Psykisk ohälsa
någon här som tagit litium, men inte gått upp i vikt?
Tror alla här att medicin ensamt är lösningen? Behöver ofta kombineras med någon typ av terapi och ibland även livsstilsförändringar. Det är sjukt svårt i början men blir enklare med tiden.
Citat från Tovetuss
Tror alla här att medicin ensamt är lösningen? Behöver ofta kombineras med någon typ av terapi och ibland även livsstilsförändringar. Det är sjukt svårt i början men blir enklare med tiden.
Klart det krävs terapi & dylikt, men antagligen så är mediciner den enklaste starten för många.
Själv var jag helt resistant mot terapi tills mina mediciner blev rätt & började fungera.
Det är nog egentligen lättare att börja med mediciner, iallafall på pappret. Biverkningar, läkare som tycker att man ska stå kvar på medicinen även fast man bara mår sämre osv.
Terapi är säkert det bästa sättet att starta på egentligen, men det tar vad som känns som eoner av tid innan det börjar hjälpaaaaa.
Sen är det väl också lite så att sjukvården skriver ut piller så himla enkelt. Jag fick sertralin utskrivet mitt andra besök då jag var deprimerad men jag stenvägrade, samtidigt som läkaren tjatade i princip varje dag att jag skulle börja.
Det är sant, jag fick också antidepp utskrivet på mitt andra besök (fluoxetin, byttes till sertralin efter att jag hade sneat totalt)
Borde kanske stenvägrat, men hade inget val eftersom att det var antingen någon sådan "snabb" hjälp eller att ge upp skolan helt totalt.
Sedan så skulle jag få träffa en specialläkare, tiden var bokad 1 månad framå. VIsst, det kan man överleva. Även fast man mådde såhär riktigt botten. Men läkarna fick någon fixidé & slängde på mig massa benzo & sa att jag skulle ta det varje dag, hela tiden.
Så sjukvården är galet duktiga på att slänga ut mediciner som godis.
Tilläggs att detta var på BUP.
läkare är rätt oproffsiga...
som 14åring fick jag 9 olika mediciner utskrivna under ett år. och desperat efter att bara kunna må bra, så lyssnade jag bara på läkaren utan att själv tänka efter.
eller, läkarna*
hade olika i princip varje gång. utifrån ett samtal kunde de ge mig alla möjliga diagnoser.
jag har ADD, (den enda diagnosen jag gick med på), vilket ledde till en jävla massa grejer då jag inte kunde kontrollera tankar alls som gjorde mig rädd, samt svårigheterna i skolan som gjorde mig nedstämd, och även sömnsvårigheter, med massa tankar i huvudet varje gång jag gick och la mig.
sååå.. för rädslan och främmande tankarna fick jag abilify, som gjorde mina muskler stela, och jag fick ta medicin mot parkinson....
nedstämdheten (som iofs nog var bra att den medicinerades) fick jag fluoxetin... samt en bunt med andra ångestdämpande piller.
sömnpiller fick jag också en bunt av.
till slut fick jag min add-medicinering, och numera tar jag bara den. och det hjälper riktigt mycket.
det viktiga är att kunna analysera sina problem och komma fram till en grund, istället för alla förhastade slutsatser.
och nej, jag säger INTE att det bara är läkarnas fel!
Citat från intresseklubben
Citat från Tovetuss
Tror alla här att medicin ensamt är lösningen? Behöver ofta kombineras med någon typ av terapi och ibland även livsstilsförändringar. Det är sjukt svårt i början men blir enklare med tiden.
Klart det krävs terapi & dylikt, men antagligen så är mediciner den enklaste starten för många.
Själv var jag helt resistant mot terapi tills mina mediciner blev rätt & började fungera.
Det är nog egentligen lättare att börja med mediciner, iallafall på pappret. Biverkningar, läkare som tycker att man ska stå kvar på medicinen även fast man bara mår sämre osv.
Terapi är säkert det bästa sättet att starta på egentligen, men det tar vad som känns som eoner av tid innan det börjar hjälpaaaaa.
Jo, menar bara att man prövar massa mediciner och säger "de är skit, ingenting fungerar" och det får andra att tappa hoppet. Menar bara, det tar lång tid tills man hittar rätt och det är nästan ingen som fungerar direkt eller som förändrar allting. Mediciner kan göra att man får ork att ta tag i sitt liv, men det krävs lite jobb själv också och lite hjälp åt andra håll
mediciner är stödhjul på cykeln, rätt medicin dvs
Personligen tror jag generellt att det ändå är: mediciner -> terapi snarare än terapi -> mediciner för många. Eller okej, jag ska egentligen säga något eftersom att jag får utgå från mig själv en del & när det väl kom så var det ett akutfall. Det är nog mer troligt att de som inte börjar på botten lär svara bättre på terapi, om de ens kan få det tillräckligt snabbt dvs.
Men det är svårt att säga, framförallt efter som att ens psykenhet är mer trolig att slänga mediciner på en än terapi.
& terapi är nödvändigtvis inte standard på vissa ställen efter att man fått mediciner.
Diagnosen är satt.
Har Aspergers Syndrom, räknas som högfunktionerad men har 0 på skalan om processering och att ta in och förstå saker.
Jag ska nu få en kontaktperson,
gå i "autismgruppen",
gå på habilitering,
få boendestöd,
söka aktivitetsersättning,
kanske även en Gode Man.
Citat från spaceman
Diagnosen är satt.
Har Aspergers Syndrom, räknas som högfunktionerad men har 0 på skalan om processering och att ta in och förstå saker.
Jag ska nu få en kontaktperson,
gå i "autismgruppen",
gå på habilitering,
få boendestöd,
söka aktivitetsersättning,
kanske även en Gode Man.
Du kommer inte automatiskt få detta. Du kommer behöva söka om saken och sedan få ditt fall prövat. Därefter, kanske du får boendestöd mm.
Ska utredas för ADD/ADHD någon gång i veckan nu, någon som gjort det här? :)
Citat från Bloodspoon
Ska utredas för ADD/ADHD någon gång i veckan nu, någon som gjort det här? :)
Det kommer med största anledning ta mer än ett tillfälle för undersökningen att genomföras. Räkna med ett par månader, beroende på hur ofta du går på besök.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet