Sorg!
Jag tycker att det saknas en tråd om sorg i forumet.
Så nu gör jag en tråd om sorg och dess faser. Men också om myter.
Man brukar dela upp sorg i 4 olika faser.
Chockfasen: Detta varar i några dygn. Man har mycket svårt att ta till sig om vad som egentligen har hänt, man kan inte förstå det.
Reaktionsfasen: Man tar till sig av det som har hänt. Detta kan vara en av de värsta faserna, och en av de mest krävande. Ilska är vanligt under den här tiden, och frågan "Varför?" dyker upp. Missbruk av mediciner, alkohol och droger är vanligt, också att alltid ha något att göra. Detta blockerar känslorna för en stund. Det är väldigt lätt att fastna här och fortsätta falla.
Reparationsfasen: Det är nu man börjar acceptera nuet och anpassa sig efter det. Sorgen är inte lika smärtsam, men den finns där blir mer tydlig vid vissa tillfällen.
Nyorienteringsfasen: Man börjar se framåt i livet, och gör upp mål. Glädjen till att göra saker kommer stegvis tillbaka.
De här faserna kan variera och överlappa varandra, det varierar beroende på hur nära man stod personen som gick bort. Sorg behöver inte alltid vara att någon dör. Flytta, förlusten av förtroende, avslutad vänskap och ett brustet hjärta är nog mest aktuellt här. Inget är fel när det gäller anledningar om att vara ledsen. Omgivning slutar fråga hur det är efter ett tag, de glömmer bort helt enkelt. Hur hemskt det än låter.
Den där känslan av att någon aldrig mer kommer tillbaka är hemsk och overklig. Om du aldrig har förlorat någon familjemedlem så vet du inte hur det känns, det är likadant med att förlora en vän.
Frånvaro från skolan är mycket vanligt.
Myter
"Tiden läker alla sår"
Ett av de vanligaste uttrycken, en vanlig uppfattning.
Ett bra exempel:
"Troligtvis skulle du inte säga till din vän som har brutit benet att med tiden blir det bättre. Eftersom du vet att din vän behöver komma till en läkare för att benet behöver läggas i rätt läge och gipsas för att bli bra. Det är precis samma sak när det gäller känslomässig smärta. Vi måste ta hand om den på ett känslomässigt plan för att få en bra sorgbearbetning."
"Var inte ledsen"
Det är väl ganska uppenbart att det är naturligt att vara ledsen. Detta är en av de mest vanligaste och korkade råden man kan ge. Låt det ta sin tid.
"Ersätt förlusten"
Detta råd ligger i samma spår som "Var inte ledsen".
Exempel:
"Du hittar säkert nya kompisar"
"Ni var inte menade för varandra"
"Vi köper en ny katt"
"Sörj i ensamhet"
Ett vanligt fel är när din omgivning inte vet hur de ska bete sig.
Individen känner sig sviken när de nära behövs som mest, och detta gör processen värre.
Att bli påmind
Tänk dig att en mamma har förlorat sitt enda barn.
Hon får reda att en av hennes närmaste kompisar har blivit mormor.
"Varför blev jag aldrig mormor?"
Hon tappar kontakten med kompisen och blir åter igen ledsen.
(Källa: http://www.enhjalpandehand.com/Omsorg.htm)
Oseriösa och kränkande kommentarer anmäls!
EDIT: Det här är ingen tråd som är till för att skriva om vilka man har förlorat. Eller iallafall inte bara det, ge lite respons för fan.
Mycket bra information och ett väldigt djupt/intressant ämne.
När min pappa dog var jag 8 år. Så jag kunde väl inte det där med sorg. Jag var inte ledsen, eller, jo jag var ledsen. Men jag tog inte in det lika mycket.
Så nu kan jag få upp alla tankar vissa tillfällen och börja gråta för de saker jag inte förstod när jag var yngre.
Tiden läker inte alla sår. Men tiden kan hjälpa mig att se framåt.
Personligen så tycker jag att drömmar hjälper mot sorg, då menar jag inte sådana drömmar som man drömmer när man sover utan drömmar om vad man vill åstadkomma och lyckas med/uppnå i livet.
Citat från TiGERGODiS
Mycket bra information och ett väldigt djupt/intressant ämne.
--------------------------------------------------------------------------
en som min farmor va kompis med, dog för inte jättelänge sen, vi stog ganska nära honom. det va skitjobbigt:/
och min farfars fru dog i cancer i somras. det va åxå skitjobbigt, min farfar är en idiot. han sa att hon hade dött i telefon till min bror som va 9år. pappa va inte ens hemma.
En i min släkt dog i Flodvågen i Thailand för nårra år sen. (kommer int ihåg vilket år det var.)
Min mammas moster ringde och berättade att Patricia och Shanna låg på sjukhus, och att Menne var försvunnen.
När jag fick veta det började jag skaka som fan, kunde inte gråta. försökte, men kunde inte.
Det är svårt att lyssna på Ted Gärdestad (Stavning?) för mig, mamma och alla i min släkt. Eftersom han va Mennes favoritartist.
Det som v lite sorgligt, va att det sista jag sa till honom va "hejdå :)" ingen kram, ingenting, bara ett "hejdå".
Eftersom han och hans familj bodde i Göteborg träffade vi inte dom så ofta..
Har inte träffat hans familj på 2 år typ.
Det suger.
och min gamlamormor dog för snart 4 år sen. (onsdag nästa vecka är det 4 år sedan hon dog..)
hon hade magcancer och jag och syrran fick sova hos min kusin natten hon dog eftersom mamma var hos henne och satt brevid när hon väl dog.
jag var så ledsen att jag inte kunde gråta.
på hennes begravning satt jag bara helt tyst, tittade på kistan då och då och fick tårar i ögonen.
Men jag grät aldrig.. inte förens typ en vecka efter grät jag.
Jag saknar henne otroligt, önskar att jag hade fått en sista kram av henne.
Sorg är nog det värsta jag vet
För mig blir det alltid att jag hoppar över första fasen, fastnar i andra fasen i några dagar/en vecka, sedan går jag direkt till näst sista och sista fasen på en gång.
Citat från TiGERGODiS
Mycket bra information och ett väldigt djupt/intressant ämne.
--------------------------------------------------------------------------
Lite fler personliga åsikter vore kul.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet