Mörka Dikter
Citat från DeadDream
Jag står på en klippa
Ett steg från döden
Jag är redo
Jag tänker på dig
Mina ögon fylls med tårar
Du betydde allt för mig
Nu finns du inte mer
Ett steg från döden
Jag är redo
Jag har en tiiep likadaaaan wieee<3<3<3< fnan va fiiint här är miiiin:
När jag står här utan dig
ensam
så är jag ensam
och utan dig
och det gör ont
i mig
ensamma mig
där gör det ont
<333333333333
Den här tråden känns ju inte emo alls. D:
Emos cry,
emos cut,
emos die,
and I'm here to smile.
The end!
Once long ago I wa straining a slave,
Who endavored most stubbornly not to behave,
So I cut of a finger or two with a knife,
And threatened to slaugther his child and his wife,
Then I stripped him down naked and strapped to a horse,
A dragged him trough miles of brammle and gourse,
Poured salt in his wounds and rode him a rebble,
That was the last time he gave any trouble.
I hope they will notice,
I hope they will see,
I hope they will realize,
That I'm only me.
I'm not just a playmate,
I'm not someones toy,
I'm just a girl,
Who looks like a boy.
I might be lone,
I might be strange,
But I like it that way
I don't want to change.
Life is so cruel,
Life is a lie,
Life is a torment,
I really want to die.
en dikt ja skrev i min blogg fö ett tag sän....
smärtan dödar mig
den e ett stort hav
ett oendlit hav som alldrig tar slut!
rosor e röda
viloer e blå
men inte för mej
för mej e allt en stor svart mörker
en kåmpakt tystnad
När jag vaknar idag så är allting svart
Jag hasar mitt upp och faller snart
Jag i min spegel att jag ser ut som Bart
Och the emokid i mig väldigt ledset vart
Och det skär ihjäl sig nästa kvart.
----
Lite fint :D:D:D
Du flyttade, du levde, du förändrades, du blev till en annan skepnad utan namn
Åren gick, vi träffades mer sällan än vi kunde
Och vägen skiljdes åt, de blev två
Du gick på en stig en kall höst natt, annorlunda än min, för det var din.
Din stig, med grus, stenar och lera. Förevigt en pina.
Och när mörkret föll, så önskade du att du hade någon att hålla om vid din sida.
Förstår du inte, vi kunde ha skapat något som du inte visste existerade,
Utan evigt lidande, utan evigt hat, utan evig tomhet
Du kunde ha stannat, du kunde levt med mig
Men du lämnade mig, och dina ord stannar i mig, äter upp mig,
Medans jag går min stig, dödens stig, mot intets tid.
Steg för steg, drar mig dit med sin superosynliga kraft och äter upp allt på vägen, träd som ser ut som broccolis och broccolis som ser ut som träd. Det är väldigt kufiskt må jag säga. För jag tror jag såg en bläckfisk där borta svänga, åt musikens rytm där borta vid ån, längre åt det hållet, tror jag, men det kan mycket väl inte stämma ^_^
SICK
Tethered
to your heart
[Obsession]
Infected
with a virus
[Love]
Playing
doctor with me
[Helpless]
Scissors
cutting the flesh
[Reconstruct]
Severed
from your heart
[Saved?]
Stitches
closing the wound
[Itch]
Can't
live without you
[Dying]
Death
is almost here
[Freedom]
naw gillar den där ovanför mei
Händerna talar sakta över tangentbordet
rycker till varje gång de påminns om den tunga pulsen
hjärtats försök att kompensera sömnbrist
dunkdunk
dunkdunk
dunkdunk
Ljuset från skärmen sprider sig över rummet
får mannen på sängen att släpa sin blick över väggarna
lukten av pastellkritor och elektricitet är dov och tung
Blicken fastnar på affischen på väggen,
och den stiliserade kvinnan stirrar tillbaka.
Pulsen är dov och tung
blodet trögt som sirap
så tjockt genom ådrorna att hela kroppen rycker till vid varje hjärtslag
Björken på utsidan är lika kall som tapeten
och snön lika tunn som självdistansen
men trots tystnad och theralen vägrar insidan nöja sig
Ljuset från skärmen dör ut i ett vänteläge av mörker
mannen väntar.
dunkdunk
dunkdunk
dunkdunk
tretusenfemtitvå
tretusenfemtitre
tretusenfemtifyra
ljudet av maskiner och elektricitet är dovt och tungt
blicken bryter sig fri från medusan och söker sig
mot den strimma av gatulampsljus som smiter in genom fönstret
lägger sig över täcket, precis vid halsen som en kniv.
"ödets ironi"
Bokhyllan som sviktar under vikten av böcker
Sängen som sviktar under vikten av mannen
Ljuset som sviktar under vikten av världen
dovt och tungt
Citat från Stringburka
Händerna talar sakta över tangentbordet
rycker till varje gång de påminns om den tunga pulsen
hjärtats försök att kompensera sömnbrist
dunkdunk
dunkdunk
dunkdunk
Ljuset från skärmen sprider sig över rummet
får mannen på sängen att släpa sin blick över väggarna
lukten av pastellkritor och elektricitet är dov och tung
Blicken fastnar på affischen på väggen,
och den stiliserade kvinnan stirrar tillbaka.
Pulsen är dov och tung
blodet trögt som sirap
så tjockt genom ådrorna att hela kroppen rycker till vid varje hjärtslag
Björken på utsidan är lika kall som tapeten
och snön lika tunn som självdistansen
men trots tystnad och theralen vägrar insidan nöja sig
Ljuset från skärmen dör ut i ett vänteläge av mörker
mannen väntar.
dunkdunk
dunkdunk
dunkdunk
tretusenfemtitvå
tretusenfemtitre
tretusenfemtifyra
ljudet av maskiner och elektricitet är dovt och tungt
blicken bryter sig fri från medusan och söker sig
mot den strimma av gatulampsljus som smiter in genom fönstret
lägger sig över täcket, precis vid halsen som en kniv.
"ödets ironi"
Bokhyllan som sviktar under vikten av böcker
Sängen som sviktar under vikten av mannen
Ljuset som sviktar under vikten av världen
dovt och tungt
Ha "Dunk, Dunk, Dunk" på slutet där, fyfan vad bra det skulle vara, såhär;
ljudet av maskiner och elektricitet är dovt och tungt
blicken bryter sig fri från medusan och söker sig
mot den strimma av gatulampsljus som smiter in genom fönstret
lägger sig över täcket, precis vid halsen som en kniv.
"ödets ironi"
Bokhyllan som sviktar under vikten av böcker
Sängen som sviktar under vikten av mannen
Ljuset som sviktar under vikten av världen
dovt och tungt
dunk dunk, tystnaden glider förbi.
eller bara
dunk dunk dunk,
blir en kontrast till de många dunk du säger innan, tkr det annars blir ett rätt tafatt slut, slutet är en stor del utav dikten.
Jag hade en gång en hamster
Den var brun och röd
Men nu ligger den på marken
Svullen och död
Jag vet inte vad som hände
Det måste ha blivit strul
Hamstern på sig vände
Och ramlade ur sitt hjul
You Spread your poisonvomit in my heart and soul, leaving Putrid scars and stench,
As if im not already drenched.
in that gloomy curse of mine..
My mind is like thornbush of strangulating shrubs
A psychical condition hard to define..
Your poison is dwelling inside my veins
Laying there like undying grains
I can't afford to follow my minds desire
As it will only make me burn in fire
And worsen my ongoing torment
It's best if the seeds remains dorment..
In my deepest thoughts of my minds illusion
Im trying to find a better solution
But every clue I find tells me that freedom is just another twisted delusion
A crossroad before me..
Awaken the seed and start forging heinous deeds
Or Continue my search for a cure for these infernal seeds..
Compressed void, this darkness inside.. will tear me down, push me over.. Again and again..
I could fall, In an everlasting absence of total blackness..
I might fall into place.. but its more probable I fade into black..
A path through a dense forest.. could lead me home..
I could get lost.. end up cold and alone..
But wherever I go, no matter what route i decide to take, how deep i'll fall... the bones I break..
will always heal.. There will be scars.. some are visable.. some are not..
In the conclusion, a dead end will always be approaching, at the very edge of the path you have chosen..
You will be standing alone, bearing the sum of the results of everything you have gathered in your jounrney to square one...
This inner voice
Screams of clastrofobia
The flow of blood
pulsing in my vains
vains so indestructable, but still cracking open..
They burst right open
Still no bleeding
Heating coil
Blood boil
Racing for release
But theres no ease
On the outside
I let the feeling slide
I keep my cool
As my jaded scale seems indestructable
All I am is vulnerble
A critical blow
And i'll let the feelings flow
All over you..
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet