Långdistansförhållande - Ja eller Nej?
Distans verkar så bra om man tänker på de punkterna som trådskaparen skrivit ned i första inlägget. Precis som han skrivit så får man ha kvar sitt liv utanför förhållandet, saknaden gör att varje tillfälle tillsammans blir mycket mer värdefullt och man slipper känna sig så jävla "bunden" som man (iaf jag) kan känna mig när jag är tillsammans med någon i närheten. Man behöver liksom inte känna sig tvungen till att ses hela tiden.
Problemet för mig är att jag har häst, vilket gör att jag inte kan åka iväg särskilt ofta, skulle liksom inte äns kunna åka iväg varannan eller kanske inte äns var tredje månad...
Jag säger ja och nej pga man får tid för sig själv och man hinner sakna varandra innan man ses men sen så kan man kanske inte träffas lika ofta som man vill. Finns både för och nackdelar med det hela men ja, jag är för det, vad gör man inte för kärleken? :3
JA.
edit: enda negativa är väl att man kan träffas jättesällan men det finns ju skype och älskar man varandra på riktigt så är man ju beredd att kämpa för förhållandet :)
Har varit med om folk som tycker långdistansförhållanden är töntiga och oseriösa,men jag förstår mig inte på deras åsikt.Det är ju inte så att man bestämmer det innan att man ska gå och bli kär i någon som bor långt bort,det händer ju bara.
Jag tror absolut att det kan fungera jättebra, trots distansen.
Men det är viktigt att man har råd, och tid att ses relativt ofta.
Det är också viktigt att man pratar med varandra ofta (Telefon,facebook,sms, Skype så att man kan se varandra osv) så att man kan ta del av den av sin pojkvän/flickväns vardag.
Visst kan saknaden vara jobbig ibland, och har det gått en längre tid så kanske man saknar varandra sjukt mycket, men det blir ju underbart när man väl ses.
Förstår inte varför man inte ska kunna vara tillsammans bara för att den man inte bor i samma stad.
Så jag säger JA!
Oui
Citat från hyrule
En polare till mig var tillsammans med sin svenska - nu man - som bor i Sverige i 10 år innan de gifte sig för 2 år sedan.
Hon i USA, han i Sverige. Tio års relation, 2 års äktenskap. :)
Rätt fränt det där om man tänker efter. Att man som person kan ha så mycket kärlek för en annan att man kan klara av att leva så pass långt ifrån den man älskar och ändå känna just den kärleken när man ses efter oberäknad tid ifrån varandra.
EDIT: Min svenska suger just nu. Väldigt trött </3
Ett tag: JA
Långsiktigt: NEJ!
Snackar vi tonåren här och lite pendlande hit och dit på helgerna visst funkar det. Men förr eller senare börjar man ju prata om att flytta ihop då måste ju någon göra ett val. Så ett långdistansförhållande anser jag vara dömt att misslyckas om man inte har i bakhuvudet att någon av parterna kommer få flytta.
Det lär väl finnas dom med en ängels tålamod men det är nog snarare undantag mer än regel.
Beror på hur lång distans, jag menar, bor han på andra sidan sverige är det kanske inte jättekul? ._.'
Men annars, för! Sålänge han inte är sådär jättejobbig och skickar sms, skriver på fb osv stup i kvarten.
NEJNEJNEJ!!!! hemskaste som finns enligt mig!
Går väl, men jag träffar vänner på helger så om jag ska åka till någon på helgerna måste man välja mellan pojk/flickvän och vänner, och så kanske man vill ha en helg för sig själv också - och då tycker inte ens partner att man tar sig tid att träffa denne = bråk.
Hellre någon som bor nära.
Ja.
Under en kort tid, kanske, men aldrig långsiktigt. Min pojkvän bor såpass långt bort att vi nästan bara kan ses på helger, och det är drygt nog.
Jaa
Det funkar, dock helst ett distansförhållande såklart :/
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet