Psykisk ohälsa
Grabbar, tagga ner nu. Annars ligger ni snart på psyket själva.
Citat från xXSadRazorCutXx
Hellre allan ballan än en jädrans poser.
Sluta förstör tråden, ingen här tycker om dig så låt den vara.
Eller skärp dig med dina dryga kommentarer, ser jag en till så anmäler jag det tills någon admin väljer att ge dig en varning eller frysa dig.
Citat från Introspective
Citat från xXSadRazorCutXx
Hellre allan ballan än en jädrans poser.
Sluta förstör tråden, ingen här tycker om dig så låt den vara.
Eller skärp dig med dina dryga kommentarer, ser jag en till så anmäler jag det tills någon admin väljer att ge dig en varning eller frysa dig.
Sluta gå OT i tråden annars anmäler jag dig tills någon admin väljer att ge dig en varning eller frysa dig.
Vadå less på att folk mår dåligt? Mind your own fucking business then, will ya?
Jag låg inne för psykos senast för 3 månader sen. Förstår dock inte problemet, låt folk skära sig och söka uppmärksamhet, du behöver inte ge den.
Blev diagnoserad med borderline personlighetsstörning (samt depression och alkoholism, men det vet de flesta redan vad det innebär så strunt i de 2) för 8 månader sen. Svårt att egentligen beskriva någonting som är normalt för en själv, då jag inte direkt kan minnas mig själv som "frisk", mår bra rätt ofta, bara det att jag skiftar i humörsvängningar något extremt. Kan bli enormt arg på mig själv när jag känner att jag mår bra, för då kan jag inte fatta att jag gjort vissa saker som jag gjort när jag mått mindre bra. Knepigt att förklara, men blir som att ingen känsla är sund, mår man bra så mår man inte lite bra - man blir hypad. Mår man dåligt så mår man extremt skit, tycker inte bara om människor utan blir snarare besatt och idoliserar, och har jag svårt för någon så blir det till stark avsky istället. Väldigt svartvitt.
Det är frustrerande att veta att ens känslor många gånger är irrationella och att andra har svårt att förstå sig på en, och att relationer (vilken sort som helst) är svåra att ta hand om. Och att känna känslor så starkt att förnuftet inte får något spelrum, och man istället gör dumma impulsiva saker som för stunden känns rätt (då tänker alla: "skära sig", men det kan gälla så gott som allt, hur man behandlar andra och för man förhåller sig till saker och ting, sex, mat, alkohol, vad som helst).
Man funkar bara så himla olikt de flesta andra, har skitsvårt för att ha sunda relationer till vad det än gäller, blir allt eller inget, och inte mycket respekt för konsekvenserna av det man gör. För mig blir det som att hjärnan stängs av när jag får starka impulser, och jag bara gör det oavsett hur korkat det än må vara.
Jag kan rent intellektuelt avsky saker jag gör, regelbundet dessutom. T.ex. om jag blir skitsur över någonting som någon gör eller säger, som inte alls är menat som någonting elakt, så kan jag innerst inne veta att jag överreagerar, men när hela kroppen börjar koka av ilska tills man blir förblindad av det så skiter man i vad hjärnan säger.
Jag har t.ex. brutit kontakten helt med min fostermamma som jag bott hos sedan jag var 3,5 år gammal fastän jag vet innerst inne att jag inte har någon logisk anledning att känna sånt starkt hat, men jag kan inte ignorera känslan för den är så mycket starkare än tankarna, och den försvinner inte. Gör ofta korkade impulsiva saker som jag vet är dåligt för mig, och att konsekvenserna bara kommer ge bakslag, men i stundens hetta känns det mer rätt än någonting annat. Vare sig det gäller att rymma från behandlingshemmet (vilket mycket väl kan resultera i att jag hamnar på låst, och hur som helst inte i att jag kommer ut snabbare på sikt), hoppa ut från en balkong, bete mig svinigt mot någon som egentligen inte alls förtjänar det, eller ligga med någon som jag avskyr och äcklas utav bara för att behovet utav bekräftelse är så starkt.
Man kan ha roligare än att hela tiden tappa kontrollen över sig själv, och så gott som dagligen gå runt och gräma sig över den där jobbiga "åh, hur i helvete kunde jag göra något så korkat!?"-känslan.
Skriver inte det här för att få någon att tycka synd om mig, utan bara för att... jag fick lust att försöka beskriva mitt liv lite snabbt, och kanske få folk att förstå lite. Kommer ingenting häftigt med att ha den diagnosen, bara ett utanförskap, folk upplever mig ofta som nyckfull, överdramatisk, hopplös, oansvarig, självisk, destruktiv och oförutsägbar, och jag har svårt att förstå "vanligt" folk också, mest på det sättet att jag inte förstår hur de kan känna att de får ut något av livet, när de lever så... light. Bara supa på helger, bara lagom, inte ligga med fel person, bry sig om jobb och saker som är helt meningslösa för mig, allt ska vara så jävla lagom och det räcker inte för mig.
Och det finns ingenting jag önskar hellre än att vara mer normal. Att kunna använda förnuftet mer än vad jag gör, att ha känslor på den nivån att man kan hantera de konstruktivt istället för att bara fucka ur och kunna hejda impulser, att inte ha kronisk tomhetskänsla och humörsvängningar hela tiden. Känner mig helt invalid ganska ofta, och får spendera mycket tid åt att ångra saker jag gjort, och ta konsekvenserna för det, förstörda relationer, förstörd framtid, förstörd kropp, förstörd hälsa.
Tyck att jag är en attentionwhore om ni vill, men jag tycker att man ska ha rätt att få prata om sitt mående utan att skämmas eller försköna, särskilt i ett forum som riktar sig till det. Ofta känner man sig jävligt ensam när man mår dåligt, och då är skönt att veta att man inte är det.
Jag hoppas att alla som mår dåligt, oavsett om det bara är lite tonårsångest eller allvarligare, tar sig ur den negativa spiralen, för ofta vet man nog inte hur extremt mycket man drar ner sig själv genom att tänka negativt hela tiden, ofta får man inte perspektivet man behöver redan innan man är på bättringsvägen.
Våga tro att det finns hopp om förbättring, för det gör det nog för alla, med rätt hjälp och rätt kämparglöd tror jag inte att det är kört för någon, oavsett om det verkligen känns så ibland. Finns mycket att leva för, även om det inte känns så alltid.
Mitt värsta misstag, någonsin i mitt liv, är att jag vägrade tro på det och vände mig till alkoholen istället, och försvårade allting för mig något överjävligt mycket nu när jag faktiskt ändå känner att jag vill göra någonting annat med mitt liv än att sluta som en A-lagare, självmördare, hemlös, sprutnarkoman eller något i den stilen, för någonstans där hamnar man till slut om man ger upp helt.
Tänker på det ofta, att jag säkert hade kommit SÅ mycket längre i mig själv vid det här laget om jag inte använt alkoholen.
Hoppas att mitt virriga babbel var till nytta för någon. Alla förtjänar att må bra, så ta ta hand om er. :)
^wall of text.
Anyway, jag har adhd och bordeline bland annat, har inga skärsår på armarna, eller några direkt synliga ärr.
Förstår folk som tar ut ångesten på armarna, dock är jag alldeles för utseéndefixerad för att kunna göra något sånt mot mig själv.
Det finns bättre medicin mot ångest, u menar jag inte piller, utan jag menar att hjälpen finns där om man bara vill.
Man måste orka och vilja bli frisk.
Citat från idiot
Anyway, jag har adhd och bordeline bland annat, har inga skärsår på armarna, eller några direkt synliga ärr.
Förstår folk som tar ut ångesten på armarna, dock är jag alldeles för utseéndefixerad för att kunna göra något sånt mot mig själv.
Det finns bättre medicin mot ångest, u menar jag inte piller, utan jag menar att hjälpen finns där om man bara vill.
Man måste orka och vilja bli frisk.
Bästa inlägget!
Citat från idiot
^wall of text.
Anyway, jag har adhd och bordeline bland annat, har inga skärsår på armarna, eller några direkt synliga ärr.
Förstår folk som tar ut ångesten på armarna, dock är jag alldeles för utseéndefixerad för att kunna göra något sånt mot mig själv.
Det finns bättre medicin mot ångest, u menar jag inte piller, utan jag menar att hjälpen finns där om man bara vill.
Man måste orka och vilja bli frisk.
bra att du är för utseéndefixerad, önskar jag kunde ha tänkt på hur fult det blir innan. för några år sedan. nu sitter jag här :(
Citat från SAIL0RM00N
Citat från idiot
bra att du är för utseéndefixerad, önskar jag kunde ha tänkt på hur fult det blir innan. för några år sedan. nu sitter jag här :(
men det flesta tänker ju inte så, det är ju någonting man gör för att man måste.
jag tycker faktiskt inte heller att det är fult, det är bara en del av själens ärr som sitter utanpå istället för innuti.
uppskattar att kunna urskilja andra, som också tillhör min skeva flock, bara genom att titta på dom.
och ang det Tesko skrev så: <3 och borderline alltså. jag tänker att jag har en destruktiv autopilot som bara vill förstöra för mig, för jag förstår verkligen inte hur jag kan tänka/känna/göra så mycket konstigt hela tiden när jag mår dåligt.
Citat från kattboll
Citat från SAIL0RM00N
Citat från idiot
bra att du är för utseéndefixerad, önskar jag kunde ha tänkt på hur fult det blir innan. för några år sedan. nu sitter jag här :(
men det flesta tänker ju inte så, det är ju någonting man gör för att man måste.
jag tycker faktiskt inte heller att det är fult, det är bara en del av själens ärr som sitter utanpå istället för innuti.
uppskattar att kunna urskilja andra, som också tillhör min skeva flock, bara genom att titta på dom.
och ang det Tesko skrev så: <3 och borderline alltså. jag tänker att jag har en destruktiv autopilot som bara vill förstöra för mig, för jag förstår verkligen inte hur jag kan tänka/känna/göra så mycket konstigt hela tiden när jag mår dåligt.
jag skär mig inte längre men ärren sitter ju kvar haha. jag stör mig på att det inte ser cleant ut!!!!!!!!!!1 helt seriöst faktiskt, sedan är det jobbigt att folk tittar och stämplar en rakt i pannan ibland känns det som, så jag kör långärmat, sen gillar jag att tänka hud så det är väl lika bra det haha
^ det går att tatuera över om det inte är alldeles för mycket ärrbildning!
Citat från kattboll
^ det går att tatuera över om det inte är alldeles för mycket ärrbildning!
jag vill inte ha tatueringar fulla armarna, jag antar att det inte går heller för den delen.
Citat från Introspective
Citat från idiot
Anyway, jag har adhd och bordeline bland annat, har inga skärsår på armarna, eller några direkt synliga ärr.
Förstår folk som tar ut ångesten på armarna, dock är jag alldeles för utseéndefixerad för att kunna göra något sånt mot mig själv.
Det finns bättre medicin mot ångest, u menar jag inte piller, utan jag menar att hjälpen finns där om man bara vill.
Man måste orka och vilja bli frisk.
Bästa inlägget!
Vadå bästa inlägget? Vad var så givande med hennes inlägg? Hon berättar hur HON hanterar det, det finns människor som är avskärmade från logik och verklighet som blir självdestruktiva, hur blev deras självdestruktivitet DITT problem frågar jag dig?
Citat från idiot
^wall of text.
Anyway, jag har adhd och bordeline bland annat, har inga skärsår på armarna, eller några direkt synliga ärr.
Förstår folk som tar ut ångesten på armarna, dock är jag alldeles för utseéndefixerad för att kunna göra något sånt mot mig själv.
Det finns bättre medicin mot ångest, u menar jag inte piller, utan jag menar att hjälpen finns där om man bara vill.
Man måste orka och vilja bli frisk.
Är det något fel med wall of text? Han gav tråden en av dem mest givande inläggen som varit.
Har du fått diagnos ADHD och Borderline? Vad menar du med bland annat? Du är ganska osäker i dina yttranden, jag vill ha mer grundläggande förklaringar och mer historia bakom det du säger.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet