Självskadebeteende
Citat från luder
Tycker självskadebeetende är fint beroende på hur människan är.
Tycker folk har fel som ser ner på det.
Förklara dig.
Edit: jag är genuint intresserad alltså, inget påhopp.
undrar också på vilket sätt det är fint
Citat från Enemabulldozer
Om man vill skada sig själv får man väl fan göra det.
Var det riktat till mig?
Banka huvudet i en betongvägg.
Citat från NeonWille
"men jag räknar ätstörningar till ett sätt att skada sig själv..."
"äter oftast mycket mindre än jag behöver, äter i stort sett aldrig frukost och sällan lunch, kvällsmat skippar jag också alldeles för ofta, händer att jag kommer hem sent och slänger i mig en macka innan jag lägger mig...."
Så är det med mig med, jag äter väldigt lite nuförtiden och blir väldigt lätt mätt efter bara några tuggor oftast men tror inte det jag gör klassas som självskadebeteende, iaf inte för mig - är inte säker. För jag gör det utan att ha någon tvångstanke att "nu ska jag sluta äta", bara blir så och inget jag tvingar mig till - iaf inte medvetet o.o har varit så sen typ oktober
Kanske är jag sjuk, tappat aptit eller så är det självskadebeteende (omedvetet) o.O kanske något hjärnan fastnat på eftersom jag inte vill skada mig genom andra mer smärtsamma metoder, och inte för att jag verkligen ens skulle ha en anledning till att skada mig riktigt, men har undrat lite varför jag äter så lite och bra du tog upp det med självskadebeteende, fick en liten tankeställare nu om det kanske är något slags "omedvetet självskadebeteende" jag har.....
Jag har försökt sluta skära mig och ta överdoser, Överdoserna funkar ganska bra att sluta med men inte sluta skära mig,
Trots att jag mår Bra nu.
Haft självskadebeteende sen jag var 12 år. Började med att jag skar mig lite till och från med allt från sax till kniv och rakblad. Vid 14 år spårade det ur, jag började skära mig upp till 12 gånger dagligen och så fort jag hade chansen överdoserade jag lergigan, propavan och setralin.
Är inte lika mycket. Var fri i ett halvår. Sen spårade det igen.
Har gått och varit på massa dbt möten. Funkar rätt bra. Där lär man sig att hantera ångesten på ett annat sätt än att skära.
Jag har köpt gummiband som ger mig blåmärken som går över hela handleden och är drygt 2cm tjocka. Den smärtan räcker för att dämpa ångesten.
Är det någon här som har, sort of, "opererat" sina ärr för att de inte ska synas lika mycket?
Pratar om utstående sådana osv.
jag kan inte kalla det jag gjorde självskadebeteende, inte enligt mig iaf, men jag rispade mig rätt ofta runt 14-17 års ålder, det är delade meningar om det är självskadebeteende men, jag får ibland bara sån lust att typ riva mig på benen och armarna, men som sagt skulle nog inte kalla det självskadebeteende
Citat från Kthulhu
Citat från ADELE
Är det någon här som har, sort of, "opererat" sina ärr för att de inte ska synas lika mycket?
Pratar om utstående sådana osv.
Finns en gel som både bleker och plattar ut utstående ärr. Som är mycket, mycket bra. Men är rätt dyrt.
Ya, jag vet, men nu frågade jag om någon faktiskt gått till läkare och "opererat", dvs laserbehandling eller dylikt.
Föredrar när andra gör skadandet åt mig.
Alltså jag har skadat mig själv förut, såsom skurit mig och slagit mig på benen med hammare. Men det var aldrig några djupa sår eller liknande som jag gjorde. Det var väl dels för att jag inte vågade skära mig så djupt, och så fick jag ju blåmärken på benen, men de gick ju över ändå. Ha ha....
men däremot har jag skadat mig själv psykiskt flera gånger. Har kunnat gått och hållit saker inne för mig själv för att inte såra andra och bara gått och mått dåligt konstant under längre perioder. Dock gör jag knappt så längre.
Jag skar mig förut med rakblad och knivar, högg mig med pennor, nålar och spikar. Och allt det på samma ställe, mitt på handen..
Det pågick i några år men nu var det ett år sedan jag gjorde det =) det har dock inte läkt helt än, gör fortfarande ont varje dag, huhuhu
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet