Anorexia
Citat från CherryAlicious
Jag har ju tvång att gå på vuxenpsyk och går jag inte dit får jag lvu + ännu mer problem med soc.
Så jag försöker ändå gå dit även fast det känns som ett tidsfördriv bara.
Det jag tycker är det dåligaste med vuxenpsyk är att dem försöker tvinga mig att gå med på att höja doserna på mina mediciner och försöker få mig att gå med på att få ännu mer mediciner. Har enbart varit på vuxenpsyk 3 gånger men redan bara fått dåliga bilder av dem.
Hade jag kunnat så hade jag slutat där helt och slutat med mediciner helt.
Finns det ingenting du kan göra för att överföras till en privat psykolog då? eller ett ställe som specialiserar sig i ätstörningar?
Jag ville komma till en klinik för några år sedan då jag gick ner en hel del. Vikten jag kom ner till som lägst var inte hemskt låg men hur mycket jag gick ner på hur lite tid som jag gick ner det på klassades som anorexia enligt min husläkare. Mina föräldrar sa dock, gå ut den här terminen i skolan och sen får vi se. Skolan är viktigare. Och nu, för andra gången har jag kommit tillbaka in på fel väg. så jag vet att det är bra att få hjälp men jag vill verkligen inte till vuxenpsyk. som tur är har det inte gått långt nog än för mig...
Jag vet faktiskt inte. Som det är nu så verkar jag inte kunna bestämma över någonting.
Dem på vuxenpsyk och mina föräldrar styr mitt liv. Kan inte ens åka iväg mer än 2 dagar utan att jag måste hem och förklara för dem vad jag gjort, vad jag ätit och om jag spytt osv. Flyttade hemmifrån förra året och bodde 2 timmar bort från mina föräldrar men efter 3 månader fick dem nog och slutade betala min hyra. Så jag var tvungen att flytta hem för dem trodde inte jag åt någonting när jag bodde där.
Och nu kollar dem maten mer än vad dem gjorde när jag vägde som minst och var som sjukast. Går upp tidigare än dem för att slippa äta frukost och äter ingenting i skolan och försöker ljuga ihop vad jag ätit under dagen för att slippa äta dom där överdrivna tallrikarna med mat som jag ändå sedan går och spyr upp för jag får kramper i magen och knappt kan andas. Och ärligt talat så känns det inte som att hjälpen dem kan erbjuda kommer att hjälpa mig för jag alltid faller tillbaka. Väger dock 8 kg mer nu men rasar i vikt igen. Och jag är trött på att låsas in och tvingas äta 6 mål om dagen. Och sedan inte kunna gå på toa på 2 timmar. Dem tror det hjälper men jag mådde bara sämre av det dem gångerna jag var inlåst.
Citat från CherryAlicious
Jag vet faktiskt inte. Som det är nu så verkar jag inte kunna bestämma över någonting.
Dem på vuxenpsyk och mina föräldrar styr mitt liv. Kan inte ens åka iväg mer än 2 dagar utan att jag måste hem och förklara för dem vad jag gjort, vad jag ätit och om jag spytt osv. Flyttade hemmifrån förra året och bodde 2 timmar bort från mina föräldrar men efter 3 månader fick dem nog och slutade betala min hyra. Så jag var tvungen att flytta hem för dem trodde inte jag åt någonting när jag bodde där.
Och nu kollar dem maten mer än vad dem gjorde när jag vägde som minst och var som sjukast. Går upp tidigare än dem för att slippa äta frukost och äter ingenting i skolan och försöker ljuga ihop vad jag ätit under dagen för att slippa äta dom där överdrivna tallrikarna med mat som jag ändå sedan går och spyr upp för jag får kramper i magen och knappt kan andas. Och ärligt talat så känns det inte som att hjälpen dem kan erbjuda kommer att hjälpa mig för jag alltid faller tillbaka. Väger dock 8 kg mer nu men rasar i vikt igen. Och jag är trött på att låsas in och tvingas äta 6 mål om dagen. Och sedan inte kunna gå på toa på 2 timmar. Dem tror det hjälper men jag mådde bara sämre av det dem gångerna jag var inlåst.
har du sagt det till dem? jag berättade aldrig direkt till mina föräldrar hur jag kände så dem förstod ju inte alls. det ville inte se det som något som existerade ... som om det problemet helt enkelt inte fanns där, men i din situation går ju inte det att undvika problemet. men det viktigaste är ju att du får hjälp på ett sätt som faktiskt hjälper dig. och att du faktiskt vill ha den hjälpen .
Efter att ha legat på vuxen.psyk ett antal gånger, landstingets behandlingshem, och även privat behandlingshem. så anser jag att den privata vården var mycket mer proffsig, då de utgick efter hur Du skulle behandlas, inte efter alla normer om hur sjukdomen fungerar.
Alla är individer, och därmed olika, och kan därför inte behandlas lika.
Privatvården vad det som gjorde mig väldigt mycket bättre, och så att jag klarade av att nå mina mål.
Citat från tapetjavel
Efter att ha legat på vuxen.psyk ett antal gånger, landstingets behandlingshem, och även privat behandlingshem. så anser jag att den privata vården var mycket mer proffsig, då de utgick efter hur Du skulle behandlas, inte efter alla normer om hur sjukdomen fungerar.
Alla är individer, och därmed olika, och kan därför inte behandlas lika.
Privatvården vad det som gjorde mig väldigt mycket bättre, och så att jag klarade av att nå mina mål.
faktiskt, det är vad jag hört också. på vuxenpsyk är man en i mängden... men privat så är det annorlunda
Citat från KuroSakuraa
Citat från tapetjavel
Efter att ha legat på vuxen.psyk ett antal gånger, landstingets behandlingshem, och även privat behandlingshem. så anser jag att den privata vården var mycket mer proffsig, då de utgick efter hur Du skulle behandlas, inte efter alla normer om hur sjukdomen fungerar.
Alla är individer, och därmed olika, och kan därför inte behandlas lika.
Privatvården vad det som gjorde mig väldigt mycket bättre, och så att jag klarade av att nå mina mål.
faktiskt, det är vad jag hört också. på vuxenpsyk är man en i mängden... men privat så är det annorlunda
Precis, på vuxenpsyk är de inte utbildade för anorexi/UNS/bulimi, de tar hand om dig så att du överlever. Men inget mer, visst du kan få prata, men de ger dig inga bra svar, för de kan inte tankesättet.
Jag rekommenderar starkt Capio Anorexicenter i Varberg, det hjälpte mig oerhört, jag låg där i ett år. Be om remiss från din öppenvård, och sök dig sedan dit, du kommer få komma dit på bedömning, sedan kikar de på din vilja att bli frisk, och avgör därefter om du får komma eller ej. Då söks betalningsmöjlighet upp i ditt landsting, och därefter kan du se hur lång tid du får lov att vara där (:
Jag ska prata med min mamma och fråga vad hon tycker är bäst. För hon är den enda som tagit min anorexia på allvar. Och den som aldrig gett upp hoppet om att hjälpa mig. Och ska även fråga henne om hon kan prata med dem på vuxenpsyk eftersom jag känner att det spelar ingen roll vad jag säger för dem avbryter bara och lyssnar inte. Och jag har velat ha hjälp i flera år men ju längre tid det går så tappar man hoppet om att bli frisk när ingen tar en på allvar.
Citat från CherryAlicious
Jag ska prata med min mamma och fråga vad hon tycker är bäst. För hon är den enda som tagit min anorexia på allvar. Och den som aldrig gett upp hoppet om att hjälpa mig. Och ska även fråga henne om hon kan prata med dem på vuxenpsyk eftersom jag känner att det spelar ingen roll vad jag säger för dem avbryter bara och lyssnar inte. Och jag har velat ha hjälp i flera år men ju längre tid det går så tappar man hoppet om att bli frisk när ingen tar en på allvar.
gör det =) . det suger när folk inte förstår, försöker förstå eller tar än på allvar. När jag var yngre och gick på bup så ställde de personliga frågor inför mina föräldrar och på så sätt förstördes relationen med mig och mina föräldrar ett tag. På bup och vuxenpsyk tror jag att man bara ses som en patient i mängden och jag ångrar lite att jag sökte just dit då. låter som en bra idé det som CherryAlicious föreslog
Får ge det ett sista försök!
Smått lack över en insändare i metron som handlade om modeveckan i sthlm....iaf menande personen som skrev de att "ungdomar" såg på modeller och sen i började vi en hungerstrejk av ren reflex...
Löjligt löjligt det dem skriver.
Har kollat igenom diskussionen om psyk vs. bup och av personlig erfarenhet kan jag bara säga att jag föredrar psyk helt klart. Det beror ju så klart på vart i landet man bor och vilken sort behandling man får, men när jag fick ''hjälp'' på bup så vägdes jag bara varannan vecka, ingen psykisk hjälp eller något, så jag fortsatte tappa i vikt och rätt som det var så skulle de tvångsinlägga mig... Bytte senare till psyk och nu träffar jag både dietister, läkare och en terapeut, alltså ett helt ätstörnings-team.
hur ska man prata med sin pojkvän om det? känns som att han inte förstår, bara tycker att det är löjligt för att det inte spelar så stor roll hur man ser ut osv men det är ju ett stort problem för mig.. och eftersom vi står så nära varandra är det ju viktigt att han kan förstå mig på den fronten med, så att han finnas där för mig nu när jag försöker ta mig ur det..
Citat från TWENTYFOUR
hur ska man prata med sin pojkvän om det? känns som att han inte förstår, bara tycker att det är löjligt för att det inte spelar så stor roll hur man ser ut osv men det är ju ett stort problem för mig.. och eftersom vi står så nära varandra är det ju viktigt att han kan förstå mig på den fronten med, så att han finnas där för mig nu när jag försöker ta mig ur det..
Det där är väldigt svårt, dom flesta fattar inte alls vad det handlar om och brukar säga "Men det är väl bara att äta" eller "Du är fin som du är". Försök att verkligen förklara hur det är för dig och att det inte bara är ett vanligt "guud vad tjock jag är". Det är som sagt jättesvårt, men det tipset jag kan ge är att försöka få honom mer insatt...
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet