BDD - Body Dysmorphic Disorder
Citat från ZZZONKED
Citat från tjenamittbena
Om en vuxen människa har denna sjukdom så okej, då kanske jag kan gå med på att den finns, även om jag skulle se det mer som en psykisk störning. Men att ha "dåligt självförtroende" i puberteten är fan normalt, såväl som för tjejer som för killar, och för att få denna diagnos måste man ju bara i princip känna sig ful och tjock. Det gör väl varenda jävla brud (NÄSTAN) vid åldern av 11 - 20 bast typ.
Jag är lite inne på det här också, låter mest som extremt dålig självkänsla...
Det är precis vad det är, men det accepteras inte av den yngre generationen. DET ÄR EN SJUKDOM!!!11
Citat från Guld
Citat från Wikileaks
Citat från Guld
Citat från spawki
Citat från VendelaMarie
Det är ju trendigt att ha en diagnos!
13åriga flickor självdiagnoserar sig med anorexi, överdoserar Ipren och skär sig för uppmärksamhet.
Det är tonåren. Det är spännande att vara lite annorlunda och flashig!
du verkar ju dum som tror att folk skär sig för uppmärkssamhet. Det första personerna som skärt sig gör är att dölja det, inte flasha det framför alla så dom ser att hon skär sig för att det är synd om dem.
Dom skär sig för att dom mår dåligt och tar ut det på ett sätt.
[img]http://img407.imageshack.us/img407/2430/gjdfjk.png[mg]
hon döljer det bra, 15 år
Antagligen är hon mobbad, har inga vänner och är deprimerad och kanske inte får tillräckligt med uppmärksamhet av sina föräldrar.
Hemskt att det händer, speciellt unga människor. hon la upp det för uppmärksamhet, och det att visa att hon mår dåligt och behöver hjälp. Edit: och hur mycket hon hatar sitt liv
jo, visst är det så.
men man kan inte säga att _alla_ som skär sig försöker dölja det isåfall
Nej men folk behöver inte ta det negativt eller blir arga och prata skit för att de lägger upp bilderna, försök hjälpa dem istället. De lägger inte upp bilder för att få status och fame.
Jaså, vaddå för en extrem nivå? Att man tycker att man har för stora födelsemärken på kroppen,är missnöjd med sin näsa,haka,kinder m.m
Eller vad man har för storlek på könsorganet eller på tuttarna?
Det är helt enkelt sånt som folk tänker på varje dag!
Jag menar det är till och med så illa att man påstår att man har sjukdomen, när man söker efter fläckar som finns, eller inte finns på kroppen!
jag tycker det inte låter som en som har BDD,utan en som är Hypokondriker!
vart går gränsen för ha jättelågt självförtroende/självkänsla eller att ha BDD ?
Man kan gå efter ett gammalt ordspråk också: Den som söker efter fel hittar heller inget annat.
eftersom den här tråden mest består av massa jävla tjafs så tänker jag berätta om min historia för dom som vill veta.
Gick i 7an när jag började lägga märke till mitt utseende på riktigt, var fet & hade sjukt äcklig hud tyckte jag.
Slutade i princip äta, använde massor av olika hudmediciner, utan någon större förändring.
Började dra mig undan, skolkade från skolan, slutade äta middag med mina föräldrar, umgicks inte längre med vännerna. Allt för att vara så osynlig som möjligt. Mitt rum började likna en bunker, där jag låg med rullgardiner nerdragna (solljuset fick mig att synas så jävla tydligt), låg ofta under täcket i hopp om att inte synas ifall mina föräldrar skulle komma in. Vid det här laget hade jag i princip förlorat kontakten med mina föräldrar helt. Dom förklarade det som att det kändes som att dom inte hade någon dotter längre. Som att jag vore död.
Jag såg ett program på TV:n, "true life" på mtv. Minns att avsnittet hette "I hate my face" och handlade om BDD. Kände igen mig själv. Sökte upp det på internet och jag förstod ganska snabbt att det måste vara det som var felet.
Ändå vågade jag inte berätta för någon. Mamma brukade gråta, och skrika på mig i frustration av att inte veta vad som fick mig att bete mig som jag gjorde, men jag antar att jag skämdes för mycket för att berätta.
Det var först i 8an jag en morgon tog mig mod att berätta för henne.
Morgonen var precis likadan som alla andra, börjat med att gå upp kl 5 på morgonen för att hinna fixa sminket och håret inför skolan som började kl 8. Som vanligt resulterade det med att jag låg i sängen och grät, och "hade huvudvärk" eller något liknande.
Hade ett långt samtal med mamma den morgonen. Tillslut sa jag "mamma, jag tror att jag är sjuk".
Mamma sökte upp BDD på internet, och började gråta av lättnad, äntligen hade hon fått klart för sig vad som var fel på mig.
Min mentor gav mig ledigt i två veckor från skolan för att återhämta mig, och min skolsyster hade fixat in mig på bup, för behandling.
Fick diagnoserna dysmorfofobi & depression.
Mamma var mer förstående efter detta, och brukade låta mig stanna hemma från skolan när ångesten tog över.
Jag kämpade mig till skolan kanske en vecka till, sen tog det stopp på morgnarna. Jag gick bara halva åttan.
Sommarlovet bestod av inget annat än mörker, bokstavligt talat. Att gå utanför mitt rum där det fanns fönster som släppte in dagsljus var enormt svårt för mig.
När 9an började skulle jag ta nya tag, och kämpa mig igenom det sista skolåret. Det var nu det gällde, det var nu jag var tvungen att arbeta upp ALLA mina IGn för en framtid. Vissa dagar gick jag till skolan med ett falskt leende på läpparna, andra dagar låg jag hemma. Under den här perioden började jag skära mig. Inte för att få uppmärksamhet, inte som ett rop på hjälp. Jag skar mig innanför mina trosor, längst upp på låren. Det var ett sätt för mig att hantera ångesten.
Det började gå mer utför igen, och när höstbetygen kom hade jag endast ett G i svenska. Resten var IG.
Det var många möten med skolan, med rektorn. En rektor som inte gjorde annat än att håna mig.
Under jullovet i 9an hände det något. Jag bestämde mig att klara 9an, jag bestämde mig för att komma in på frisörlinjen, som jag drömt om. När lovet var slut blev det en stor förändring. Jag kämpade mig till skolan efter 3 timmars granskning i spegeln, jag jobbade upp mina betyg, lärare ringde hem till mig och berättade hur förvånad dom var över min stora förändring, att om jag fortsatte som jag gjorde skulle jag inte ha några problem alls med att klara 9an. Jag gick ut med 180 poäng, men klarade inte matten.
Min mattelärare vägrade ge mig ett godkänt med tanke på min höga frånvaro. Detta resulterade självklart i att jag är utan gymnasieplats nu till hösten, trots allt kämpande.
Idag har jag fått tillbaka kontakten med mina nära&kära, jag behöver inte sminka mig lika längre, och jag brister inte ut i panikångest heller av att stå framför spegeln.
Däremot har jag fortfarande svårt med att bli sedd i direkt solljus, och vissa vinklar. Jag hatar mitt utseende, men jag förstår att det jag ser när jag kollar i spegeln är inget någon annan ser.
Känns som det kommer bli en hel del "tl;dr" inlägg nurå men det får jag väl ta, heh
Citat från Babsaan
vart går gränsen för ha jättelågt självförtroende/självkänsla eller att ha BDD ?
Enligt min uppfattning så är BDD när låga självkänslan styr ens liv helt och hållet. När man låter bli att gå till skolan för att man känner ångest över hur man ser ut, när man inte vill lämna huset pga. det, då är det naturligtvis frågan om extrema fall.
När illamåendet orsakat av förvrängda kroppsbilden påverkar sociala livet och hindrar personen från att göra saker, när fixeringen är så allvarlig att man inte kan tänka på något annat.
"Endast" dåligt självförtroende kan majoriteten ändå leva med, till skillnad från någon med BDD som har ett konstant behov av att gömma/ändra på det som denne är besatt med när det gäller utseendet.
Vänta vänta, jag menar inte att va okänslig, jag förstår precis hur du känner och jag respekterar d,men kom o tänka på en grej bara, om du nu har detta, och du vet om det, då betyder ju det att du vet att din bild av dig själv är fel, eller..? Så Då borde du kunna genomskåda dig själv och skita i alla komplex! Asså förstår att det nog inte är så enkelt, men jag bara tänker högt x) men tro inte att ja är nå jävla hater nu, för så äre inte;) just tryin to help;)
Citat från Calsin
Vänta vänta, jag menar inte att va okänslig, jag förstår precis hur du känner och jag respekterar d,men kom o tänka på en grej bara, om du nu har detta, och du vet om det, då betyder ju det att du vet att din bild av dig själv är fel, eller..? Så Då borde du kunna genomskåda dig själv och skita i alla komplex! Asså förstår att det nog inte är så enkelt, men jag bara tänker högt x) men tro inte att ja är nå jävla hater nu, för så äre inte;) just tryin to help;)
om det var menat till mig så, ja. jag vet att jag inte ser ut så som jag tror att jag gör.
sen kan jag inte "bara skita i alla komplex" då det är något som sitter i hjärnan på mig, det är bara att kämpa med att leva med dom.
Visst, jag är betydligt friskare än vad jag var för ett år sen, men jag kommer alltid ha komplexen. Det kommer följa mig upp i åren, vilket jag inte kan göra något åt.
Citat från natu
Citat från Calsin
Vänta vänta, jag menar inte att va okänslig, jag förstår precis hur du känner och jag respekterar d,men kom o tänka på en grej bara, om du nu har detta, och du vet omo det, då betyder ju det att du vet att din bild av dig själv är fel, eller..? Så Då borde du kunna genomskåda dig själv och skita i alla komplex! Asså förstår att det nog inte är så enkelt, men jag bara tänker högt x) men tro inte att ja är nå jävla hater nu, för så äre inte;) just tryin to help;)
om det var menat till mig så, ja. jag vet att jag inte ser ut så som jag tror att jag gör.
sen kan jag inte "bara skita i alla komplex" då det är något som sitter i hjärnan på mig, det är bara att kämpa med att leva med dom.
Visst, jag är betydligt friskare än vad jag var för ett år sen, men jag kommer alltid ha komplexen. Det kommer följa mig upp i åren, vilket jag inte kan göra något åt.
Nejnej asså jag mena inget illa! Jag har också haft komplex fan! Hoppas du inte tog illa upp!;)
^
bdd'n ledde till depression.
Är knappt inne här längre, men jag fick syn på tråden och tänkte skriva några [...] rader.
Vad som är sjukt och inte är inte svart eller vitt, det är mer nyanserat än så. Diagnoser har i viss utsträckning blivit en slags "trend", vilket rentav kan vara farligt. Att diagnostisera sig själv har jag märkt ibland kan leda till identifiering av sjukdom, att du, medvetet eller omedvetet försöker "passa in" i ramen av en diagnos och utvecklar något som inte hade behövt finnas där. Detta innebär INTE att alla gör på detta sett, och att försöka benämna en problematik kan givetvis också leda till snabbare hjälp. Jag kan förstå vissa människors irritation, då det finns en grupp människor som förstör för de verkligt sjuka genom att vinkla problematiken fel.
Hur som helst, komplex och dålig självkänsla är ett vanligt problem, och jag tycker man ska tänka efter innan man klassar något som "sjukt". Men däremot finns det personer som faktiskt lider av ett sjukligt beteende, och att kalla deras problem för "normala tonårsbeteenden" är kanske lite... ja.
Jag har sedan nio års ålder lidit av BDD. Till en början handlade det om komplex jag försökte "neutralisera" genom att göra tvångsmässiga ritualer kring mitt utseende. Jag kom alltid försent till skolan för att det kunde ta två timmar att sätta upp håret till en tofs. Det tog allt längre tid för mig att komma iväg, skolan blev lidande och jag mådde i perioder dåligt. Det var så det startade. Efter år av mobbing, övergrepp och själsliga problem föll jag som 14 åring riktigt långt. Ritualerna kring utseendet tog ibland 8 timmar i sträck, där jag analyserade varje nagel i tiotals tvångsmässiga led. Jag tyckte jag var fruktansvärt ful, jag ansåg mig inte vara värd att leva. Utseendefixeringen gick utöver maten, jag utvecklade anorexi och hade svår OCD. Svåra depressioner följde, jag försökte ta mitt liv och skadade mig dagligen. 2009 nådde jag kulmen av sjukdomen.
Jag var sjukskriven, hade inga vänner jag umgicks med och inga aktiviteter. Jag vaknade 7 på morgonen, gjorde en timmes ritual för att kunna passera hallen. In i badrummet, en dusch på två timmar, grundsminkning på två timmar, och en timmes tankeritual. Det var lite olika från gång till gång, men ungefär. Jag åt, gjorde en ritual efter maten på en timme, sminkade mig ordentligt och noggrant, sen började den stora ritualen. Jag stod på samma plats i två timmar och granskade min kropp samtidigt som jag tänkte "rätt". Snubblade jag över ett ord i tanken, gjorde jag om. Oftast hade jag 1-3 timmar att göra något annat på (där fortfarande BDD'n var med), en gång i veckan blev det en resa till BUP, annars kunde det bli en kort promenad. Vissa veckor lämnade jag inte huset. Gjorde jag det, gick jag stelt och försiktigt, rörde jag t ex mitt ögonbryn gjorde jag en tiominuters ritual. Ingen fick fota mig utom jag, och fick någon syn på mig vid ett "förbjudet" tillfälle, fick jag panikångest. På kvällen gjorde jag en liknande ritual på 5 timmar. Jag sov ytterst lite.
Förutom BDD'n hade jag andra svåra tvång, de behöver jag inte gå in så mycket på. Men jag var i alla fall lika handikappad i två år, ett halvår var BDD'n som värst. Jag hatade mig själv, ansåg mig inte ha något som helst värde. De tog tid innan jag ens öppnade munnen om sjukdomen, då jag inte var värd att 'be om tröst'. Vändningen kom då jag träffade mitt ex, och jag byggde upp en ny bild av mitt utseende, och idag kan jag trots andra kvarstående problem se mig som vacker. Det är en lättnad, och idag vill jag ägna mitt liv till att hjälpa andra. Jag är tacksam över min historia, för i slutändan har den givit mig mycket.
I början av de två svåraste åren fick jag ingen bra hjälp. BUP ansåg både min OCD, BDD, anorexi och depression vara en konsekvens av en svår paranoid schizofreni, men... nej, så var det inte. Jag fick ingen terapi och gick alltmer under. Medicinerna jag fick var antipsykotiska. 2010 hamnade jag på en underbar psykosmottagning där jag äntligen fick diagnosen BDD och schizofrenidiagnosen togs bort. Jag fick anafranil (nån form av tung antidepp) och arbetade med min självkänsla istället för symtom.
BDD handlar inte enbart om kass självkänsla, det är oftast grunden men leder till svåra tvångsmässiga problem och isolering, som någon här nämnde. Jag kan mycket väl förstå att det finns fördomar, vilket är synd, för BDD tas sällan på allvar av de som inte har någon kunskap. "Det är väl ingen sjukdom att ha lite dålig självbild? Det har ju alla!!!" osv, så sjukdomen bör belysas mer. Har en blogg om min problematik, tänker inte skriva den öppet *nanana* men skriv gärna så länkar jag.
Tjingeling!
Citat från natu
Citat från KittenOfDoom
Jag förstår dig, ser mig själv som tjock, oavsett hur smal jag är. Kan inte se någon skillnad på min kropp när jag är smal och tjockare(Bland annat), och det är verkligen ett helvete.
Har samma problem. Det är jävligt frustrerande att folk berättar för en hur smal man är, och man kan inte vara säker på om de bara säger så för att vara snäll, för ens självbild är helt jävla fucked up så man kan som inte tro på sig själv riktigt heller, lol
Håller med till 100 procent. :c
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet