Förlorat din superbästis?

Citat från _WildGoat_

Mjä. Min bästis är bäst.

Ja det har hänt mig och det är fan värre än att göra slut med någon.
Vi satt praktiskt taget ihop och visste varenda centimeter om den andres liv. Vi upptäckte och gjorde aLLT tillsammans. Och så fort vi var ifrån varann så smsade/chattade eller ringdes vi med varandra.
Och sakta sakta började det spricka lite i kanterna tills en dag då allt raserade och vi hade vårt första -och sista- bråk. Sen dess undvek vi varann och gled ifrån varann.

sjukt hur man kan glida ifrån någon man stod så nära egentligen? Hur man kan se på någon och veta att man vet exakt vad den tycker och tänker om nästan allt - men ändå behanda varann som främlingar?

Japp

Min första polare i USA. Visade mej livet in the suburbs. Jag flyttade hem till Sverige igen. Sa adjö. Men flyttade tillbaka till USA 2 år senare. Bästis hade flyttat för att gå på college. Träffades då och då när han tog motorcykeln för att hälsa på föräldrarna som bodde i närheten av mej. Ett helt jävla år gick utan att vi sågs. Samma dag jag beklagade mej över att vi aldrig sågs, överraskade han mej när han sa att han faktiskt skulle bege sig mitt håll för att spendera helgen hos föräldrarna. 3 timmar senare krockade han med motorcykeln på motorvägen och dog..

Min före detta bästis blev tillsammans med en av mitt ex bästa kompisar (som dessutom spelade i samma band).
Hon var nykär och såg inget annat än honom, så hon dissade mig jämt och tog alltid hans sida. Hängde jag med henne och hennes kille så träffade jag oftast på mitt ex vilket inte var kul.
Sen stod jag bara inte ut med henne för hon är naiv och tänker orealistiskt samt inte kan ta kritik. Tål inte såna människor. Så ah, vi avslutade vänskapen genom ett stort bråk.
Idag pratar vi fortfarande men inte alls på samma sätt som förut plus att vi ses nästan aldrig.
Jag saknar minnen med henne men jag saknar inte hennes jobbiga personlighet.

Ja det har jag.. Hon flyttade långt bort från mig och vi pratar knappt vet inte varför. jag försökte ringa henne ofta men fick aldrig svar å hon ringde aldrig upp så.. jag har gråtit många gånger för att jag saknar henne så mycket och orkar inte tänka på henne vill inte tänka på alla våra fantastiska minnen för jag börjar bara gråta för att jag saknar henne så mycket.

I did, jag förlorade en barndomskompis för några år sedan och i början var det väldigt jobbigt eftersom man hade varit så tighta och plötsligt lösts upp. Men jag känner nu att det inte är värt det, för hon totalignorerade mig i skolan, men sen kunde hon liksom skriva till mig utanför skolan och fråga om jag ville ses men, sen nästa dag i skolan var det samma sak igen. Hon började hänga med de som "betydde något", de "coola" och jag har alltid varit emot dem, då de har varit så nära på att mobba mig så många gånger, och att hon gick över till deras sida gjorde det ovärt att försöka hitta tillbaka till henne igen. Hon var helt respektlös. Så egentligen känns det nästan bra att vi inte umgås längre, blir bara arg när jag ser henne.

Hade en bästa vän när jag var emo, vi gled ifrån varandra när hon blev tillsammans med en tjej i min klass som var svartsjuk, rätt komiskt eftersom jag var bra kompis med båda och umgicks med flickvännen i skolan.. Sen har vi väl tagit upp kontakten men pratar aldrig längre, men bråkar inte heller.

Sen i slutet av gymnasiet och en tid efter hade jag en bästa vän som jag umgicks med dagligen, vi gjorde verkligen allt ihop och bråkade aldrig. Så rök vi ihop totalt en dag och raderade varandra överallt, i 3 år. Nu har vi tagit upp kontakten sen 1,5 månad tillbaks och det är som om vi inte alls vart utan varandra i 3 år och allt är precis som innan mellan oss. Bara det att nu tar vi tillvara på vänskapen mer, när vi vet hur det är utan den.

Det var länge sedan nu, i förskolan. Vi var nästan precis likadana. Alla andra barn spelade fotboll på rasten, medan jag och han tittade på molnen och föreställde oss hur det skulle vara att kunna flyga.
Medan de andra bråkade och skrek satt vi och läste böcker. Eller ja, vi kunde inte läsa än, men bilderna var fina.
Sedan bestämde sig våra lärare för att det inte var normalt, och att vi borde separeras.
De sa det aldrig rakt ut, men efter bara ett litet tag förstod jag att det var något allvarligt fel på mig.
Hans föräldrar blev så ursinniga angpende hur vi blev behandlade i skolan och bestämde sig att flytta.
Det gjorde dock att deras plan lyckades, och vi var nu separerade.
Jag hade inga vänner i 6 år efter det, och gick konstant runt med känslan av att det är något fel på mig.
Han och jag har inte pratat sedan dess. Vi bara försvann ur varandras liv.

Men så kan det gå!

Min bästa vän dog i cancer för snart 4 år sedan. Det var nog en av de hemskaste sakerna
jag gått igenom. Att se henne så svag var riktigt jobbigt, men hon kämpade på dag för dag.
Tillslut så klarade hon det inte längre. Den dagen grät jag som aldrig förr...

En annan riktigt nära vän krockade med sina vänner när de åkte bil för att
spendera helgen på ena kompisens landställe. Alla utom hon dog, så några
månader senare begick hon självmord. Jag försökte muntra upp henne,
få henne att må bra men jag kunde aldrig få hennes andra vänner att komma
tillbaka. Hon stod tillslut inte ut längre. Innerst inne har jag alltid lagt skulden för
hennes död, hos mig själv.

ah flera gånger men sånt är livet liksom, alla försvinner/dör till slut ändå

En del har dött, andra har ogillat mina val i livet.

Nej, jag behåller alla mina vänner så länge jag kan! Det går bra än så länge.

hon skaffade pojkvän och under det året hade hon nästan aldrig tid att ses. vi umgås fortfarande då och då, men inte alls på samma sätt som förut.