Hästsport
Citat från Sikmek
Citat från CupidoWhore
Citat från Sikmek
någon mer än jag som håller på med agility med häst?
jag gjorde när jag gick i 8an :D men världens bästa shettis ^^ Sixten, han var fan damp xD
det är riktigt roligt. jag har med enhäst som heter sixten, dock en fjording
åh, fjordingar är awesome <:
Jag har ridit i 9år och har haft häst i 7år.
Det roligaste är nog trimma och utbilda unghästar, (5-8år) Tävla är verkligen inget för mig! Jag rider så pass högutbildade hästar så att bara sitta hemma på gården och träna är nog de bästa.
Det tråkigaste är att man måste gå upp tidigt på morgonen och dom svinkalla dagarna, när regnet öser ner och allt är bara rent jobbigt.
Citat från crashed
Jag har ridit i ca 11 år, har aldrig haft egen häst utan har varit medryttare istället. Jag vet också att jag aldrig skulle hinna/orka ha häst heller.
Just nu rider jag en 14-årig finnhäst, han är inte så välutbildad och kan vara väldigt stark, men han blir bättre och bättre.
Annars rider jag två ggr i veckan för tränare, hopp och en dressyr. Tävlar också rätt mycket i både hoppning och dressyr, inga höga klasser utan mest för att det är kul. Hästen jag tävlar är en riktig mes och kommer inte mycket högre än 1 m, och på tävling brukar det bli rätt låga klasser. Dressyr tävlar jag på LB-nivå.
Det roligaste med sporten är såklart när det går bra, och det tråkigaste när det går dåligt. heh
När de går som mest dåligt det är ju då du utvecklas som mest. Om allt gick på rels hade de ju inte varit lika kul elr?
inget illa menat*=)
Citat från BELLA__
Citat från crashed
Jag har ridit i ca 11 år, har aldrig haft egen häst utan har varit medryttare istället. Jag vet också att jag aldrig skulle hinna/orka ha häst heller.
Just nu rider jag en 14-årig finnhäst, han är inte så välutbildad och kan vara väldigt stark, men han blir bättre och bättre.
Annars rider jag två ggr i veckan för tränare, hopp och en dressyr. Tävlar också rätt mycket i både hoppning och dressyr, inga höga klasser utan mest för att det är kul. Hästen jag tävlar är en riktig mes och kommer inte mycket högre än 1 m, och på tävling brukar det bli rätt låga klasser. Dressyr tävlar jag på LB-nivå.
Det roligaste med sporten är såklart när det går bra, och det tråkigaste när det går dåligt. heh
När de går som mest dåligt det är ju då du utvecklas som mest. Om allt gick på rels hade de ju inte varit lika kul elr?
inget illa menat*=)
kanske det, men jag tycker ändå inte om när det går dåligt. i alla fall inte om det gör det för ofta :>
jag tkr hästar e underbara djur jag har ridit nästan i 7 år men slutat nu;___; men saknar dem ;_;
Gissar att det väl är min tur nu? Oh well, började rida när jag var sju tror jag? Aldrig haft egen häst, aldrig tävlat, lärt mig allt jag kan på ett flertal ridskolor med väldigt varierande kvalité på utbildningen, så jag kan inte påstå att jag är så hemskt lyckad.
Varit medryttare/fodervärd åt en Tinker/Welsh Cob-korsning, som trippade iväg till Trapalanda för lite mer än ett år sedan efter att tjejen som tog över honom efter mig red honom hårdare än vad hans ben var menat att klara av (kan ta hela storyn om någon orkar höra någon annan gång). Bästa ponnyn jag någonsin suttit på eller hållt på med överhuvudtaget.
Har nu knappt varit i närheten av ett stall på 1½ år, förutom när kompisar varit bortresta och kört den gamla vanliga "Kan du ta hand om Sammy i veckan?".
Ehmn.. Think that's it folks.
Hoppning är min grej, det ska gå undan!
Dressyr är också kul, om det går bra, annars blir jag bara irriterad :<
Ridigt i runt 10 år på ridskola, utöver det har jag en islänning som jag ridigt i runt 1½ år :)
Citat från Sikmek
det lät ... sorgligt
Haha. Mja, lite kanske, men I'll manage. Kände inte direkt suget att ta mig tillbaka till stallet när jag inte gillade hur folket skötte sina hästar där. Ville inte beblanda mig med folk som tycker det är okej att rida en häst med en skada som lätt kan gå upp precis som en fullt frisk, bara för att den ska bli halt på alla fyra (vilket den blev) så de kan döma ut den.
Hoppning är min grej, det ska gå undan!
Dressyr är också kul, om det går bra, annars blir jag bara irriterad :<
Ridigt i runt 10 år på ridskola, utöver det har jag en islänning som jag ridigt i runt 1½ år :)
Har faktiskt aldrig sett någon ridskola som gjort något liknande det du beskriver, bara privatstall och stuterier. Eller ja, stuteriet gjorde lite annat som jag inte riktigt gillade, men vad fan ska man göra.. Det är deras verksamhet liksom. Men snacka om att det stället du snackade om ska få sin rätt att bedriva ridskola indraget iallafall.
Tacka vet jag ställen där lärarna nästan slänger ut de som inte accepterar att de faktiskt är för tunga för att rida random liten C-ponny, sätter upp regelbundna vilodagar åt alla hästar, har alltid daglig utevistelse och till och med låter skadade hästar få vara kvar även om det tar över ett år för skadan att läka.
jag ar ridit 10 år det är roligast att hoppa både inne och ute i naturen. jag gillar hoppa för att det är mer fart och det är en skön lännsla och hoppa^^ men har dock några efarna fall.. så är lite rädd och håller på att bygga upp fötroendet! XD
har ingen egen häst och jag har precis slutat rida på ridskola men är medryttare på 2 hästar som står i samma stall^^
Citat från spetsparasoll
Gissar att det väl är min tur nu? Oh well, började rida när jag var sju tror jag? Aldrig haft egen häst, aldrig tävlat, lärt mig allt jag kan på ett flertal ridskolor med väldigt varierande kvalité på utbildningen, så jag kan inte påstå att jag är så hemskt lyckad.
Varit medryttare/fodervärd åt en Tinker/Welsh Cob-korsning, som trippade iväg till Trapalanda för lite mer än ett år sedan efter att tjejen som tog över honom efter mig red honom hårdare än vad hans ben var menat att klara av (kan ta hela storyn om någon orkar höra någon annan gång). Bästa ponnyn jag någonsin suttit på eller hållt på med överhuvudtaget.
Har nu knappt varit i närheten av ett stall på 1½ år, förutom när kompisar varit bortresta och kört den gamla vanliga "Kan du ta hand om Sammy i veckan?".
Ehmn.. Think that's it folks.
jag vill höra historien ;o
Citat från TOPKiLLER
jag vill höra historien ;o[/i]
Ah, då är det väl bäst att jag utvecklar då. Tar det från början.
Ponnyn i fråga hade tävlats i hoppning, vilket han älskade om man ska tro de som sett honom på tävlingsbanan rätt. Han var det snällaste man någonsin kan sitta på, så snäll att även när hans ben började göra ont markerade han inte ens, om det är för att han inte ville göra sin ägare besviken eller för att han inte ville vila från hoppningen kan man ju inte veta, men still. Till slut gick det så pass långt att han inte kunde dölja det längre helt enkelt, veterinärbesiktning och allt vad det innebär blev det. Väl där konstaterades det att hästen haft ont i flera månader, men ägarna hade inte ens märkt av att hans ben varit varma under tiden. Nu var skadan för långt gången för att kunna åtgärda och veterinären konstaterade att han förmodligen aldrig skulle kunan bli riden igen, kanske inte ens gå ordentligt, och erbjöd sig att döma ut hästen. Ägarna ville då ge honom en extra chans och så blev han sällskapshäst gå i hagen dag ut och dag in i hopp om att han skulle bli bättre. Under tiden skaffade människan som tävlat honom ny häst.
Sedan fick min kompis en ponny, jag följde med ut till stallet varje dag och stod och tittade på när hon red och hjälpte till med allt man kan tänka sig. Hennes häst var min häst i stort sett, förutom när det kom till att rida förstås. Efter ett par veckor av stirrande över paddockstaketet kom ägaren till ponnyn fram till mig och frågade om jag ville testa att sätta igång honom istället för att bara stå där och glo (Han hade alltså blivit "helt" återställd vid det laget) Jag tackade ja och blev uppmanad att ta det lugnt med honom och absolut inte hoppa för hans bens skull. Det blev skogsridning och lättare dressyrpass helt enkelt, men jag var helnöjd för det var den bästa ponny jag suttit på bokstavligt talat. Det var det finaste året i hela mitt hästliv, det fanns inget man inte kunde göra med den hästen.
Började gymnasiet och insåg efter ett tag att jag inte skulle hinna med stallet då jag kom hem efter sex i stort sett varje dag, och sen läxor på det. Fick säga upp min plats som medryttare och bara komma dit någon helg ibland. Under tiden hade en ny tjej flyttat till stan och fick ta över min plats som medryttare, hon fick samma instruktioner som jag: "Ta det lugnt för hans bens skull". Och ja, det gjorde hon i början, men dressyrpassen blev hårdare och hårdare och hon red inte i skogen för att det var tydligen "inte hennes grej". Jag och min kompis påpekade att hon borde ta det lugnare och syftade på skadan, fick då till svar saker i stil med "Så hårt kör jag inte, han är ju bra nu". (Lägg märke till att detta fortfarande handlar om hästen som var utdömd, egentligen inte skulle kunna gå igen överhuvudtaget, men fick en andra chans till att åtminstone gå i hage resten av livet.) Ägarna såg, men sa inget. "Det är väl kul att han går alls"
När det väl gick så långt att hans ben inte orkade mera (Vid det här laget hade jag lämnat stallet för X antal månader sedan för att slippa se eländet) grät tjejen och sa att "Åh nej, det här är mitt fel". Ägaren sa tröstande att "Neeeej då det är det inte alls. ", alltmedan jag och min kompis stod bredvid och tänkte för oss själva att: "Jo, det är det. Hade du lyssnat på vad vi sa, tagit det lugnare med dressyren och hellre lufsat runt i skogen hade han säkerligen kunnat leva om inte flera men åtminstone ett år till."
Vill spy lite nu bara jag täkner på det.
R.I.P Julle. 1988(unkonw date) - 2006-08-16
(Såg förresten nu att jag skrivit ett år sedan i stället för två år sedan i min presentation. My bad.)
Citat från spetsparasoll
Citat från TOPKiLLER
jag vill höra historien ;o
Ah, då är det väl bäst att jag utvecklar då. Tar det från början.
Ponnyn i fråga hade tävlats i hoppning, vilket han älskade om man ska tro de som sett honom på tävlingsbanan rätt. Han var det snällaste man någonsin kan sitta på, så snäll att även när hans ben började göra ont markerade han inte ens, om det är för att han inte ville göra sin ägare besviken eller för att han inte ville vila från hoppningen kan man ju inte veta, men still. Till slut gick det så pass långt att han inte kunde dölja det längre helt enkelt, veterinärbesiktning och allt vad det innebär blev det. Väl där konstaterades det att hästen haft ont i flera månader, men ägarna hade inte ens märkt av att hans ben varit varma under tiden. Nu var skadan för långt gången för att kunna åtgärda och veterinären konstaterade att han förmodligen aldrig skulle kunan bli riden igen, kanske inte ens gå ordentligt, och erbjöd sig att döma ut hästen. Ägarna ville då ge honom en extra chans och så blev han sällskapshäst gå i hagen dag ut och dag in i hopp om att han skulle bli bättre. Under tiden skaffade människan som tävlat honom ny häst.
Sedan fick min kompis en ponny, jag följde med ut till stallet varje dag och stod och tittade på när hon red och hjälpte till med allt man kan tänka sig. Hennes häst var min häst i stort sett, förutom när det kom till att rida förstås. Efter ett par veckor av stirrande över paddockstaketet kom ägaren till ponnyn fram till mig och frågade om jag ville testa att sätta igång honom istället för att bara stå där och glo (Han hade alltså blivit "helt" återställd vid det laget) Jag tackade ja och blev uppmanad att ta det lugnt med honom och absolut inte hoppa för hans bens skull. Det blev skogsridning och lättare dressyrpass helt enkelt, men jag var helnöjd för det var den bästa ponny jag suttit på bokstavligt talat. Det var det finaste året i hela mitt hästliv, det fanns inget man inte kunde göra med den hästen.
Började gymnasiet och insåg efter ett tag att jag inte skulle hinna med stallet då jag kom hem efter sex i stort sett varje dag, och sen läxor på det. Fick säga upp min plats som medryttare och bara komma dit någon helg ibland. Under tiden hade en ny tjej flyttat till stan och fick ta över min plats som medryttare, hon fick samma instruktioner som jag: "Ta det lugnt för hans bens skull". Och ja, det gjorde hon i början, men dressyrpassen blev hårdare och hårdare och hon red inte i skogen för att det var tydligen "inte hennes grej". Jag och min kompis påpekade att hon borde ta det lugnare och syftade på skadan, fick då till svar saker i stil med "Så hårt kör jag inte, han är ju bra nu". (Lägg märke till att detta fortfarande handlar om hästen som var utdömd, egentligen inte skulle kunna gå igen överhuvudtaget, men fick en andra chans till att åtminstone gå i hage resten av livet.) Ägarna såg, men sa inget. "Det är väl kul att han går alls"
När det väl gick så långt att hans ben inte orkade mera (Vid det här laget hade jag lämnat stallet för X antal månader sedan för att slippa se eländet) grät tjejen och sa att "Åh nej, det här är mitt fel". Ägaren sa tröstande att "Neeeej då det är det inte alls. ", alltmedan jag och min kompis stod bredvid och tänkte för oss själva att: "Jo, det är det. Hade du lyssnat på vad vi sa, tagit det lugnare med dressyren och hellre lufsat runt i skogen hade han säkerligen kunnat leva om inte flera men åtminstone ett år till."
Vill spy lite nu bara jag täkner på det.
R.I.P Julle. 1988(unkonw date) - 2006-08-16
(Såg förresten nu att jag skrivit ett år sedan i stället för två år sedan i min presentation. My bad.)
åh :(
man blir så less .__.
För er som undrar; Vi köpte ny häst idag hihihihihi. islandshäst, tävlat Landsmót och SM med fina placeringar. (nia i landsmót)
Men han har tappat gnistan för han blev tävlad så hårt. Mer ller mindre känd häst pga sjuka pengar vid import. Trymbill heter han och han är söewt Tihtihwithihit Okej det sista med stavningen var inte seriöst. Men ändå!<3
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet