Psykisk ohälsa
Citat från sintesi
Det finns ju olika typer av autism: Schizofren autism, Aspergers Syndrom, men kort sagt så är ett övergripande kännetecken att man har svårt för olika sociala grejer såsom svårt att förstå umgängesregler, undvikande av ögonkontakt med mera. Diagnosen innebär också att man måste man dessutom ha vissa beteenden och begränsningar i t.ex intressen och aktiviteter. Man saknar spontanintet utan gör istället samma rutiner om och om igen, exempelvis. Att ha tics är inte ovanligt.
Det var lite kort om det iaf :) Sen för att få diagnosen ska man ha haft det sedan väldigit tidig ålder, har fö r mig det är 4 år eller något sådant. De kommer nog vilja prata med dina föräldrar, sen tror jag man får gå igenom en hjärnröntgen också.
E: Jag är dum. Missade "atypisk". Det innebär att man inte behöver alla kriterier. Exempelvis kan du ha kriteriet för socialt samspel men inte ha kriteriet för repetetiva beteenden.
Alla autismspektrumtillstånd är medfödda, så man kan inte säga att "man ska ha haft det" i ett visst antal år. Jag diagnostiserades med asperger i slutet av förra året, och man genomgår verkligen ingen hjärnröntgen. När man utreds för dessa diagnoser får man göra olika tester som innefattar logiskt tänkande osv, samt test hur man interagerar med andra människor, i form av en sorts samarbetsövning.
Tammie: Min lillebror har atypisk autism och jag skulle beskriva det som en lightversion av asperger. Jag vill även tillägga till sintesis beskrivning att man upplever sinnesintryck mycket starkare. Många olika ljud samtidigt kan vara jobbigt, eller starka ljus, man kan ha svårt att äta vissa saker pga konsistens och så kan man tycka att vissa kläder är obekväma pga material. Sen kanske du har väldigt bra minne, detaljminne eller sifferminne? Sen det där med rutiner, men att man gillar struktur och planering + att man gärna vill veta i förväg hur saker ska bli och vad som kommer hända.
ok så min läkare kommer säkert vilja skriva ut typ atarax eller nåt skit till mig som ångestdämp, hur gör man för att få något VÄRT utan att låta som en knarkare?
oxascand/sobril är liksom för svaga för mig, men jag kan inte precis ba "mm hej vill ha stesolid skriv ut det :)<3"
hjälp mig
Citat från hangthedj
ok så min läkare kommer säkert vilja skriva ut typ atarax eller nåt skit till mig som ångestdämp, hur gör man för att få något VÄRT utan att låta som en knarkare?
oxascand/sobril är liksom för svaga för mig, men jag kan inte precis ba "mm hej vill ha stesolid skriv ut det :)<3"
hjälp mig
för mig så funkade det att ha mycket kunskap inom det hela och veta alla baksidor och sedan säga att man provat preparaten tidigare och att det inte har gett någon vidare effekt och förklarar att det är dålig medicin i längden men att man kanske skulle kunna behöva det som en korttidslösning eller liknande.. bara du inte går in och GE MIG STESOLID NU!! tror det kan vara lite klurigare när man är under 18 år också om jag ska vara ärlig!
Citat från hangthedj
ok så min läkare kommer säkert vilja skriva ut typ atarax eller nåt skit till mig som ångestdämp, hur gör man för att få något VÄRT utan att låta som en knarkare?
oxascand/sobril är liksom för svaga för mig, men jag kan inte precis ba "mm hej vill ha stesolid skriv ut det :)<3"
hjälp mig
Du kommer antagligen få börja med något lättare men sedan är det bara att säga att de inte funkar. Nämn inga namn om mediciner själv.
tammie: nä det är väl praxis typ, men det borde lösa sig ändå eh.
MatteM: känns dock som att de blir mer misstänksamma om jag kommer in med en massa kunskap om narkotikaklassade mediciner jag inte fått utskrivna liksom... :///
Citat från sintesi
Du kommer antagligen få börja med något lättare men sedan är det bara att säga att de inte funkar. Nämn inga namn om mediciner själv.
tänkte det också, men det börjar bli ett rätt akut läge. kan inte riktigt vänta mycket längre ://
alltså oxascand har jag ju utskrivet för flygrädsla, tror ni det funkar att säga typ "ja jag har ju prövat dom här oxascand och dom funkade inte alls" typ????
^ Ingen vän att låna av? Ev gå till akutpsyk och få remiss därifrån. Kanske de tar det allvarligare då, jag gjorde så iaf en gång i tiden. Men svårt att säga. ALla läkare är olika också.
Shit, dedär blev visst fel.
sassyassassin: Tack så hemskt mycket för en så pass enkel och utförlig beskrivning. Pusselbitarna föll på plats för mig av ditt inlägg.
Jag tackar så hjärtligt!
Jag har aldrig haft det här tidigare, men när jag vaknar på morgonen har jag en efterhängande ångestkänsla som inte försvinner förrän jag fått äta, tagit en dusch och riktigt fått komma igång. Någon som vågar sätta namn på det?
Jag har alltid varit nyfiken på om man gav sig iväg till en legitimerad "shrink" och bad honom/henne göra en utvärdering, tänk om det skulle visa sig att man har levt med en sån bokstavsdiagnos/dylikt större delen av sitt liv.
Vill man ens göra en sån utvärdering? Jag vill inte det, men kan ändå inte låta bli att slås av tanken då och då ^^
Jag tror definitivt många lider i sin ovisshet, jag har garanterat en eller två oställda diagnoser.
^ Det kan ju vara fördelaktigt att få en diagnos eftersom att olika behandlingar (medicinska samt terapeutiska) är anpassade för olika diagnoser. Men lever man bra och inte vill veta så behöver man ju inte :)
Det är definitivt inga stora som har kemisk obalans inblandat, jag har lyckats hantera dem hittills och kommer nog inte finna mig vid att de blir svårare att hantera.
mår man inte dåligt av det, är det ju inte nödvändigt. risken finns ju att man bara blir fast i sin diagnos liksom, och börjar uppleva problem som inte fanns tidigare.
(menat till ROEVI alltså)
Citat från hangthedj
mår man inte dåligt av det, är det ju inte nödvändigt. risken finns ju att man bara blir fast i sin diagnos liksom, och börjar uppleva problem som inte fanns tidigare.
(menat till ROEVI alltså)
Kan vara så, men fullföljer du terapin så kommer det att hjälpa att få en diagnos tycker jag eftersom att det hjälper både dig + psykologen att förstå din problematik + att du får rätt mediciner.
Jag tror inte att det finns någon hjärna som är normal. Lider man inte av typ borderline så kan det vara något så "litet" som OCD eller något, som man inte riktigt tänker på är en psykisk funktionsnedsättning. Tror alltså att alla lider av något, i olika grader.
Som en i personalen på min praktikplats sa: "Det finns ingen människa som är normal, bara mer eller mindre accepterad av samhället".
På tal om praktikplats så har (snart) fem veckor på en PIVA-avdelning (psykiatrisk intensivvårdsavdelning alltså) gett mig en heelt annan bild av psykisk ohälsa. Och jag har fått se tillstånd som varit helt utanför min föreställningsvärld. Det är så sjukt att det kan gå så fel. Att en människa kan bli så fysiskt begränsad (tex inte kunna prata riktigt eller gå på toaletten eller äta själv) pga att någonting händer i skallen.
Fascinerande och skrämmande på samma gång.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet