Ensamhet kan de vara ens öde
Som rubriken lyder kan ensamhet vara de ödet man ska ha. Jag har iallafall den känslan
Att få träffa/dejta en tjej är en dröm att få en komplimang att få den känslan tror inte de går att beskriva med ord. Men skit i mig nu
Vad tror ni här kan ensamhet vara ödet eller väljer man själv?
men herregud this shit again
^
Nej, det är inte alltid 100% upp till individen. Jag gissar att trådskaparen inte syftar på den ensamhet man väljer själv; utan den som uppkommer av naturen.
Du kan påverka hur mycket du vill & ta dig i kragen; men i vissa fall spelar det ingen roll för det går åt helvete ändå. Vissa människor faller naturligt av pga. diverse anledningar. Man kan bara göra så mycket själv som ens förutsättningar tillåter. Vissa psykiska sjukdomar generar ett tillstånd där man inte klarar av något annat än att vara ensam, där är det inte bara att rycka upp sig & ge sig ut; för det fungerar inte så. Vissa har svårt att acceptera detta & är stensäkra på att det bara är drabbel, men så är det inte. Andra hamnar i samma situation av fysiska anledningar eller kulturella/spirituella.
Om världen är på ett visst sätt & detta hämmar en; då kan det vara omöjligt att lösa själv förens världen ändras. Man kan försöka så mycket det bara går (tro mig, ibland är det bara så) utan att man lyckas ändra sin ensamhet själv.
Att kalla det ödet är antagligen fel ord, för man kan kinda' kontrollera det i vissa fall fast ändå inte.
Dock har du rätt i att det är upp till individen; men bara sålänge förutsättningarna finns. Vissa människor har inte möjligheten att kunna ändra på det, vad man än vill tycka om det. Har man inte personlig erfarenhet av det så brukar det tyvärr vara väldigt svårt att förstå fullt ut.
Har en gammal släkting som dog för ett par år sedan, väldigt gammal. Han bodde kvar i sina föräldrars gamla hus en bit utanför ullared. Han hade aldrig haft, eller träffat en tjej på något intimt vis. Han ägde en del mark, och skötte om den. Jag tror han var lycklig, faktiskt. Men jag vet inte hur han kände kring ensamheten och så. Jag antar att man som människa måste komma underfund med sig själv, lära känna sig själv och sen börja älska sig själv och allt runt omkring en. När man gör det tror jag inte man känner sig ensam på samma sätt. För liv är överallt runt omkring oss. Rädslan att dö ensam, kanske är en rädsla för att aldrig hitta sig själv?
Citat från Manlig_dominans:
Har en gammal släkting som dog för ett par år sedan, väldigt gammal. Han bodde kvar i sina föräldrars gamla hus en bit utanför ullared. Han hade aldrig haft, eller träffat en tjej på något intimt vis. Han ägde en del mark, och skötte om den. Jag tror han var lycklig, faktiskt. Men jag vet inte hur han kände kring ensamheten och så. Jag antar att man som människa måste komma underfund med sig själv, lära känna sig själv och sen börja älska sig själv och allt runt omkring en. När man gör det tror jag inte man känner sig ensam på samma sätt. För liv är överallt runt omkring oss. Rädslan att dö ensam, kanske är en rädsla för att aldrig hitta sig själv?
Kan man nå acceptansen med sig själv så antar jag att ensamheten kan förvandlas & inte bli ett hinder/problem. Sålänge man är lycklig & trivs med sitt liv, så är det antagligen det viktigaste.
Beror egentligen på vad som menas med "ensamhet". De är ju liksom inte bara att ha tjej eller inte det är frågan om.
Citat från LMZ666:
Beror egentligen på vad som menas med "ensamhet". De är ju liksom inte bara att ha tjej eller inte det är frågan om.
Well, för vissa är det. Alla har sin olika syn på det & olika katalysatorer som genererar känslan.
Citat från intresseklubben:
Citat från LMZ666:
Beror egentligen på vad som menas med "ensamhet". De är ju liksom inte bara att ha tjej eller inte det är frågan om.
Well, för vissa är det. Alla har sin olika syn på det & olika katalysatorer som genererar känslan.
Ja... det är väl upp till en själv om man vill se glaset halvtomt eller halvfullt som man brukar säga.
^
True, men alla har inte möjligheten att välja själva. Att bestämma över/kontrollera sina känslor är en lyx som alla tyvärr inte har. Personligen har jag nästan noll inflytande över vad jag har inom mig, bortsett från vad mina mediciner hanterar åt mig. Det är någonting man kan arbeta med, men det är inte direkt enkelt. Det finns så många faktorer som kan påverka; alla har det helt enkelt olika. Det är inte svårare än så.
Citat från intresseklubben:
^
True, men alla har inte möjligheten att välja själva. Att bestämma över/kontrollera sina känslor är en lyx som alla tyvärr inte har. Personligen har jag nästan noll inflytande över vad jag har inom mig, bortsett från vad mina mediciner hanterar åt mig. Det är någonting man kan arbeta med, men det är inte direkt enkelt. Det finns så många faktorer som kan påverka; alla har det helt enkelt olika. Det är inte svårare än så.
Mm... håller med om att det är inte alla som kan bestämma över/kontrollera sina känslor, även jag själv kan ha det mellan varven (går också på mediciner). Ville väl bara säga nånting uppmuntrande egentligen. Vet att det kan va svårt att börja se saker på ett annat sätt... men finns viljan så klarar man så småningom av det.
^
Om viljan finns så går det helt klart att ändra på, ett problem är tyvärr att alla inte kan få den typen av hjälp som kan lösa detta.
Man ska försöka att aldrig ge upp, även fast ensamheten är svår. Det brukar komma punkter som tillåter en att ta ett steg därifrån.
Bara man håller ut. Det är synd dock att inte fungerar för alla. Manlig_dominans nämnde att om man kommer till underfund med sig själv så kan saker & ting bli mycket enklare. Det håller jag med om att det kan vara en viktig del i det hela.
Jag skulle säga att de finns en hel del olika svar för alla skulle väl definiera ensamhet utifrån egna tankar och erfarenheter. Det är väldigt individuellt. Två personer kan ha det exakt likadant, den ena vill begå självmord och den andra trivs i det och ser sig själv som självständig.
Om det är ödet eller ens egna val är väl både och, det beror på omständigheterna. En person kan bli utstött av vänner och familj efter att ha hamnat fängelse, oavsett hur mycket personen har försökt ändra sig för sina nära och kära. Valet var att utföra brottet, inte bli utstött. Sen kan det finnas andra som isolerar sig från omvärlden under depression och gör sig av med sina vänner och ångrar det därefter i samband med att personen inte alls vet hur man kommunicerar och vet hur man socialiserar sig, eller helt enkelt är för blyg och väljer istället att avstå från att försöka prata med nytt folk.
Skaffa en utbildning och kirra gäri och papper.
Citat från Exilium:
Jag skulle säga att de finns en hel del olika svar för alla skulle väl definiera ensamhet utifrån egna tankar och erfarenheter. Det är väldigt individuellt. Två personer kan ha det exakt likadant, den ena vill begå självmord och den andra trivs i det och ser sig själv som självständig.
Om det är ödet eller ens egna val är väl både och, det beror på omständigheterna. En person kan bli utstött av vänner och familj efter att ha hamnat fängelse. Valet var att utföra brottet, inte bli utstött. Sen kan det finnas andra som isolerar sig från omvärlden under depression och gör sig av med sina vänner och ångrar det därefter i samband med att personen inte alls vet hur man kommunicerar och vet hur man socialiserar sig, eller helt enkelt är för blyg och väljer istället att avstå från att försöka prata med nytt folk.
Schizofreni kan vara ett väldigt tydligt exempel på att människor förlorar kontakten med vänner/dylikt & hamnar i ensamhet (vilket de kanske nödvändigtvis inte upplever, men det blir ändå kinda' en del av deras tillvaro). Vissa blir då tvungna (det är svårt att kalla det deras val eftersom man tappar så mycket kontroll över verkligheten i sjukdomen) att isolera sig. Dock kan detta i vissa fall lösas via medicinering.
Ping Liffan.
Citat från LokalVandal:
Ping Liffan.
Eheheheh, det var bara en tidsfråga innan han skulle nämnas här!
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet