Förhållande med en "borderlinebrud"
Tjo!
Är en instabil tjej som tidigare haft problem med förhållanden, främst att jag varit så rädd att bli lämnad att jag blir väldigt klängig av mig vilket i sin tur skrämmer bort den andra, "you create the thing you fear the most" ungefär.
Någon här som har borderline och ett fungerande förhållande, eller någon som har/haft ett förhållande med någon med borderline som kan förklara lite vad som var jobbigast osv?
Har funderat väldigt mycket på just den här känslan att bli lämnad, och för de flesta med bpd är det från trauma från barndomen. Men försöker tänka logiskt vad som faktiskt kan hända om jag är ensam, och kommer fram till att det inte är så farligt. Jag tror mest att jag vill ha någon vid min sida som jag kan slänga på all min kärlek på och som alltid finns där när vänner dissar en osv.
Tankar och funderingar?
Jag har (vad jag vet) inte borderline. Däremot har jag varit tillsammans med en tjej som var bipolär samt borderline. Det där med att vara klängig störde mig inte det minsta, då jag uppskattar närhet och känslor. Det som jag kände var absolut jobbigast var perioderna där hon kunde vara kall och oklängig så att säga. Noll intresse för närhet och bitvis väldigt känslokall vilket fick mig att bli osäker på vart jag hade henne i "oss". Hon kunde även få rätt rejäla ångestattacker ibland vilket kunde innebära att jag fick sitta med henne hårt vaggandes i famnen en halv natt. Nu är såklart alla olika, och alla har olika gränser för vad dom kan och orkar med. För min del så är jag inte speciellt "lättskrämd", utan har jag fallit för någon så ska det xtremt mycket till innan jag springer iväg.. Det finns nog egentligen bara en sak som hade fått mig att lämna någon jag älskar, och det är om hon är otrogen... Vilket hon senare var.
Vi hade det bitvis väldigt bra, men i dom lite mer "kallare/depressivare" perioderna så blev det svårt, hur jag än gjorde så blev det fel. Jag var antingen "för omhändertagande" och brydde mig för mycket vilket kvävde henne, eller så "brydde jag mig inte alls" om henne vilket innebar att jag inte längre älskade henne.
Grunden till alla förhållanden är Kommunikaiton... Att man pratar om saker, även saker som kanske är jobbiga. Utan en rak och ärlig kommunikation så kan man aldrig bygga upp en tillit och förtroende. I "vårt" fall så misstänker jag att hennes absoluta test om jag skulle stanna kvar, var att vara otrogen... för hon hade ju inte lyckats skrämma iväg mig tidigare. Tyvärr så lyckades hon tillslut.
Sen vill jag oxå säga... Bara för att man har en diagnos så innebär det inte att alla som faller under det "facket" är, gör och känner likadant. Alla människor är olika, och en diagnos gör ingen omänsklig... snarare kanske lite mer känslig. Så den där stereotypa borderline vrålande vansinniga personen som vänder humör på en femöring, är allt annat än sann.
Jag kan tyvärr inte råda dig till så mycket, mer än att försöka tänka logiskt och inte alltid vad känslorna säger till dig. *Men han sa faktiskt att han älskade mig innan han gick.
Jag har själv GAD så vet att det är så lätt att säga, men svårare att göra ibland.
HATAR hela grejen med "va tsm med borderlinebrudar" för det e så jävla oLIKA från person till person. bara för att en person med diagnosen borderline betedde sig på ett sätt betyder inte det att ALLA är likadana, blir så jävla provocerad när folk ba NÄÄ SPRING D GÅR INTE ATT VA TSM MED NGN M BORDERLINE dra åt helvete
^ This. Alla uppfyller inte alla kriterier, alla är inte utåtagerande i sin personlighetsstörning etc etc.
Hittar du en bra person så kommer hn klara av din klängighet, jag lovar.
(P.S.: Det kan vara lika jobbigt att vara tillsammans med en kille med borderline, talar av erfarenhet. Misstänker att ickebinära med borderline inte heller är enkla att vara tillsammans med i alla lägen. Just "borderlinebrudar" förstärker bilden av att bara tjejer har det)
Måste man ha erfarenhet av det här för att dra sitt strå till stacken?
Själv har jag aldrig träffat någon med borderline men jag vet vad det är och jag absolut inget emot det. Ser det snarare som en fördel att ha en tjej som verkligen vill att man ska stanna.
Citat från djungelgeorg:
Måste man ha erfarenhet av det här för att dra sitt strå till stacken?
Själv har jag aldrig träffat någon med borderline men jag vet vad det är och jag absolut inget emot det. Ser det snarare som en fördel att ha en tjej som verkligen vill att man ska stanna.
du kunde inte ha uttryckt dig lite klumpigare va
Eftersom jag är under 25, så kan inte en diagnos på borderline sättas, men jag går på DBT, som är upp till arton år för just förebyggande syfte för hela diagnosen borderline, men vi som går där har problem med vissa eller fler punkter som har med borderline att göra.
De jag går med där i grupp, är otroligt snälla, omtänksamma, tröstande, varma och tar hand om varandra.
Sen det här "känslokalla", jag hamnar också i det i vissa perioder, men det är när jag är väldigt nere, inget som är precis hela tiden som vissa kan tro.
Det känslokalla används dock ofta av folk med "borderline" som en sköld från omvärlden (haha) om man är väldigt ledsen då känslorna blir så intensiva när man är nere så man orkar inte helt enkelt, och de stängs av helt enkelt eller man kopplar bort de och beroende på hur illa det är men, så behövs bara tröst, inte massa frågor och tjat, utan bara vara där och kramas.
Vissa pallar inte det, inte för att folk med borderline är några psykfall utan de är mer känslodrivande, vilket inte är så konstigt då vissa är mer känsliga andra inte?
Jag kunde vara skitförbannad på killar som inte orkade med mig när jag mådde dåligt, eftersom det är konstant en kamp mellan att inte vilja vara ensam, så jag kände mig lurad osv, men i efterhand så får man bara respektera att alla har inte den grunden så de klarar av det.
Innan jag träffar någon vilket är ett sjukt stort moment för mig då jag spänner upp mig och livrädd att de ska döma mig och tycka massa saker så brukar jag förbereda de, inte kasta ut hela allt på en gång utan bara lite så de förstår att jag har problem med deppighet osv och man märker verkligen vilka som är något att behålla genom att göra så, vilka som är bra för en.
Så på så sett kan du se om killar vill ha en "borderline-brud", killar med lite högre självförtroende och grund klarar det oftast bättre, fråga och bedöm från deras svar hur de reagerar, då vet du hur de skulle vara sen också och om de är värda det eller om du bara mår sämre.
Förmodligen inte Cyan. Jag ser nu att det lät väldigt klumpigt och ber om ursäkt för jag menade bara väl.
Citat från djungelgeorg:
Ser det snarare som en fördel att ha en tjej som verkligen vill att man ska stanna.
Alltså, som borderlineperson kan en vara tillsammans med någon utan att vara kär bara för att en är så rädd för ensamheten. En kan ändra hela sin personlighet för att en är rädd för att ens partner inte ska vilja ha en om en inte stämmer in på personens ideal. I ett tidigare förhållande begick jag ett självmordsförsök eftersom min partner inte hört av sig på en hel dag och inte svarade på Facebook.
Jag skulle inte se den här typen av beteende som en fördel direkt, men jag tror att det är svårt att förstå hur extremt det kan vara ifall en inte själv upplevt problematiken.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet