Psykisk ohälsa
Citat från Perki:
Behöver verkligen träffa psykiatriläkaren som min allmänläkare skrivit remiss till. Mina tankar är så jävla mörka och destruktiva just nu. Hur lång tid kan det ta tror ni? Fick ingen information alls på mitt möte med allmänläkaren förra veckan.
Kan ta olika tid, dra in på akutpsyk för direkt hjälp så kanske de påskyndas?
Är det några här i tråden som bara..."uppmärksamhetshorar"? (Använder det ordet för att det beskriver rätt så klart vad som står till när man är sådan). Det jag menar är att ni skadar er själva, klagar högt och sedan förnekar den hjälp ni får för att ni trivs med uppmärksamheten och "empatin" ni får med det? Ni är rädda för att bli "normala" och "friska" för då är ni inte speciella längre. Ni strävar efter att vara vid värsta möjliga tillstånd och njuter av att andra gråter för er skull.
Finns det ett begrepp på det?
Alltså, hoppas ingen tar illa upp eller nåt nu. Ta inte åt er om det inte stämmer in på er. Förvänta er att min syn på er om ni tar åt er och superförnekar är att ni bara ljuger och det faktiskt stämmer in på er.
Jag personligen tror inte att det handlar om att människor som beter sig så är rädda för att "inte vara speciella längre", tror snarare att det är så att när någon har varit sjuk länge så blir det liksom den enda bilden man har av sig själv. Handlar nog inte att man är rädd för att bli "frisk" för att man skulle sakna att folk tycker att man är speciell, jag personligen tror snarare att det handlar om att man är rädd för att man inte vet vad "frisk" kan tänkas innebära. Att du liksom blivit så van vid att må dåligt att det är det enda du känner att du är "bra" på, eller vad man ska säga. Låter säkert helt åt helvete fel, men det är så jag personligen känner, förvisso inte i samma situation utan snarare vad jag känner inför att söka hjälp för dom problem jag har, men ah.
Citat från mandis:
Jag personligen tror inte att det handlar om att människor som beter sig så är rädda för att "inte vara speciella längre", tror snarare att det är så att när någon har varit sjuk länge så blir det liksom den enda bilden man har av sig själv. Handlar nog inte att man är rädd för att bli "frisk" för att man skulle sakna att folk tycker att man är speciell, jag personligen tror snarare att det handlar om att man är rädd för att man inte vet vad "frisk" kan tänkas innebära. Att du liksom blivit så van vid att må dåligt att det är det enda du känner att du är "bra" på, eller vad man ska säga. Låter säkert helt åt helvete fel, men det är så jag personligen känner, förvisso inte i samma situation utan snarare vad jag känner inför att söka hjälp för dom problem jag har, men ah.
Jag själv lider av många problem och har redan tidigt liksom du säger "satt en gräns" för vad jag har för chanser att må bra.
Men är nyfiken och vill faktiskt veta om någon känner så, att man inte vill få hjälp och har valt att leva det livet i smärta för att det är det enda som ger någon "mening" eller liknande.
Sedan så är det ju så att bara för att man går till psykolog eller läkare så betyder det inte att man blir frisk eller ens i närheten av frisk. Oftast är detta en långvarig process som tar jättelänge tid, flera år, och kanske inte ens leder någon vart och slutar med att bli ett stort slöseri med tid och pengar.
Citat från Perki:
Behöver verkligen träffa psykiatriläkaren som min allmänläkare skrivit remiss till. Mina tankar är så jävla mörka och destruktiva just nu. Hur lång tid kan det ta tror ni? Fick ingen information alls på mitt möte med allmänläkaren förra veckan.
Jag fick hem remissen till psykiatriläkaren på ca 2 veckor! Håll ut :)
Citat från Fevsie:
Hmmm inte för att vara okänslig men ibland kanske man ska ta sig i kragen litegrann hehe, tror vissa kan bli lite hjälpta av att tänka att de faktiskt inte är den viktigaste personen i universum och att allt inte kretsar kring ens mående hela tiden? :) :) :)
gå.
Citat från litium:
Citat från Fevsie:
Hmmm inte för att vara okänslig men ibland kanske man ska ta sig i kragen litegrann hehe, tror vissa kan bli lite hjälpta av att tänka att de faktiskt inte är den viktigaste personen i universum och att allt inte kretsar kring ens mående hela tiden? :) :) :)
gå.
Fast. Det hon säger är fortfarande sant.
Bara för att man tycker att världen är sämst och bara för att man mår sämst så betyder inte det att man är världens mittpunkt.
Hade jag trott att jag var världens mittpunkt hade jag blåst skallen av mig själv för länge sedan.
Jag personligen, tyckte om uppmärksamheten, precis i början. När det började bli jobbigt på riktigt, när jag faktiskt inte kunde kontrollera mitt självskadebeteende och mina tankar, då var det inte så jävla roligt längre.
Det var det värsta jag någonsin gått igenom, det är ju dock inte borta. Men inte lika påträngande. Jag kan återigen andas, oftast. Jag är dock fortfarande absolut livrädd för att bli frisk, vilket jag starkt tvivlar på att jag kan bli. Även fast jag vill, så vågar jag inte. Och även fast jag tror på mig själv så tror jag att jag kommer misslyckas. Ligger på gränsen att ramla ner, hela tiden.
Är så förbannat trött på psykiatrin. Tycker det är sjukt konstigt hur jag ringde i slutet av december och bad om att få byta samtalsterapeut men fortfarande ej fått någon. Ringt och tjatat en miljon gånger.
Det är frustrerande att sitta och prata med samma person i ett år och när en berättar om diverse olika psykiska besvär och faktiskt inte få ett enda konkret tips på hur en kan göra situationen bättre. Det enda jag fick med mig därifrån var "ja.. Det kan ju vara lite jobbigt om det blir för mycket."
No shit. Du är för mycket, äckel.
Önskar att jag kunde leva utan psykiatrin men det kan jag inte förrän jag får reda på vad som är fel med mitt huvud och kan anpassa mitt liv därefter.
Pussyjuice: Lite som där jag går. "Kan ni lämna det här meddelandet till Björn?"
"Ja, det ska vi göra."
Kommer till mottagningen och får:
"Nä, jag har inte fått något meddelande."
Träffar en annan psykolog en gång och får höra att jag ska få min nästa tid hemskickad på post.
Efter tre månader ringer jag och frågar om när jag ska få en tid. Får en inbokad.
När jag kommer dit:
"Du har inte kommit på dina två senaste bokade tider."
"..."
standard.
Jag har en kontaktperson som bokar tider och ringer psykatrin åt mig.
Hon lämnar meddelande efter meddelande men ingenting händer.
Det blev så här sedan de skaffade en samlad punkt för alla samtal i VGR-regionen?(om det inte är så i hela sverige).
Sist jag var hos psykologen så frågade jag om hon bokade in tiden med mig för att hon fått meddelandena.
Då hade hon inte hört någonting.
Förstår verkligen inte detta lallande med folks liv. Shit alltså. Sa specifikt till dem att det var akut men av ganska vettiga anledningar vill jag inte lägga in mig. Fyra månader senare är jag här, woho. Ska ringa och be dem dra åt helvete imorgon alternativt stoppa upp något stort i röven. Mvh mogen 20åring.
Angående det där med att inte vilja bli frisk. Personligen beror många av mina problem på att jag har väldigt lågt självförtroende och inte alltid tycker om mig själv sådär supermycket så för mig handlar det ganska mycket om att jag inte tycker att jag förtjänar att må bra haha...
Man trivs i det som man vet hur det funkar. Jag har varit diagnostiserad med depression i ett år nu och anledningen till varför det har varit svårt för mig att "vela" bli bättre är att jag har mått väldigt dåligt länge och att då säga till mig själv "nu ska jag nå något jag inte vet hur det fungerar" (alltså bra psykiskt mående) är väldigt skrämmande. Att stanna i att må dåligt vs att våga försöka gå över till något som jag inte har någon koll på alls.
Jag har alltid velat slippa min helvetesångest, men jag vet hur den fungerar. Det blir som en vriden trygghet typ.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet