Förlorat din superbästis?

Ja. Aldrig mått så dåligt över att ha förlorat en person.

Ja det har jag. Vi var kompisar i 10 år, som varandras tvillingsystrar typ.Mamma var och är jättebra kompis med hennes föräldrar och allt. Det var bara hon och jag från start, vi var allra bästa kompisar från vi var 6 år men sen utvecklades vi åt olika håll när vi började komma upp i högstadiet, jag fick mina vänner, hon fick sina. Vi var inte med varandra lika mycket som förr. Och sen slutade vi bara prata en dag, försökte halvhjärtat ta upp kontakten men det var lönlöst, vi gled isär helt enkelt och nu pratar vi inte längre och hälsar inte.

Det gör ont varje dag egentligen och även om jag tänker att jag kommit över det så har jag inte det. Accepterat får man ju dock göra men någon som henne blir svårt att hitta.

Skulle aldrig offra livet för en vän, no way.
Hur som: Har aldrig "förlorat" en superbästis men har glidit ifrån dem med tiden och börjat umgås med andra människor istället. Inget jag gråter över, har blivit så naturligt från i alla fall min sida.

Har aldrig haft nån superbästis så har aldrig haft det problemet.

Förlorade min ''superbästis'' för någon månad sen, men jag diggade henne inte så värst, så jag bryr mig inte så mycket tbh

Japp, hen kommer aldrig kunna ersättas

Ja, men skaffade två nya på köpet, så fuck her

Det va en tjej jag en gång gjorde allt för, hon tänkte ta livet av sig och jag sprang ut mitt i natten i nattlinne och trosor för att få henne på andra tankar, som tur var lyckades jag prata ur henne det. Men med tiden tror jag att vi gled ifrån varandra och jag kände inte som att jag var en del av henne eller hennes liv längre. Och hon behandlade mig som ett "andra val" i flera månader, och det vet jag säkert utan det är inget som jag bara känner för hon sa till och med till en annan "Jag är bara med henne om ingen annan kan." och så sa hon att jag aldrig gjorde något för henne, för jag räddade tydligen inte henne från att ta livet av sig, det har hon glömt. Så jag satte själv ned foten för några veckor sen och sa "Jag tänker inte kämpa för att få vara någons andra hands val. Antingen försöker vi fixa det här tillsammans eller så säger jag upp vänskapen här och nu." Hon sa att hon behövde lite tid, så nu vet jag inte längre hur det är.

Jag hade en bästa kompis och vi var bästisar i 3 år. Hon var den enda som hade pojkvän alla de åren, förutom det sista, när jag också fick en pojkvän. Då var det inte hon som stod i centrum längre och var "bäst", för det var det som betydde något när man var med henne. Att det var HON som skulle stå i centrum, HON som skulle må sämst, HON som var bäst och snyggast. Men så en dag så hade jag också en pojkvän och hon blev sur över att nu handlade inte om henne. Utan nu brydde jag mig om min pojkvän. Jag har aldrig gillat hennes pojkvän, då han har mobbat mig i 4 år. Så jag sa det till henne och då började vi bråka. Och det slutade med att hon sa: "Vi var aldrig vänner, jag använde bara dig. du betyder inget för mig."

Så hon drog sista strået endast för att hon höll på att förlora en diskussion. Förstår först nu ett halvår senare att hon aldrig riktigt var en vän, för hon behövde endast mig för att veta att hon själv var älskad. Hon säger nu efter ett halvår att allt var mitt fel.

Kan säga att hon sög.

Åh ja.

Okej, damn vad löjligt detta är. Ingen kommer att orka läsa detta.


Träffade henne när jag var 3 år och flyttade till landet, hon var den första kompisen jag hade.
Vi var nog varenda dag och vi tröttnade aldrig på varandra, vilket som var lite konstigt.
Jag är 1 år äldre än henne så jag började skolan innan henne, varje dag när jag kom hem från skolan så satt hon där bussen stannade och väntade på mig<3
Året därpå började hon skolan och fick mer kompisar en bara jag, men vi skiljdes inte åt ändå. Varje gång hon fyllde år eller firade något och bjöd hem hennes klasskamrater så bjöd hon in mig med.
Åren gick och när hon gick femte klass tror jag så började vi glida isär lite men det blev sedan bättre och vi fortsatte att umgås.
Men när jag började Sjuan så tog det bara stopp, jag har ingen aning om vad som hände.
Vi bara slutade umgås, hon ringde aldrig mig och om jag ringde så hade hon aldrig tid.
Hon bara försvann, det kändes för jävligt.
Jag undrar fortfarande över vad det var som jag gjorde fel, men jag har mina tankar.
Vi hade umgåtts sedan jag var 3 till jag fyllde 13. Tio år, de tio bästa åren i mitt liv. De tio bästa åren jag haft.
Hon var en sådan person som man verkligen kunde lita på, jag har berättat sååå mycket för henne och hon har aldrig berättat för någon annan. Vem som helst kan berätta något för henne utan att hon berättar för någon annan.
Och på de 10 åren som gick så hade hon aldrig någonsin sagt något elakt till mig eller sårat mig.
Men när vi slutade umgås, det var det värsta som hänt i hela mitt liv.
Vi säger hej till varandra och pratar när vi väntar på bussen, någon gång ibland kan det hända att jag min bror och några andra umgås med henne tillsammans.
Men jag fattar inte hur det kan vara såhär, som att vi aldrig funnits.
Jag är så förbannat ensam utan henne och jag väntar på att hon någon dag ska ringa mig och fråga vad som egentligen hände med oss.
Jag vill säga att jag hatar henne eftersom att hon "lämnade" mig, men det är omöjligt. Jag kan inte hata henne.

Citat från Sally
-------------------------------------------------------------------------

Vänta inte på att hon ska ringa, ring henne själv.

OnT: Har aldrig haft någon så nära vän

Jepp. Det känns hemskt x)

Iatemybrain

Vi gled isär. Känns så jävla konstigt, förstår knappt vad som hände. Det värsta är att jag saknar henne jättemycket, men nu känns det bara stört att börja prata igen, som om inget hänt.

Ja, jag tror hon drog sig undan när hon märkte att jag fick fler nära vänner på gymnasiet. Vi är fortfarande nära men inte alls som förut