Fundering kring relationer/sex
Jag har börjat fundera över denna "fixering" vid koppling mellan sex och kärlek. Är de egentligen inte helt orelaterade? Många hade ju antagligen velat ha sex med fler än sin partner, i fall det hade varit mer socialt accepterat. Man kanske inte ens hade skaffat någon i fall det hade varit lite lättare att bara ha sex med andra när man kände för det, utan att för detta behöva klassificeras som någon som "bara ligger runt". Man kan väl vara kapabel till att älska för det?
Dessutom verkar det ju som att vissa skaffar en partner till stor del just för att ha någon att vara fysiskt nära/ha sex med... Sedan kommer krångel som att man kanske inte älskar personen för det, eller man kanske är attraherad av personen, men inte passar ihop i övrigt (olika moral/perspektiv angående saker och ting, t.ex.).
Hade det på sätt och vis inte varit bättre i fall man hade sex med de man ville, och sedan var tillsammans med den man mest ville vara tillsammans med just för att man vill vara det, och inte bara på grund av sex? Fast jag vet naturligtvis inte hur andra känner, men på något sätt känns det nästan som att man kan "tvinga" sig själv att älska någon/stå ut med någon just för sexets skull, oavsett hur man känner för personen i övrigt.
Jag kanske är inne på helt fel spår, och alla har hittat sina drömpartners som se både är attraherade av, och tycker om och står ut med till typ 90% (ingen är ju perfekt).
(Detta är väl egentligen riktat till människor som har vad de kallar "romantiska relationer" eller dylikt, inte sådana som har kks o.s.v., även om allas tankar vore intressanta att få läsa.)
Jag är ju lite av ett vetenskapsfreak så jag tror att det sitter inbyggt i oss att vi ska hålla oss till en person åt gången och _bli_ svartsjuka om denne är otrogen, så att säga. Man vill ha denne för sig själv för att man då kan vara säker (typ) på att få barn med denne, alltså föra sina anlag vidare. Och det är det allt handlar om i evolutionen.
Men allt handlar nu för tiden inte bara om att föröka sig (tack och lov), eftersom att vi lever i ett modernt utvecklat samhälle och inte som djur i skogen.
Tråkigt kanske, men det är vad jag tror.
Men fan, det känns inte som att jag bidrog med något alls till denna diskussionen nu. ._.
Lol, detta blir säkert en förlängning av vårt prat, men jaja. Någon som svarat, haha. :D
Det är det jag funderat på i fall det verkligen är så. Är människor skapta för att vara monogama? Jag trodde stenhårt på det tills nyligen, men i fall man funderar på det är det ju väldigt mycket vanligare med par som skiljer sig än sådana som är tillsammans tills de dör. I och för sig antar jag att det fortfarande kallas monogamt, så länge man inte håller på med flera "samtidigt", men skillnaden är på sätt och vis inte så stor. Vi är ju inga svalor liksom.
Dessutom kan människor ändras ganska mycket över tid. Randomexempel: jag har tröttnat på mycket musik jag gillade när jag var yngre, jag har tyckt om en/några personer jättemycket men gör det inte längre, ganska många i "vår ålder" säger att de inte vill ha barn, men ändå är det sjukt många som skaffar barn när de blir 25-35 (typ). Det tycker jag är lite konstigt/läskigt. Det är väl dock säkerligen även det någonting som är lite inbyggt/medfött, men ändå. Hur ska man då kunna tycka om någon så innerligt i fall de kan ändra sig såpass mycket? :( Tycker det blir knas på något sätt. Det känns nästan som att de få gånger man varit kär kanske varit påtvingat/fel/inte äkta?
Nu vet jag väl inte i fall jag tror så, utan jag tycker väl att det viktigaste är just att när man säger att man gillar någon så gör man det åtminstone just då, men man kanske inte behöver binda sig för alltid för det liksom. Problemet då blir ju just att då blir det på något sätt okej att tycka om två personer samtidigt, och det är ju inte direkt särskilt många som gillar att det är så (aka svartsjuka osv).
Däremot ligger det ju verkligen någonting i att det verkar inbyggt i oss att bli svartsjuka, haha, det är helt galet hur den lilla känslan verkligen kan verkligen bli stor och läskig. Däremot är ju människan i regel ändå ganska självisk, och bara för att man blir svartsjuk på att andra är med andra än en själv innebär ju inte detta att man nödvändigtvis hindrar sig själv från att tycka om fler än en.
Egentligen är väl min fundering egentligen mest angående förhållanden i åldern typ 13-25+(?), för även om vissa som blir tillsammans vid sexton års ålder håller ihop i 10 år är det ju inte direkt särskilt vanligt. Ärligt talat vet jag inte riktigt vart jag ville komma, utan jag häver nog mig mest ur saker jag är förvirrad över. I min drömvärld hade jag lätt valt att hitta en person som jag älskar och vill vara med jättemycket i massa år, men det verkar som att de flesta killar t.ex. är rätt nöjda så länge de har någon att ha sex med, typ. Detta är kanske dock en missuppfattning från min sida på grund av grovt språk och socialt krav på sig att vara tuff och ball. (Så killar som faktiskt tycker om personer "på riktigt" behöver inte ta illa upp.)
Alltså en av de finaste sakerna med ett förhållande är att man känner sig speciell. Ens partner ligger bara med just en. Det känns fint på något vis.
Sedan är jag ju inte tillsammans med någon för sexets skull, herregud nej.
Citat från Kalashnikov
Alltså en av de finaste sakerna med ett förhållande är att man känner sig speciell. Ens partner ligger bara med just en. Det känns fint på något vis.
Sedan är jag ju inte tillsammans med någon för sexets skull, herregud nej.
Fast hur speciell är man i fall personen hade valt någon annan i fall du inte fanns? Och i fall man tänker på att typ alla haft åtminstone en relation. Nu är jag väl lite väl extrem, men jag tycker att det är lite knepigt. :) Jag förväntar mig dock inte av någon att en person helt ska binda sig till mig, haha, utan det fina blir väl att den personen tycker om just mig just då. ^^
Fast man behöver ju inte tvinga sig att älska någon och vara tillsammans för att ha sex, man kan ju vara kk..
Om fattat poängen.
Citat från PLOMP
Fast man behöver ju inte tvinga sig att älska någon och vara tillsammans för att ha sex, man kan ju vara kk..
Om fattat poängen.
Nej, precis, men hur många skulle acceptera att man hade en kk samtidigt som man var ihop/älskar någon annan? I fall man nu anser att partnern ersätter kkn har man ju på något sätt bekräftat att kärleken på något sätt behöver innebära sex. Jag kanske bara är virrig, men till exempel är det ju inte alltid som båda vill ha sex, och då sätts på något vis relationen före. Det är inte okej att ha sex med någon annan vid ett sådant tillfälle. Innebär det inte då att man trots allt ordnat relationen åtminstone delvis på grund av ensamrätten till en persons "sex", så att säga?
Fast jag vet inte, det kanske är så de flesta ser på kärleken? I fall man älskar någon så har man sex med den personen, och det är bra så.
Är man kär är ju den människan perfekt i ens ögon just då, och åtminstone dom jag känner som varit kära har inte haft intresse av någon annan då..
Kommenterade dock den biten där då skrev att man kan tvinga sig att stå ut med någon för sexets skull.. Med kk behöver man ju inte det.
Att vi skulle vara skapta för att vara monogama är bullshit, om det var fysiskt betingat hur förklarar då folk att det funnits(och finns) massa samhällen var monogami inte är normen?
Att monogami är normen är kulturellt betingat, tyvärr tror jag att den starka monogaminormen som råder i dagens samhälle mer eller mindre tvingar in folk i monogama förhållande som inte passar dom. Själv är jag mer än lovligt trött på hur vi blir påtvingade hollywood bilden av monogam 'äkta' och evig kärlek, får mig att vilja kräka.
Citat från PLOMP
Är man kär är ju den människan perfekt i ens ögon just då, och åtminstone dom jag känner som varit kära har inte haft intresse av någon annan då..
Kommenterade dock den biten där då skrev att man kan tvinga sig att stå ut med någon för sexets skull.. Med kk behöver man ju inte det.
Det är just det där "just då" som jag tycker är knepigt. I fall man inte träffar personen på en månad, kan det inte vara ganska lätt att man känner attraktion till någon annan? Jag kan ju helt ärligt säga att även fast jag tycker att någonting är bäst klagar jag ju inte över näst bäst, i fall jag inte har något val. (Även om man naturligtvis kan behärska sig o.s.v.) Det kanske är värt att nämna att jag aldrig varit i någon sådan sorts relation, så det är mest tankar och funderingar. :)
Det förstod jag, och det är sant. Men skulle enda skillnaden mellan en relation och att vara kk vara att man älskar den andra? Det känns på något sätt som fel svar.
Det är väl kanske att den jag älskar är en person jag vill vara med så mycket och så nära som möjligt, men även när jag inte kan vara det finns ju trots allt ändå behovet av sex.
Jag vet fortfarande egentligen inte ens vad min fråga är, och jag antar att svaret egentligen är rätt simpelt. Man knullar inte runt när man är ihop med andra på grund av att de blir sura som satan och man kanske inte vill det, helt enkelt.
Då kommer man väl i och för sig kanske till min nästa fundering. I fall det viktiga är att man ska vara nära den man älskar, måste det innebära att man alltid måste vara det? Det är ju ändå ganska vanligt att folk gör saker med andra, utanför relationen. Man skulle ju antagligen tröttna på varandra ännu snabbare i fall man tvingades vara med varandra hela tiden. Skulle det i så fall inte vara smartare att inte binda sig riktigt på samma sätt, i fall man nu vill att den man älskar ska tycka om en så länge som möjligt? I fall den andre börjar älska någon annan bara för att de hade sex måste det väl ändå på något sätt innebära att kärleken inte var tillräckligt stark från början?
Citat från Vicotnic
Att vi skulle vara skapta för att vara monogama är bullshit, om det var fysiskt betingat hur förklarar då folk att det funnits(och finns) massa samhällen var monogami inte är normen?
Att monogami är normen är kulturellt betingat, tyvärr tror jag att den starka monogaminormen som råder i dagens samhälle mer eller mindre tvingar in folk i monogama förhållande som inte passar dom. Själv är jag mer än lovligt trött på hur vi blir påtvingade hollywood bilden av monogam 'äkta' och evig kärlek, får mig att vilja kräka.
Ja, det är bland annat detta jag funderar lite på. Det är säkert så att det passar många, men det verkar ju inte passa alla. Trots detta är det ju en överväldigande majoritet som trots det söker relationer och inte "bara" sex, så att säga. Kan ju dessutom vara så att man verkligen älskar flera personer, men det är "omoraliskt" och "fel" att göra det, så därför döljer/förnekar man det, t.ex. Och det brukar ju inte vara någon höjdare.
(Själv har jag ingen aning.)
Däremot går det ju att använda din logik emot dig. :) Antingen är vi monogama pga kulturen och anledningen till att det funnits icke-monogama samhällsnormer är just för att vi inte är monogama av naturen, eller så är vi monogama av naturen, och de icke-monogama samhällena var kulturbetingade.
Alla är olika. Enligt mig är sex grymt ovärt om man inte klickar på "alla nivåer", vilket man ofta bara gör med den som man tycker så mycket om att man vill ha den för sig själv, hela tiden.
Fast jag kanske är tråkig. Är medelålders mentalt.
Om 'behovet av sex' uppstår när man inte är med sin partner så har man alltid en hand..
Orkar inte läsa allt för det är bara virrvarr
Citat från PLOMP
åtminstone dom jag känner som varit kära har inte haft intresse av någon annan då..
Jag tror det handlar om förtryckande och förnekande av sina egna impulser. Man har skapat en bild av hur man vill ha det och förnekar impulser som stör bilden. Får man folk lite berusade och utsätter dom för rätt/fel stimulis så tenderar det att bli mer tydligt. Hur ofta har inte folk som varit kär fått lite mycket att dricka och sen 'oj' helt plötsligt råkat hångla med fel person. Tror definitivt att vi känner attraktion till andra även om vi är kära och att inbilla sig själv annat känns naivt.
Citat från Psycheyun
Däremot går det ju att använda din logik emot dig. :) Antingen är vi monogama pga kulturen och anledningen till att det funnits icke-monogama samhällsnormer är just för att vi inte är monogama av naturen, eller så är vi monogama av naturen, och de icke-monogama samhällena var kulturbetingade.
Eller så tillåter naturen oss att ha flera olika relationsformer? Vilket verkar vara det mest logiska då människor har och har haft flera olika relationsformer. Dessutom tycker jag det är ganska tramsigt att prata om var som är naturligt och använda det som någon form av argument för att saker skulle vara rätt, kan saker hända är det naturligt och att saker är naturliga gör dom inte rätt (mord tordes väll vara jävligt naturligt?).
Citat från Vicotnic
Citat från Psycheyun
Däremot går det ju att använda din logik emot dig. :) Antingen är vi monogama pga kulturen och anledningen till att det funnits icke-monogama samhällsnormer är just för att vi inte är monogama av naturen, eller så är vi monogama av naturen, och de icke-monogama samhällena var kulturbetingade.
Eller så tillåter naturen oss att ha flera olika relationsformer? Vilket verkar vara det mest logiska då människor har och har haft flera olika relationsformer.
Hehe, säkerligen, tänkte mest så att du inte helt avfärdade monogami endast på grund av ditt resonemang!
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet