Resonemang runt resonemanget: Känslokall?
Hur ska man egentligen resonera runt en person som påstår sig vara känslokall?
jag menar en person utan moral och eget etiskt vetande brukar ju knappast reflektera över ett, lika lite som jag går och pratar om mina rymdskepp (t.ex) då dessa inte existerar. Så betyder det då att en person som utger sig för att vara känslokall faktiskt har en strävan/längtan efter ett liv utan känslor av anledningar som nyfikenhet, avund eller rent av sorg då denne kanske stött på kärlekens mörka sida en gång för mycket?
Jag menar en person utan känslor skulle ju helt och hållet sakna innebörd och syfte i livet då dessa väcks av känslor genom det mentala belöningssystemet. Så en sådan person skulle ju inte bry sig ett dugg om denne lever eller dör, varken tänka på fram eller forntiden.
Så en person som utger sig för att sakna känslor kanske gör det av skäl som att kunna leka med andras liv och sen förblinda skulden efteråt med tron om att den verkligen inte har dem? Så man skulle kunna skydda sig om livet blir surt för andra och säga att dom visste vad dom gav sig in i?
Om det sen skulle vara en person som på något sätt har ett syfte som ligger bortom våran definition av känslor (såsom genetisk sexdrift t.ex) men ändå till hundra procent förstår sig på och då är helt optimal för att studera känslor, då denne inte skulle vara förblindad av dessa utan bara se deras orsak och verkan som en formel. Skulle leda till något av en optimal sociopat som helt utnyttjar sina nära och samhället för sin egen vinning i princip obemärksamt. Skulle denne då vinna på att debattera om eller rent av mot ämnet känslor för att göra det lättare att kunna manipulera personer?
Om en person som inte vill kunna känna just förhållanderelaterade eller sexuella känslor längre på grund av till exempel kärlek som negation fast ändå vill tänka på samhällets högre syfte på grund av mer grundliggande känslor som medkänsla (nu påstår jag inte att medkänsla är en "starkare" känsla än just kärlek då jag om någon erfarat att kärlek kan driva en bortom alla gränser utan staterar det just för resonemangets skull då samhället bestående av flera individer borde ses som viktigare än en enstaka) skulle denne då försöka stänga av alla känslor som förhindrar det och bli någon form av optimal proletär?
*edit: styckeindelning
Projektarbetsrelaterat, Så blir glad för all respons/debatt som väcks av denna WoT <3
de ser inte skillnad på att visa känslor och att vara känslokall?
*edit. på att INTE visa känslor.
TEXTINDELNING, MANNEN.
styckeindela lite,
tappade lusten att läsa din wall of text så fort jag såg att det inte var någon styckeindelning.
Styckeindelad <3
Ytterst intressant text må jag säga. Kan nog ärligen säga att jag inte tänkt igenom just det uttrycket särskilt mycket innan. Men ska ge det ett försök och hoppas på det blir något intressant.
Först och främst för att definiera känslokall så har du lagt en väldigt bra och djupgående självdiskussion om det. Visst, om en person nu verkligen skulle vara känslokall, borde han inte då vara apatisk? Å andra sidan så är ju apati väldigt mycket starkare uttalat än känslokall.
Man kan gå runt och prata med nästan vem som helst och säga att denne person är känslokall men du hör ju aldrig någon säga "fan vad du är apatisk".
Så med andra ord så måste ju ordet känslokall vara mildare i sin mening så därför borde ju överlevnadsinstinkterna vara kvar men det har ju i och för sig inte vidare mycket med känslor att göra. Jag förstår vad du menar med det mentala belöningssystemet men det blir ju ändå viss skillnad eftersom en person som är känslokall har överlag fått bearbeta ner sina känslor för att bli känslokall men att överleva finns ju ändå alltid kvar i grund och botten vilket gör att personen i princip försöker överleva dagen och därmed inte har något vidare syfte utöver detta.. Detta är dock en skillnad mot apati som kan få överlevnaden att försvinna tillsammans med sitt tänkande (oftast genom väldigt
starka händelser som kan sätta folk i chock etc (rätta mig gärna där om apati men det är så jag fått lära mig och jag har inte alls pluggat mycket om det själv)).
Att en person skulle utge sig för att vara känslokall för att kunna leka med andra personers känslor utan skam är faktiskt lite ovanligt för mig att höra men inte helt orimligt. Dock så skulle en sådan person utan tvekan fortfarande har känslor kvar eftersom han vet vad han kan göra för "skada" men väljer det livet eftersom han själv är rädd för att bli "skadad" på samma sätt. Dock måste jag påpeka att det finns alltid undantag, det finns ju personer som ärligen inte klarar av att vara "fast" hos någon person (flertalet av dem brukar ju dock resonera med att dem är så unga och man lever bara en gång medans resten faktiskt inte klarar av det). Bra att du tog med det om att dem "klara sig undan för den andra personen visste vad dem gav sig in på", detta är ett alltmer vanligare fenomen. Som jag ofta diskuterat med mina kamrater så om någon är otrogen i ett förhållande så är det ju denna personen i förhållandet som är "största boven" då denna personen har sitt eget val, sin partner eller vara otrogen medans den andra personen egentligen bara ha sin egna sexuella drift att skylla på (så klart ska man aldrig låta dem slippa undan heller oavsett hur mycket alkohol eller annan form av berusningspreparat är i bilden).
I näst stycke så vill jag bara påpeka att jag har en polare som varit i stil med detta och därför skriver jag ur min synvinkel men försöker vara så öppen som möjligt och lägga in egna filosofiska och logiska tankar/ideér:
Angående personer som har lätt för att se känslor, förhållande med mera utan att känna sig till något av dem är ett ytterst intressant fenomen. Inget man hör om särskilt ofta men dem finns utan tvekan. Jag skulle gissa på att personen har lättare för att manipulera folk om han enbart pratar om känslor istället för emot. För som en "normal" person så vill man bara känna sig älskad och bekräftad. Är man då en person som förstår sådana känslor så är ju logiskt tänkande att om man då pratar emot dessa saker så blir det ju svårare i längden att manipulera folk eftersom folk kan då efter ett tag uppfatta en som väldig tråkig och negativ person. Kan föreställa mig att sådana här personer överlag måste ha lätt för psykologi för att kunna "känna" av känslor på en helt annan nivå än "vanliga" människor gör. Detta i sin tur borde innebära att personen har lättare för att känna igen "varningssignalerna" som andra kanske missar och därför hinner försvara sig om man nu så vill uttrycka det.
Har en polare som var väldigt lik denna beskrivningen. Han har alltid haft lätt för att läsa av folk och han har så länge som jag kan minnas aldrig varit för kärlek och sådan känslor utan varit den som alltid tagit hand om personer och hjälpt dem så fort som dem haft problem. På detta sättet har han ju alltid fått förtroende av alla andra eftersom han förstår saker och ting på ett annat sätt än vad man själv kanske gör. Så skulle vilja manipulera (kanske han har vem vet?) så skulle han utan problem kunna göra det obemärkt. Dock så är han numera som vilken annan vanlig nykär fjortis-person som helst. Vilket jag finner väldigt humoristiskt. xD
Angående inga känslor (som involverar kärlek) men ändå kunna visa medkänsla. Visst skulle han kunna vara en optimal proletär ledare om han har hjärtat i det rätta stället. Menar i detta då att om en person som inte har andra känslor än medkänsla kan vara dålig ledare ändå, mycket spelar ju roll på hur mycket medkänsla han visar/har samt även om han är egoist i grunden eller ej. Överlag så skulle han i alla fall vara en bra ledare för sina vänner då han alltid kan finnas där för dem utan att behöva bråka med sina egna känslor och tankar som föds genom dem känslorna.
För att ta ett exempel där så kan jag använda mig själv. Efter 3 kraschade förhållande förra året (det ena slutade värre än det andra varpå det senaste slutade med att hon hånglade med en polare till mig som inte visste om att hon var med mig, tro mig, första gången han träffade henne och jag var ute på stan en snabb runda för att hitta mer blandevand till spriten klockan 11 på kvällen) så har jag slutat hoppas på kärlek. Det plus att mina polare ser mig som en person som dem kan alltid prata med om allt (vilket dem mer än gärna gör) så har jag fått ta stor del av deras kärleksförhållanden och medföljande problem. Hur ska man relatera till allt när man får reda på att det lyckligaste paret i vänskapskretsen (trodde jag i alla fall) är på väg mot sitt slut för han tror att hon är otrogen och aldrig längre vill ha sex samtidigt som han känner att han missar stor bit av sitt liv? Hur ska man relatera till allt när man fick höra att senaste flickvännen man haft hade sexuellt kontakt med 6-7 andra killar under våran tid tillsammans? Hur ska jag kunna lita på någon då? Hur ska man överhuvudtaget kunna tänka på kärlek och förhållanden när man känner att kärlek enbart innebär problem så som misstro, otrohet och bland annat att man måste förändra sig så mycket för att partnern kanske inte tycker om att man festar utan denne eller att man inte har tid till sina vänner för att man måste vara hemma med barnen?
Jag själv vill inte räkna mig som känslokall om än jag avsäger mig allt som har med kärlek och dess like att göra. För även om jag tänker så nu så måste jag erkänna att jag ibland faktiskt kan känna av dem känslorna hur hårt jag än bearbetar ner dem i mitt inre. Jag tror det är likadant för många som säger sig vara känslokalla. Dem är nog som mig bara rädda för ett sista slutgiltigt slag mot hjärtat så att säga.
Visst har jag tröttnat på kärlek och arbetar aktivt för att brudar på krogen inte ska bli intresserad av mig, men samtidigt så vet jag om hur underbart det kan varar med kärlek så jag är definitivt inte känslokall i den bemärkelsen, inte än. Vad som dock nog aldrig kommer lämna mig är mitt beroende av vänner och folk runtomkring mig. Jag älskar att umgås med vänner, jag älskar att hjälpa dem när dem än behöver och vad dem än behöver hjälp med. Jag är en ytterst positiv person som ingen egentligen kan se mig arg eller ledsen eftersom jag är av åsikten att livet är för kort för att vara negativ och skapa sig fiender. Träffar jag en person på stan som ber om en 20:a till bussen hem, ja, varför inte om jag har pengar på mig? Jag tycker om att hjälpa människor och vill inget annat än att folk ska vara glada.
Men tanken om att jag kanske sitter i en soffa om 20 år med en familj och kollar på någon sjaskig beck-film och samtidigt tycka att livet kan inte vara mer underbart är något som verkligen avskräcker mig.
Finns folk av alla slag och jag själv är i det stadiet i mitt liv att jag endast vill finnas tillgänglig för folk och vill umgås med mina vänner. Men man vet aldrig vad som händer i framtiden.
Hoppas mitt "korta" inlägg hjälpte något på vägen. En ytterst itressant tanke och ämne. Hoppas fler folk skriver och gärna kommenterar det jag själv skrivit.
Det känns som att du sitter och antar en massa saker, utan en ordentlig grund, vilket känns konstigt när det gäller ett projektarbete, but that's just me.
Detta kanske dock är menat mer som en debatt/reflektion, vad vet jag.
Hängde inte riktigt med på den här meningen heller:
"jag menar en person utan moral och eget etiskt vetande brukar ju knappast reflektera över ett, lika lite som jag går och pratar om mina rymdskepp (t.ex) då dessa inte existerar."
Citat från Frontosa
Det känns som att du sitter och antar en massa saker, utan en ordentlig grund, vilket känns konstigt när det gäller ett projektarbete, but that's just me.
Detta kanske dock är menat mer som en debatt/reflektion, vad vet jag.
Hängde inte riktigt med på den här meningen heller:
"jag menar en person utan moral och eget etiskt vetande brukar ju knappast reflektera över ett, lika lite som jag går och pratar om mina rymdskepp (t.ex) då dessa inte existerar."
Den meningen känns ju visserligen som ett antagande eftersom en person utan moral och eget etiskt vetande säkerligen kan föreställa sig hur andra människor mår och känner.
Jag tror nog han menar mer som en debatt/reflektion. Låter i alla fall så på hans frågor.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet