Psykologer

Har ingen psykolog, men en stödperson, och hon är guld värd. Världens bästa! Dock är hon otroligt upptagen och har väldans massa att göra, så det är sällan vi träffas, men vi brukar prata i telefonen varje dag efter skolan samt sms'a under dagarna lite. Har även haft mycket mailkontakt med henne, och hon är verkligen stödjande och snäll. Inte för att glömma att hon har enormt långt och vackert hår.

Jag har en del negativ erfarenhet av psykiatrin i sverige, jag märker att det verkligen inte finns många man kan få förtroende för, dom har liksom inte tid. Tror det handlar lite om personkemi också för att man ska "klicka". Man får recept på anti-depp hur lätt somhelst, man får sitta och fylla i massa kryssfrågor, men jag önskar jag kunde träffa någon som kunde ställa frågor och verkligen försöka lista ut "vart har de gått fel för dig". Om man är lite stängd och bär sin ångest djupt inom sig och har svårt att säga vad som är fel så prioriterar dom en väldigt lågt. Den som skriker högst får mer uppmärksamhet antar ja. Jag vet dock inte hur de är hos privata psykologer men dom tar ju ca 800kr per timme vem har råd med det. Allmänna vården är iaf riktigt dålig där jag bor.

Gått på KBT i grupp vilket kan va bra så man får intryck av hur andra med liknande situation agerar, men är man rätt sluten som jag är det inte så mycket till hjälp , eftersom de kan va svårt att öppna sig inför så många okända människor. Ett annat intryck av KBT är att de handlar mest om att strukturera upp sina dagar :P typ "gör ett schema och följ det".


Det är frustrerande att det ska finnas så lite kompetent personal och inga pengar..fattar dom inte att det gynnar samhället ifall dom lägger lite mer på psykisk ohälsa som verkar bli allt vanligare i sverige.

Fick gå hos skolkuratorn i 6an, hon skickade mig senare till en Psykolog.
Det var dumt.

Jag var ett deprimerat litet barn på 12 bast som hatade livet osv.

Psykologen försökte få mig att hitta positiva saker i livet och få mig att göra saker istället för att bara sitta på mitt rum och spela datorspel.

Jag gillar inte när folk säger åt mig vad jag ska göra, men jag höll med henne tills hon verkade nöjd.

TL;DR
Jag var hos en psykolog.
Vi pratade om mina problem.

Gått hos både kurator och psykolog. Började gå hos kurator i 3an. Blev skickad till BUP i 5an. När jag började gymnasiet tyckte jag att jag inte behövde prata med någon längre.. så det gör jag inte nu. Men har samanlagt haft 5 olika kuratorer och 6 olika psykologer. Kan inte direkt säga att någon av dom har fått mig att må bättre. De flesta jag talade med avskydde jag... dem gick inte alls att prata med. En psykolog fick mig att må sämre, en utsatte mig för sexuella trakaserier...Fast hade en gång en kurator som jag tyckte om väldigt mycket. Spenderade nästan varje skoldag under ett halvår-år med henne. Vi åt till och med tillsammans i bamba(matsalen) Hon var snäll och hade alltid tid. Hon är den som jag öppnat mig mest för, kanske fick hon mig att må lite bättre.. okej det fick hon nog. Hon hjälpte mig med mycket. De jag är mest tacksam för är att hon ringde polisen och gjorde en anmälan när mina egna föräldrar inte trodde på mig.. Men jag flyttade stax efter denna anmälan. Inte sett henne sen dess men jag tänker ofta på henne.

Nyligen har min lärare har fått skolkuratorn att kontakta mig (dock utan framgång)
Min bästa killkompis försöker få mig att gå med och prata med en psykolog som även han pratar med.. (utan direkt framgång)

Går till en varannan vecka. Hjälper väl sådär. :p

Träffade någon psykologgubbe en gång, men han pratade med någon konstig accent så hörde inte ett piss av vad han sa, och i och med att han var 70 år så hörde han inte vad jag sa och våra konversationer löd "va?", "va?", "va?" ungefär, underbart

Står i kö för en annan, och är för övrigt psykologbarn

Går till socionom (Var tydligen inte tillräckligt ''sjuk'' för att få gå till en riktig psykolog) och allt jag får göra är att säga hur jag sköter min sömn och hur jag motionerar.

Jag går regelbundet och tycker det är bland det bästa som finns! Men jag tror det beror helt på om du själv är inställd på att gå dit, öppna dig och lite på den som du pratar med. Sen är det nog viktigt att man får en psykolog som man tycker om, man kan ju alltid säga till om man vill byta osv.