Bästa regissören?
Emir Kusturica
Stvrmzeit förklarar det med precisa ord, förutom att jag inte är från Balkan.
Sergio Leone
Stvrmzeit förklarar det med precisa ord x2
Ettore Scola
Italiens svar på Kusturica. Skildrar den italienska misären med precision, ofta med en uppenbar politisk ton som pyr genom filmerna.
Louis Malle
Som pionjär inom fransk film och grundare för den första franska vågen, behöver han ingen mer ingående beskrivning. Lacombe Lucine och Vi ses igen barn! är två filmer filmade med kirurgisk fingertoppkänsla. Rekommenderas varmt.
Hayao Miyazaki
Värmen som återfinns i hans filmer äro oklanderlig. Politiska undertonen i Howl's, det loomy som finns i Spirited Away. Ett geni som skattas högre i mina ögonen än Disney.
Wes Anderson
Så stavas Feel-good, och det senaste mästerverket Fantastic Mr. Fox måste vara det i särklass häftigaste, roligaste animerade stycket film han gjort på senare tid.
Michel Gondry
Osannolikt smarta, twistade filmer och ett rent utsagt gudomligt filmspråk. Han är en av mina absoluta favoriter. Det förvånar mig dock att han regisserat nya "Green Hornet".
Lars von Trier
Den enda som kan få ett sådant mästerverk som "Dogville" att fungera, en av uppfinnarna till Dogma, och en av de allra största och konstigaste filmskaparna genom tiderna. Rent utsagt danskt vansinne.
David Fincher
Har killen gjort något dåligt? Fight Club, Se7en, The Game, The curious case of benjamin button, Zodiac för att nämna de jag har sett, och samtliga anser jag som mästerverk.
Guy Ritchie
Nämner honom nästan uteslutande pga. "Lock, stock and two smoking barrels", "Snatch", och "RocknRolla". En stil, en man, han gör det jävligt bra och jag gör inget annat än att älska det.
Finns många fler som både Kidcrash och Stvrmzeit redan sagt, bra där pojkar!
Citat från busbarn
Det finns säkert ett flertal regissörer som gör mer spaceade, imponerande filmer, men jag tycker ändå att Tim Burton måste nämnas igen.
Hans sätt att fånga skönheten i det lilla, det svarta mörka som jag så många gånger tycker bringar fram känslan i filmen så fantastiskt. Hans sätt att göra en hel värld så ny, jag, nej, jag tror inte ens att jag kan förklara riktigt
--------------------------------------------------------------------------
Quentin Tarantino och Clint Eastwood, även Sergio Leone.
David Lynch och Tim Burton måste jag nog säga
James Cameron är inte dålig!
Tim Burton!!
Citat från Avfall
Guy Ritchie
Nämner honom nästan uteslutande pga. "Lock, stock and two smoking barrels", "Snatch", och "RocknRolla". En stil, en man, han gör det jävligt bra och jag gör inget annat än att älska det.
Detta.
Punkt.
Guy Ritchie filmer är guld i mina ögon.
Jag kan väl dra mina favoriter.
Andrei Tarkovsky
Typ världens bästa regissör. Hans filmer är på en så mycket högre nivå än allt annat ungefär. Filosofiskt, poetiskt, långsamt, ryskt, vackert och med otroligt många bottnar. Man sitter med hakan nere på golvet och man vill verkligen inte stiga ut ur mannens filmer. Mästaren nummer ett. Så otroligt säker i sitt skapande.
Béla Tarr
Långa och få tagningar, svartvitt och vackert foto, långsamt tempo och ungersk existentialism är väl det som kännetecknar Tarr och hans filmer mest. Riktigt tung och krävande, men det man får tillbaka är underbart. Kárhozat är bland det vackraste jag har sett. Tyvärr verkar han ju ha gjort sin sista film 2011.
Hiroshi Teshigahara
Det är väl mest på grund av hans två mästerverk Suna no onna och Tanin no kao som Teshigahara får vara med. Hans andra grejer är inte heller fy skam, men dessa två filmer är något utöver det vanliga. Psykologiska och filosofiska filmer som verkligen är gripande, en hel del arbete tillsammans med författaren Kôbô Abe.
Ingmar Bergman
Sveriges stolthet. Finns och kommer nog aldrig att finnas någon svensk som ens kommer i närheten av Bergmans nivå. En mästare på ämnen som döden, livet, existentialism, alienation, relationer osv. Han har gjort många djupa filmer som är svåra att glömma. Och det går att reflektera länge. Mästerliga skådespelare och dialog bortom denna värld.
Jean-Luc Godard
Mångsidig, politisk, lekfull och gör som han vill. Godard har liksom aldrig brytt sig om hur en film ska vara, det är just det jag gillar med honom. Sedan när han har Anna Karina och Jean-Paul Belmondo i samma film, då klaffar det! Vilket radarpar. Godard har skapat film i över 50 år, samtidigt är han alltid ute efter att förnya sig.
Michelangelo Antonioni
Hans trilogi med L'avventura, La notte och L'eclisse, speciellt dessa tre filmerna är helt lysande. Antonioni kunde skildra människans alienation på det bästa sättet. Hans musa Monica Vitti är ju i en liga för sig med. Som Bergman sa, Antonioni var ingen tekniker, men han lyckades skapa rörande, vackra och fantastiska filmer ändå. Bra på att måla upp existentialism och oförmågan att kommunicera. Även meningslöshet och tomhet. Underbara miljöer och underbara bilder. Antonionis filmer kan vara kalla och kyliga, men det är lite det som också gör det så pass bra. Att han lyckas alienera tittaren också.
Rainer Werner Fassbinder
Ett geni som gjorde typ 41 filmer under tretton år. Sjukt produktiv. Oerhört tråkigt att Fassbinder dog så pass ung (37 år). Hans filmer var väldigt samhällskritiska, vinklat från utsatta och utnyttjade människor i samhället. Det handlade mycket om sociala problem och Fassbinder var fantastisk på känslor. Även en otroligt jämn regissör. Det finns också en svart och absurd humor som ligger och genomsyrar nästan alla hans filmer, trots att det mesta är allvarligt.
Det är intressant att han kom från teatern, man kan märka det ibland. Exempelvis i Die bitteren Tränen der Petra von Kant som är baserad på hans pjäs. Jag gillar att han själv också brukade spela i sina egna filmer. En äkta lirare.
Robert Bresson
Många säger att Stanley Kubrick var perfektionist, men dessa personer vet ej av de snackar om. Inget illa om Kubrick (riktigt bra regissör), men Bresson var verkligen en perfektionist in i märgen. Och minimalist. Alla ljud, alla rörelser, alla bilder, alla blickar, allt ska vara där och allting har ett syfte. Bresson var så totalt kompromisslös i sitt filmskapande, något jag älskar. Han förkastade skådespel och ansåg att det hade med teatern att göra. Därför finns det inget skådespel i (majoriteten av) hans filmer, skådespelarna (eller modellerna som han själv kallade dem) skulle vara amatörer och spela oerhört återhållsamt och uttryckslöst. Både i ansiktsuttryck, inlevelse, gester och tonarter. På så sätt kunde man som tittare fylla karaktärerna med egna känslor.
Bresson ville separera filmen från teatern, när han gjorde film ville han skala av så mycket som möjligt. Han ansåg att det inte handlade om att lägga till, utan att ta bort. Och det som inte syns i bild kan påverka åskådaren mer än det som syns. Kombinationen av bild och ljud är fantastisk. Vissa gånger finns det även en berättarröst i filmerna, balansen mellan den och allt annat blir verkligen perfekt.
Yasujirô Ozu
Det jag älskar med Ozu är främst hans teman och hur han tar upp dessa. Många av hans filmer handlar om giftermål och familjen. Det är riktigt genomtänkta karaktärsporträtt. Egentligen kan man nästan säga att hans filmer är rätt så ospännande, men jag sugs verkligen in i dessa vardagsskildringar. Vad som också speglas är den äldre generationen mot den yngre, situationen i efterkrigets Japan, japansk kultur, det japanska samhället och dess förändringar mm. Ozu började med stumfilmer och hann även göra talfilmer i både svartvitt och färg.
Även visuellt faller han mig i smaken. I Ozus filmer är det nästan alltid en väldigt statisk kamera, den är dessutom placerad ganska lågt. Något annat annat Ozu är känd för, det är ju tagningar som bryter mot 180-gradersregeln, vilket är fint när konversationerna mellan folk filmas. Man kan ju inte heller låta bli att älska alla mysiga miljöer, speciellt i färgfilmerna. Karaktärerna är riktigt naturliga och mänskliga. Och skådespelet har jag aldrig kunnat klaga på. Har fått en liten favorit, han heter nämligen Chishû Ryû. Grymt bra skådis och oftast väldigt sympatisk i sina roller. Till slut, en sak till jag verkligen uppskattar är att Ozu aldrig är för sentimental eller melodramatisk. Fantastisk regissör i min mening.
Michael Haneke, ingen kan med så små medel bringa sådan stor ångest som han kan. Han kan nog även ha gjort världens bästa debutfilm någonsin - The seventh continent. Sen är de sceniska miljöerna i hans filmer näst intill ren perfektion, det märks att han arbetat som scenograf.
Tarantino!!!
Citat från fuu
Michael Haneke, ingen kan med så små medel bringa sådan stor ångest som han kan. Han kan nog även ha gjort världens bästa debutfilm någonsin - The seventh continent. Sen är de sceniska miljöerna i hans filmer näst intill ren perfektion, det märks att han arbetat som scenograf.
Han är definitivt en av dagens bästa och aktiva filmskapare. Der siebente Kontinent är dock inte hans debutfilm direkt, han gjorde ju flera filmer för TV innan. Men helvete, vilken fantastisk film det är. Har aldrig upplevt sådan ångest på en film. Och jag älskar det. Den är väldigt kompromisslös, så otroligt svart och samhällskritisk. Mums. En av de tjugo bästa filmerna jag har sett.
Citat från Stvrmzeit
Citat från fuu
Michael Haneke, ingen kan med så små medel bringa sådan stor ångest som han kan. Han kan nog även ha gjort världens bästa debutfilm någonsin - The seventh continent. Sen är de sceniska miljöerna i hans filmer näst intill ren perfektion, det märks att han arbetat som scenograf.
Han är definitivt en av dagens bästa och aktiva filmskapare. Der siebente Kontinent är dock inte hans debutfilm direkt, han gjorde ju flera filmer för TV innan. Men helvete, vilken fantastisk film det är. Har aldrig upplevt sådan ångest på en film. Och jag älskar det. Den är väldigt kompromisslös, så otroligt svart och samhällskritisk. Mums. En av de tjugo bästa filmerna jag har sett.
Iofs. Men ja, visst är den fantastiskt! Jag mådde uppriktigt sagt uruselt i flera dagar efteråt eftersom den väckte många tankar och känslor. Men det var det definitivt värt om man säger så.
kubrick lätt
Citat från fuu
Iofs. Men ja, visst är den fantastiskt! Jag mådde uppriktigt sagt uruselt i flera dagar efteråt eftersom den väckte många tankar och känslor. Men det var det definitivt värt om man säger så.
Ja, åh. Samma här. Får rysningar bara jag tänker på den. Den filmen är ett stort slag rakt i magen. Älskar "The Power of Love"-scenen när pappan, mamman och dottern sitter framför TV-apparaten, så underbar kontrast. Eller när hela familjen äter, "Send Me Roses" går i bakgrunden och Georgs bror Alexander frågar vad Evi kryddade maten med. Hon berättar vad och sedan bara bryter han ihop totalt. Fan, ögonen vattnas och man får svårt att andas. Vilken kolossal ångest.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet