Långdistansförhållande - Ja eller Nej?

Inte för att kracka ngns bubble. Haft de två gånger. Ett förhållande som varade i 8 månader.
Ett där vi varit tillsammans 1½ år, (där vi bodde 35 min tåg ifrån) varav jag flyttade o vi var tillsammans ytterliggare 6 månader. (8 timmar ifrån)

Det enda som kom ur de var skit. För när ena parten är svartsjuk eller vad som så blir allt skit, du har inte en aning om vad personen gör och förmodligen så gör dom ngt dåligt. eheh. Farbror positiv.

Anyway. När man är ung o har "starka" känslor för någon. Sure thing go for it, men inbilla er inte för en sekund att de kommer hålla för alltid. Bara massa inavlad avföring som romantiska komedier har bombarderat våra hjärnor med sen vi var små.

Om man tar det dag för dag, älskar varandra mer än allt och faktiskt inte gör massa framtidsplaner på att man ska flytta dit eller inte, då tror jag de kan vara mysigt.

Gött med camsexet iaf

Har man ett val ser jag hellre att man bor nära varandra, men ibland har man inte det, och då vill jag personligen ha ett distansförhållande framför inget förhållande alls

Värdelöst. Ska jag ha ett förhållande, så ska jag ha möjligheten att träffa personen minst ett par gånger i veckan annars är jag hellre singel faktiskt.

Om man bara träffas en gång i månaden så är det ju som att vara singel, för att man är ensam. Men så är man inte ledig liksom. Jag skulle hellre vara singel. Hatar långdistans.

det SUGER när man börjar gillar någon som egentligen bor alldeles för långt bort
man kan inte ha några spontana myskvällar
man måste PLANERA för å träffa personen
fan det suger

Inget mer sånt för mig iallafall.
Bara det att jag "träffar" bara killar som bor tiotusen mil ifrån mig. Alltid.

Har ett distansförhållande just nu, 18 timmar ifrån varandra.
Vi har snacka länge på skype och sånt sen blev vi tillsammans när vi träffades, men vi hade som sagt snackat i månader innan.
Suger att inte kunna träffas varje dag, dock ska jag dit på torsdag o stanna i 3 veckor, sen ska hon till mig 1 vecka.
Ett stort + är ju dock att vi flyttar in tillsammans på sommarlovet eftersom jag ska gå högskola däruppe.
Men distansförhållanden överlag är helt okej, om man älskar nån tillräckligt mycket klarar man av det.
Fast i många fall "tror" man ju att man ska klara av det sen går det åt helvete.
Men kärlek är lite komplicerat.

Ja.

Pallar det inte...

Ja, palla närhet.

No go

Det jobbiga är väl att man får fler tankar som "tänk om han träffar någon annan" osv.. och man kräver så mycket bekräftelse om att man är hans än om man skulle träffas varje dag..

Man måste nästan lägga ner mer tid på förhållandet när man bor långt från varandra, på ofysiska sätt, vilket kräver en del, då en beröring kan säga så mycket... och man får ju inte vara den nära..

Fast så länge man är två klassiska hopplösa romantiker och verkligen älskar och kärar sig i varandra så funkar det. Det funkar nog bäst så. Så bli aldrig tillsammans med någon som inte vill berätta om sina känslor och sådant, då blir det bara jobbigt för man vet inte vart man har den personen

Ja, det funkar.
Jag och min pojkvän har inte så värst mycket distans, han bor 1.5 - 2 timmar ifrån mig med tåg och buss osv. Men jag tror ju att det är bra med viss distans. I alla fall för mig, då jag inte kan umgås för mycket med en och samma person "hela tiden" utan att faktiskt bli irriterad på denne. När jag träffar min pojkvän, vilket brukar bli under helgen och kanske någon dag under veckan, är jag alltid superglad!
Men det är kanske inte för bra med alldeles för lång distans, jag menar, min kusins flickvän bor i Thailand och jag tror inte att det fungerar på värst bra mellan dem.

Allt hänger nog på själva partnerna, om man klarar av det psykiskt är det ju klart att man ska satsa på det!

nej

Nej. de är ett helvete... samma län eller nå liknande är inte precis distans så de är okej.. men annat land eller andra sidan landet och har aldrigt träffa personen irl.. not so good!