Distansförhållanden

Jag älskar distansförhållanden! det blir lite sådär lagom då. Jag har väldigt lätt för att känna mig fångad och kvävd i ett förhållande så om killen bor lite längre bort känner jag mig mer fri. Fast egentligen så tror jag att jag inte riktigt är förhållande typen, men jag avskyr att känna mig ensam och det gör jag om jag inte har en kille på G. Fast nu när jag har blivit lite äldre så känner jag mig inte så ensam längre, bara lite :P

24 mil, Kungsör- Sunne, hoppas på att det blir Karlstad-Sunne till hösten :)

Oslo - tholm.
Ganska långt emellen.
Men älskar man personen så älskar man personen.
Träffas på helger och så.

Till min älskling är det inte en timme.
Eller två.
Han bor nu i ett annat land.
Därför tycker jag att ett sådant distansförhållande är bland det hemskaste som finns.
Allt var så bra.
Jag var så lycklig.
Tills han flyttade.
Allt är förstört.
Jag håller på att bli galen av sorg! Vill så gärna ha tillbaka honom.... och jag saknar honom så obeskrivligt mycket! Vi har ingen kontakt längre...
Nåja, får väl livnära mig på att han lever och mår bra.
Någon annan som råkat ut för samma sak?

Citat från Crygothcry

Crygothcry: ja jag har, det är hemskt :( men livet går vidare:)

Jag har haft, det var inte något problem med det. Man fick bara lära sig att sakna, och den tiden men hade tillsammans var underbar.

Jag hatar distansförhållanden som fan, men är man kär så är man.

17 timmar med tåg till min älskling. <3[b][/b]

Citat från xTabi

xTabi: aarå! :D

Wiggo: Nicejuu :]

Jag klarar av det, för det får en att sakna den andre personen ännu mer
Och som sagt, är man kär så är man

Klart det är okej att ha ett distansförhållande. Dock är det förjävligt jobbigt. Man känner sig lite stympad när man bara kan ses på helgerna. Jag och min älskling ses varje helg eller varannan helg, och det är ca 30mil mellan oss. Mina föräldrar har vant sig och det känns nästan som om de uppmuntrar mig nu t.o.m