Har du vart deprimerad?
Eller är du det? Jag vet hur det är, på mitt individuella vis, har jag också vart där. Kvävts under min bröstkorg och gjort vad jag kunnat för att andas.
I skolan just nu skriver vi om brister i samhället, som vi får välja, och jag har valt hur så många ungdomar kan må så skit i ett land som i förhållande till andra har det så bra, ekonomiskt och strukturerat sett. En del av min uppsats kommer då vara "orsak", och här skulle jag gärna samla lite verkliga erfarenheter på vad som kan ha vart med och triggat ens depression/dystymi. Fått dig att må som du mår. Jag vet själv att det inte är så enkelt att bara peka ut något och säga, exakt det var det.
Men dela gärna med dig om du vill. Av vad som helst. Stort som litet. Ideal, skola, familj, mobbing - vad som helst. Det skulle kännas skönt att få med lite riktiga upplevelser, och inte bara vad landstinget skriver på sin hemsida om hur vi fungerar.
Som du skrev; ganska svårt att peka ut något. Men jag kan berätta att min familj är en stor orsak till varför jag mår som jag mår. Min mamma var otrogen mot min pappa, innan de skiljde sig. Pappa visste fortfarande inte om det när de skiljt sig utan fick veta det i efterhand när JAG berättade det för honom. Han blev helt förstörd. Min mamma har dessutom inte visat mig mycket uppskattning eller uppmärksamhet under de senaste åren, inte pappa heller för den delen.
Sen bröt skolan ner mig helt också. Gick i en skola med en sådan brutal press på att få höga betyg. Är ganska lättpåverkad också, så det tog hårt på mig.
Citat från incubation
Som du skrev; ganska svårt att peka ut något. Men jag kan berätta att min familj är en stor orsak till varför jag mår som jag mår. Min mamma var otrogen mot min pappa, innan de skiljde sig. Pappa visste fortfarande inte om det när de skiljt sig utan fick veta det i efterhand när JAG berättade det för honom. Han blev helt förstörd. Min mamma har dessutom inte visat mig mycket uppskattning eller uppmärksamhet under de senaste åren, inte pappa heller för den delen.
Sen bröt skolan ner mig helt också. Gick i en skola med en sådan brutal press på att få höga betyg. Är ganska lättpåverkad också, så det tog hårt på mig.
Jag är jättetacksam för ditt svar! Väldigt snällt att du kan dela med dig för att hjälpa mig. Jag tänker inte leka psykolog men jag hoppas att du mår bättre nu, eller är påväg dit.
Jag tror att ett stort problem är att många föräldrar, inklusive mina, inte lär ut emotionell intelligens. Vi har det bra ekonomiskt osv men vi lär oss inte hur man ska hantera motgångar och negativa tankar. Då kvittar det ju lite hur bra vi statistiskt sett har det, för att det kommer alltid finnas olyckliga inslag i vardagen. Emotionell intelligens innefattar att vara medveten om egna & andras känslor, kunna sätta ord på dem, att kunna hantera dem, kunna acceptera osv.
Det är hög fokus på logisk/matematisk intelligens men (kanske pga religionens död) vi har ingen bra struktur som lär ut andra typer av intelligenser som ju är lika viktiga på sina egna sätt.
Jag känner själv att jag inte lärt mig detta och haft noll koll på vad jag ska göra när jag blir ledsen (låg emotionell intelligens). Detta leder till att en oskyldig negativ tanke kan leda till nedstämdhet och i längden till kronisk ångest/nedstämdhet, om man aldrig lär att sig få stopp på den onda cirkeln.
I min tidiga tonår var jag med om olyckliga händelser, men nu i efterhand tror jag inte att dem i sig är det stora problemet utan min reaktion på det (inte kunnat sätta ord på det, inte kunnat prata om det, inte kunnat hantera det, accepterat det, ta emot hjälp osv). Om jag hade kunnat det (haft hög emotionell intelligens) hade jag varit ledsen ett tag och sen gått och gjort något annat, istället för att 5 år senare fortfarande vara sad utan att längre veta varför.
När jag var ett barn så har jag vart i kriget i bosnien med mina föräldrar att fly. Vi hade det dåligt ekonomiskt och mådde dåligt inombords. Vi kom till Sverige då efteråt och settled in ett liten håla.
Jag gick på en av de värsta grundskolor. Jag har varit mobbad, utfryst och framför allt övervunnen av andra elever i klassen med att få bättre betyg än jag. Så jag tryckte ner mig själv psykiskt och kände att jag inte dög till vilket var denna dåliga självförtroende första gången för mig.
Det har hänt när jag var 7 år till 14 år emellan, jag var under min utveckling för personlighet så jag visste inte hur jag skulle hantera såna här saker. Jag var också olyckligt kär i en tjej i klassen då vilket var ett mera kryddad smak i det dåliga för mig.
Så var det samtidigt att jag kände mig som boven i nån saga att alla mina klasskamrater och andra i andra klasser var de goda som "förtjänar" att lyckas och jag som "förtjänar" att misslyckas och bli nertryckt som att jag var en styggelse i livet. Under gymnasiet mellan 16 - 20 år så var det en annan skola på en annan plats vilket var en bättre skola då för mig.
Men där var också problem med mobbning och utfrysning. Samtidigt att jag tryckte ner mig var värre och blev till som att jag var i en arme att disciplinera mig på det här sättet. Sen också där var jag olyckligt kär i en tjej, en krydda till där tack. Men senare under tiden efter avslutat gymnasiet insåg jag att jag utvecklades mera bättre ensamt än när jag gick i skolan. För jag hade inga folk som visade som rakryggade tuppar och tryckte ner mig då.
Och insåg att trycka ner sig själv var det sämsta misstaget jag har nånsin gjort, vilket jag inte ens det minsta borde göra alls. Så jag förbättrade min självförtroende genom att jag berömde mig mer inuti än att trycka ner jag har gjort förr. Så just nu idag så mår jag mycket bättre inuti än jag hade förr. Detta är en del av min depression jag har haft.
Så in conclusion, ska man inte trycka ner sig själv och också ha ett annat perspektiv på det hela du har haft.
@daydreaming Väldigt intressant vinkel faktiskt, även om mina tankar rört sig i det området har jag aldrig tänkt på det på det sättet. Jag ska definitivt gå in lite mer på djupet med det och på något sätt väva in det i min text. Det ligger väldigt mycket sanning i det du säger, fokusen på vad som är viktigt idag inom hela skolsystemet och samhället i sig är helt obalanserad och off.
@Lenoc Tack så väldigt mycket för din historia! Det jag framförallt tar med mig är hur enkelt det är i samhället vi byggt upp idag, att värdera sig själv i sina yttre prestationer, där alla ska passa in i samma trångsynta mall. Det vet jag själv att jag gjorde i tvåan i gymnasiet då jag satt med tårar i ögonen när jag skulle skicka in en uppsats för jag vill räcka till, vara bra nog, få A i betyg, för att annars skulle jag inte vara en lika bra människa. Som jag trodde då.
Men också hur värdelösa våra skolor är på att hantera mobbing. En väldigt viktig punkt som jag definitivt ska ta upp!
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet