Telefonen ringde.
Jag tar det, sa Lea till sin mor som satt bredvid henne i soffan. Hon gick ut i köket och lyfte luren.
- Ja, hallå?
- Hej, Lea. Hur är det med dig?
Lea blev genast kallsvettig. Det gick inte att ta miste på den där mjuka rösten. Men varför ringde han nu? För att plåga henne? Hon kände hur det stakade sig i halsen, och harklade sig.
- Hej, svarade hon kort. Jag lever väl.
Hon hade försökt låta oberörd, men hörde hur hon brutalt misslyckades. Hennes egen röst lät nervös och osäker. Precis som den borde vara. Markus andetag gjorde henne alldeles varm och ostadig.
- Bra det. Jag saknar dig. Jag borde inte säga det, men det gör jag. Utav bara helvete.
Leas mungipor vändes uppåt, okontrollerbart. Detta hade hon hoppats på, i tysthet. Hon visste att tillfället nu var utmärkt för att slänga på luren, eller alternativt be honom dra åt helvete för att han lämnat henne i sticket tidigare. Men hon förmådde inte. Inte nu. Markus röst var som en drog för henne. Situationen gick att liknas vid en botad heroinmissbrukares, då han blir erbjuden narkotika. Hon kunde inte motstå sin bror. Viljan var starkare än förnuftet.
- Okej. Jag saknar dig också. Lea svalde och bet sig lätt i tungan. Reflekterade några sekunder över om det verkligen hade varit rätt sak att säga.
- Det borde du inte göra. Jag är ett jävla svin. Men jag kan inte sluta tänka på dig. Inte ens arbeta ordentligt. Det kan hända att jag flyttar hem snart, jag klara inte av detta. Frågan är om du ens vill träffa mig längre.
Lea svarade inte direkt. Inombords tänkte hon ”Dumma Markus, det fattar du väl att jag vill”. Men någonstans ville hon att hans skulle känna sår i samvetet för hennes skull. Markus lät höra en suck i luren.
- Förlåt. Snälla Lea… Jag ångrar mig, det kan ingenting förneka. Jag borde inte göra såhär heller, ringa och störa. Jag kan inte hjälpa att jag är så förbannat kär i dig. Det vet du att jag är. Utan dig är jag ingen.
- Jag vill, sa Lea grötigt. Hon avskydde hur lätt han kunde fånga henne. Med bara ord, bokstäver om det vore så.
- I sådana fall kommer jag vara hemma snart. Jag kan inte vänta så länge till. Jag kommer nog bo på hotell. Jag vet inte riktigt hur länge jag stannar, men det kan hända att jag flyttar hem för gott. Ja ja, jag hör av mig, sötnos. Måste rusa. Puss.

Lea lade på luren och satte sig med pannan djupt begravd i handflatan. Tystnaden i köket var kompakt.

Tuggad Kille, 36 år

3 149 forumsinlägg

Skrivet:
9 augusti 2010 kl. 00:10

Tuggad Kille, 36 år

http://tuggad.blogg.se/images/2010/skrmavbild-2010-08-08-kl-23-10-13_101761146.png

Föregående

Till toppen Sista sidan

Nästa

Du måste vara inloggad för att skriva i forumet