"Blyghet" - sjukdomsförklarat
Väldigt mycket lekmannasvar i form utav "jag tycker.." i den här tråden.
Snart är ju allt sjukdomsklassat. Jag är så förbannat trött på det här samhället som bara fortsätter att belöna svaghet. Alla som inte har ryggrad att ta tag i sina egna liv ska helt plötsligt klassas som sjuka. Löjligt. Tänk er motsvarande sak på 1800-talet, om man hade sagt att man inte kunde gå till jobbet för att man var "utbränd" eller inte kunde gå till skolan för att man hade "social fobi".
Ju mer vi belönar svaghet och hittar på icke-existerande sjukdomar, desto fler kommer att skylla på dessa sjukdomar istället för att ta ansvar för sina liv.
Reaktion: Det är väl något alla någon gång är, därmed kan det inte vara en sjukdom?
Sedan funderade jag, det kanske är vettigt att sjukdomsförklara det?
Jag menar, inte för att jag är så insatt, men det hade väl varit bra att kunna göra folk 'mindre blyga'?
Fast när jag sedan läser det, då tror jag inte på att det ens är lönt att sjukdomsförklara det då det är, väldigt, väldigt naturligt att bli blyg ibland.
Citat från Thagirion33
Snart är ju allt sjukdomsklassat. Jag är så förbannat trött på det här samhället som bara fortsätter att belöna svaghet. Alla som inte har ryggrad att ta tag i sina egna liv ska helt plötsligt klassas som sjuka. Löjligt. Tänk er motsvarande sak på 1800-talet, om man hade sagt att man inte kunde gå till jobbet för att man var "utbränd" eller inte kunde gå till skolan för att man hade "social fobi".
ja, skulle det vara något att längta tillbaks till eller?
Ju mer vi belönar svaghet och hittar på icke-existerande sjukdomar, desto fler kommer att skylla på dessa sjukdomar istället för att ta ansvar för sina liv.
minns du hur jag sa innan att jag tänker mig att allt du skriver läses upp av en förorättad anton abele, så att det ska låta roligt istället för bara irriterande? här tänker jag mig snarare att speakerrösten tillhör en lillgammal, näsvis 17-åring med nasal röst och hemritad sutcliffe jugend-tischa som ofta berättar att han är "elitist". han ba "Jag är så förbannat trött på det här samhället som bara fortsätter att belöna svaghet!"
men om vi återigen ska testa att växa upp en liten stund innan vi återgår till nietzschestudierna och powernoise-kassettsamlingen i vårt lair så kommer här en liten heads-up från IRL (eller AFK som vi inom eliten säger): de flesta anser inte att en sjukskrivning är en "belöning" utan snarare ett nödvändigt ont eftersom man är, säg, sjuk. exempelvis en utmattningsdepression (det du lite putslustigt kallar utbrändhet med citationstecken) kan, som fanimig ALLA vet, inte åtgärdas genom att "ta ansvar" utan tvärtom genom att ta det lilla lugna ett tag. att långvarig stress leder till psykosomatiska besvär, oavsett vad man vill kalla det, är helt okontroversiellt.
med det sagt finns det såklart mycket man kan diskutera med DSM-V och man måste inte vara psykiater för att ha åsikter om psykiatrin, men det kan ju vara värt att tänka i alla fall en gång innan man skiter.
Ja, jag tycker att blyghet KAN vara ett psykiskt handikapp. (eller rättare sagt, ett problem)
Om vi tittar på andra diagnoser och jämför, så måste en mängd med kriterium uppfyllas för att något ska vara klassificerat som en störning/handikapp/diagnos, etc. Ens tillvaro måste helt enkelt vara störd av blyghet för att man ska få en diagnos som "blyg", om de inte har ändrat systemet helt och hållet. Jag håller mig inte uppdaterad inom psykologi längre.
Hur blir man blyg?
Shit, jag var med på ett seminarium om detta, men jag kommer knappt ihåg något. Jag får helt enkelt dra en oprofessionell slutsats ur min röv.
Jag är ganska säker på att uppväxten spelar stor roll i en persons blyghet. Om vi tittar på olika kulturer (jo, jag vet, inte blanda sociologi med psykologi, men nu gör jag det), så ser man att Svenska kulturen är väldigt blyg i jämförelse med t.ex Frankrike. Tysta, socialt pinsamma föräldrar ger tysta, socialt pinsamma barn. Man är byggd för att kopiera sin närvaro och alla personer i den. Däremot är alla inte helt likadana. Vissa kan väl få ett tonårsuppror och gå i motsatt håll.
Sedan tror jag att vissa människor föds med en benägenhet till en viss personlighet. Hjärnkemi, helt enkelt.
Sen finns det alltid betingning. Pavlov's dogs. Får ett barn för sig att vara utåtriktad, och sedan en smisk på handen (eller bara en dålig upplevelse), så kommer barnet att dra sig tillbaka, och anses vara mer blyg.
Så kan man födas blyg? Ja, i alla fall till viss del.
Kan man uppfostras att vara blyg? Definitivt.
Kan händelser göra en blyg? Ja.
Jag tror att en kombination av allt kommer att krävas för att få stämpeln som "blyg".
Hur påverkas människor av klassificering, att vara ''märkta'' med en diagnos, så att säga?
För vissa är det underlättande, och för andra är det obekvämt. Jag tror att det beror mest på psykologen/psykiatrikern som ger dem en diagnos. Eftersom min mor är psykolog så har jag fått höra att de flesta som hon arbetat med blev underlättade av att veta vad som är "fel", och sedan kunna arbeta på det genom KBT. Sedan har jag en kompis som har gått till ett antal psykiatriker, och fått olika diagnoser och mediciner varje gång. Han har inte blivit speciellt ''obekväm'' med det, men han ser ingen poäng med det längre, eftersom inget verkar hjälpa. Så i slutsats tycker jag det beror på psykologen/psykiatrikerns approach.
Hur påverkas kulturen?
Detta är den stora frågan. Alla är rädda att psykerna kommer att ta över världen, och att alla kommer bära runt på en diagnos. Eller inte.
Jag tror inte att forskning och publicering av olika diagnoser, etc, kommer att ha ett sånt stort inflytande på folkmassan. Man kommer alltid få nutcases som älskar att slänga iväg diagnoser till vänster och höger utan att titta sig för om personen verkligen behöver en diagnos, eller bara lite hjälp.
Hoppas ni gillade min essä.
-goa psykologen, jag är så blyg, vad kan det bero på?
-det beror på att du lider av vad DSM-V på fackspråk kallar "blyghet"
-aha
Jaha, kommer dåligt självförtroend också att bli en sjukdom snart? >.>
Citat från Thagirion33
Snart är ju allt sjukdomsklassat. Jag är så förbannat trött på det här samhället som bara fortsätter att belöna svaghet. Alla som inte har ryggrad att ta tag i sina egna liv ska helt plötsligt klassas som sjuka. Löjligt. Tänk er motsvarande sak på 1800-talet, om man hade sagt att man inte kunde gå till jobbet för att man var "utbränd" eller inte kunde gå till skolan för att man hade "social fobi".
Ju mer vi belönar svaghet och hittar på icke-existerande sjukdomar, desto fler kommer att skylla på dessa sjukdomar istället för att ta ansvar för sina liv.
Ah, nu var det ju förvisso APA som klassade det som en sjukdom, det Amerikanska samhället är ju inte känt direkt för att 'belöna svaghet'. Inte med svenska måttstockar i alla fall.
Det kan ju också vara så att man lägger ned tid och forskning (relativt mycket mer) på vardags-drag och vad de beror på som nya klassificeringar uppkommer hellre än att det är någon hemlig pro-svaghetskampanj bakom det hela.
Och icke-existerade sjukdomar? Tycker att den passar in rätt så bra i den definition av sjukdom som det råder konsensus om i världen, åtminstone i den sektorn av människor som faktiskt arbetar, forskar och behandlar sjukdomar. Sen att den definitionen inte passar dig är ju.. ja.. synd.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet