjälpa honom eftersom jag var hälften så stor som honom.
Jag trodde min pappa skulle dö.
Men våra grannar, som av någon konstig slump var polis och brandman, tog sig in i huset och hjälptes åt att få ut honom därifrån.

Vårt hus brann till grunden.
Jag bor en lång bit därifrån nu, och jag har aldrig känt en så stark känsla av att jag aldrig vill tillbaks. Detta låter säkert konstigt, men det känns som någonting säger mig att det ville få bort mig, och nu när jag är borta får jag inte komma tillbaks.

Och, för er som tror på nummerologi, så hade vårt hus numret 23. Huset framför oss hade numret 32, vilket inte borde stämma utan det borde ha haft numret 25.

Ursäkta igen för långt inlägg. Tack om någon tog sin tid att läsa det. :)

xCapricorn: vill ej s citeramed det långa inlägget
men GUD va bra skrivet!
läste allt..
mjo jag förstår dig med den dära mannen
tänkte på när man kom fram till mig på landet och kolla på mig .
men de kunde ha vart en poltergeist som vill få bort er ur huset.
dom e lite halvt läskiga när dom håller på och stör :(

Jag var i mitt rum som jag vanligtvis är om kvällarna.
Skulle gå ut och hämta vatten (ha i åtanke att alla andra sover på övervåningen och köket ligger vägg i vägg med mitt rum) går ut till köket och hämtar ett glas vatten och går tillbaka in till mitt rum, hela grejen tog max 40 sekunder totalt. När jag kommer in ser jag fönstret ovanför mitt skrivbord där jag sitter med datorn och allt VIDÖPPET. och mitt fönster har 2 stycken haspar som man måste få upp innan man får upp fönstret och föntret generellt är JÄTTETRÖGT att få upp, och jag har det aldrig öppet just pågrund av den anledningen. Det i sin tur betyder att båda hasparna var ordentligt låsta osv och att jag inte bara glömt haspa på ordentligt.

Sjukt läskigt och ingen annan var på undervåningen och det finns inte en chans att dom hunnit springa ner för trappen, klättra upp på mitt skrivbord utan att välta ner någon av mina miljoner saker på och lyckas öppna fönstret och sen springa tillbaka igen på mindre än 40 sekunder.

jag kunde inte sova ordentligt den natten. :<

Btw jag glömde berätta.

I våran förra lägenhet vi bodde i var jag typ, 8-9 år tror jag och jag visste nog inte då att det kunde spöka och sånt.
Men en sak visste jag var att ovanför mitt skrivbord var det inramade bilder på mina kusiner som alltid stod brevid varandra och raka.
Men varje morgon stog de snett emot varandra. Man ställde de som man skulle, men likadant jämt.
Ingen rörde de förrutom när vi ställde tillbaka de och vi hade aldrig fönstret öppet i vardagsrummet.
Jag tror det aldrig slutade, var inte riktigt inne på det där men mamma har berättat det för mig förrut och jag kommer ihåg det lite.

En annan sak i den lägenheten så har mamma berättat(bara hon och pappa har sett) att en dam/skugga har synts i vardagsrummet.
Hon hade bara gått förbi och sen försvunnit, det var som en skugga av en dam.

Tycker det var rätt läskigt när jag hörde det, jag hade dock drömt den äckligaste mardröm någonsin jag har haft i den lägenheten.
Minns den så väl.

Läste igenom massa i den här tråden i söndags.
På söndagnatt hörde jag nåt utanför fönstret, lät som det var precis utanför fönstret. Flåsande ljud från en slemmig hals typ, lät ett tag sen lät det längre och längre bort.
Inatt hörde jag ett långt skrik. Lät inte som en fågel men jag hoppas på att det var det ändå.