Jag saknar det där extra, "livsglädjen" ..
dina dagar kanske är likadana?
Gör en förändring, testa på... klättring eller något, haha.
Det är då du behöver motgångar<3
Låter som ett någorlunda "perfekt" liv annars.
Skaffa motgångar, lös dem, var extremt glad ett tag, re-peat.
Älskar oftast motgångarna någonstans längst bak i mitt sinne. Trotts att jag mår skit på "utsidan" blablabla.
edit: Tror det här är ganska vanligt.
Gäller nog att hitta sig själv ordentligt.
Jag läste dom första 2 meningarna, sen blev jag uttråkad. Aldelless för mkt text på samma.
Men ja, ett förhållande skulle inte vara fel för att man ska må lite bättre.
(Nu har jag inte läst igenom hela tråden..)
"Jag har typ aldrig hittat min plats? Jag mest bara följer med strömmen, och hoppas att någon ska se mig.
Jag försöker inte att göra mig till eller något, jag bara är mig själv."
Nu skriver du två saker; följer du bara strömmen eller är du dig själv?
Sedan så tycker jag att du SKA vara dig själv, skit i vad andra tycker och var positiv! Tänk ALLTID positivt och ha stålrygg (gå stolt fram). Tro mer på dig själv och bejaka det som du tycker är bra.
Skriv en lista över vad du tycker är dåligt med dig och som du skulle vilja ändra. Kanske även dina svagheter. Därefter skriver du en lista över dina styrkor och det du tycker är bra med dig själv.
Tänk nu inte bara utifrån utseende (vilket är det folk oftast gör) utan även ifrån din personlighet och vad du kanske står för (du kanske brinner för allas rättigheter, att visa respekt och ödmjukhet. Eller dylik).
Börja alltid att ändra småsaker och ändra sedan smått mer med tiden. Sedan även att du ändrar det som GÅR att ändra på.
Ät en banan, banan, de e najs.
Det enda jag saknar är att ha ett förhållande och riktiga kompisar...
Tills dess får jag nöja mig med att lyssna på musik för att orka med det avskyvärda människolivet.
Kp...
det är folk som har sagt att jag har haft för lite motgångar här i livet, och där har nu helt fel,
min most beloved faster som jag bodde hos dog i bröstcancer pga läkarnas slarv, jag var med i tsunamin 2004, mina föräldrar skilde sig och jag blev bortglömd, min mamma la in mig på psyket mot min vilja, jag har fått bo i flera fosterfamiljer och mer. så för lite motgångar är det inte, det är saker ingen annan ska behöva uppleva.
idag mår jag hyffsat bra, tack vare min pojkvän som gör mitt liv värt att leva. det var han som räddade mig och vi har ett år om bara nån vecka.
puss på er.
dirtsecret
Self motivation is all you need.
Mitt tips till dig: leta inte efter livsglädje på emocore.
ta uppåt-tjack
När jag är sur/hopplös/tråkig/osv brukar jag bara.. tänka positivt haha.
Typ, det blir inte bättre för att man surar. Det finns en plats där man platsar. Vad jag vet har vi bara en chans att leva och man får ta den chansen och göra grejer som man vill göra!
Och hitta på något skoj varje dag, för det missar många ofta.
Citat från Dirtysecret
Jag förstår inte en sak, jag har så sjukt dåligt självförtroende.
Så dåligt att jag svälte mig själv till undervikt, ingen har någonsin lagt märke till mig.
Ändå står jag ut i mängden, det är när jag försvinner som man saknar mig.
Jag säger inte så mycket, står mest bara med. Ändå är jag populär, folk gillar att vara med mig.
Jag har otroligt svårt för att vara elak och dryg, men ändå så känns det så.
Det bara känns som att alla hatar mig och inte vill vara med mig, men ändå så vill dom det.
Jag har typ aldrig hittat min plats? Jag mest bara följer med strömmen, och hoppas att någon ska se mig.
Jag försöker inte att göra mig till eller något, jag bara är mig själv.
Jag har mitt eget gäng, eller vad man ska säga? Som förstår mig och får mig att må bra.
Dom såg mig, dom hörde mig, dom förstod mig.
Jag skriver ofta låtar, texter och dikter, och dom flesta gillar dom.
Jag är lycklig här i livet, men ändå, så känns det som att det fattas något.
Jag har en pojkvän, massa vänner, flera bästa vänner, och dom flesta älskar mig.
Jag försöker inte att skryta eller något, men där jag kommer ifrån gillar dom flesta mig.
Jag hjälper alla, och försöker att alltid finnas där.
Men det känns verkligen som att det saknas något, jag vill inte klaga, för jag har ett bra liv.
Men jag saknar något som får mig att vilja leva, bara minsta lilla.
För just nu, så finns inte det. Jag vet inte vad det är?
För tillfället så är det väl musik? Jag vet inte hur många gånger musik har räddat mig.
Men ändå, det där lilla extra, "livsglädjen".
Jag saknar det och vet inte vad det kan vara.
Har du känt så? Eller känner så?
Du beskrev mitt liv i ganska exakta ord
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet