Vinden rycker tag i hennes jacka och för henne tillbaka till verkligheten för en stund. Hon öppnar ögonen och ser sig omkring på alla människor runt omkring sig. De skrattar och ler och de mindre barnen leker i snön. De är lyckliga. Hon sänker blicken igen och stirrar ner på de snötäckta järnvägsspåren. Tåget som redan är 10 minuter sent har inte kommit än, och hon börjar bli otålig.
Hennes demoner börjar komma henne närmare igen, de har kommit tillbaka. De tvingar fram henne till kanten på perrongen, säger åt henne att ta ett steg till när kanten tagit slut. Hon kramar hårdare i gosedjurs apan hon har i famnen, tar ett hårdare grepp om resväskan i andra handen och försöker stöta bort demonerna från hennes tankar. Musiken som spränger i hennes öron hjälper lite, de hjälper henne att stå still istället för att röra sig framåt mot den farliga kanten.
3 steg är allt du behöver för att slippa allt. 3 små steg. Demonerna fortsätter göra intrång i hennes tankar, de get henne alla dom känslorna hon hatar, de gör allt för hon ska ta dom 3 små stegen och avsluta allt.
Ensam och rädd sitter hon och stirrar ut på ingenting från den hårda sjukhussängen. Rummet hon befinner sig i är kallt och tomt. bleka väggar och en tråkig tavla som är fastskruvad med extra många skruvar, bara så hon inte ska kunna ta loss den och göra illa sig själv. Under tavlan står ett skrivbord, även detta fastskruvat i väggen. Vid fönstret står ett litet bord och 2 stolar. Garderoben är en utbyggnad av väggen, och på varje garderobsdörr sitter det ett lås, och nyckeln har skötarna. Hon har inte ens fri tillgång till sina egna kläder. Sängen står där, mellan de 2 garderoberna. I sängen sitter flickan, som inte längre vet vem hon är, hon är Ingenting..
Hennes armar är täckta av ärren hon själv har skapat, och bland alla ärr finns ett och annat färskt sår som precis har slutat blöda. Små röda ränder har runnit ner för hennes armar och tillslut bildat röda fläckar på hennes kläder. Hon stirrar med en tom blick ut i rummet, gungar fram och tillbaka med händerna runt knäna och försöker få bort demonerna ur huvudet. De skriker åt henne, skrämmer henne, och bygger på den ångest hon redan har. Rakbladet hon fortfarande har i handen åker snabbt över huden på armen och lämnar efter sig ett rött sträck. Hon ser på såret, hur blodet sakta fyller ut utrymmet som uppstått där huden en gång varit, och tillslut svämmar över och rinner ner över armen. Hon fascineras av blodet, det hypnotiserar henne. Handen rycker till och hon har ett till jack till samlingen. Det svider till lite, men smärtan är en bra smärta, den får henne att känna sig riktig, den bekräftar hennes existens. Ett till jack, sen lägger hon ifrån sig det lilla rakbladet, gömmer undan det igen så inte personalen tar det ifrån henne, hennes enda lilla tröst.
Snart kommer dom komma in och säga till om att middagen är framme, dom kommer tvinga henne att gå ut till allrummet och sitta vid bordet med den äckliga, gråa sjukhusmaten framför sig. Men hon kan inte äta, hon är knappt hungrig längre, och maten smakar ingenting, den bara äcklar henne. Hennes aptit är helt borta, precis som hennes alla andra känslor. Ett tomt skal, tömd på allt som en gång funnits där.Ingenting. Hon sitter där bland alla andra, men hon är ändå helt ensam. En bricka med en tallrik fisk täkt med en gulgrå sås och potatis, ett tomt uppochner vänt glas och orörda bestick står framför henne. Skötarna försöker få henne att äta, om så bara en tugga. Men hon orkar inte lyfta armarna, hon har inga krafter kvar i kroppen så hon bara sitter där, och stirrar på maten som ligger där och får hennes mage att vända på sig. Hon mår illa, klarar inte av lukten längre.
Hon lämnar matsalen och smyger tillbaka till sitt rum igen, tar upp det halvtomma cigarettpaketet som legat på skrivbordet hela dagen och frestat henne, men hon har inte orkat kliva upp och ta sig iväg till det lilla rökrummet fören nu. Nu är suget för starkt. Hon tar upp en cigarett, och lägger ner paketet i fickan. Hon smyger sakta ut från tryggheten i det lilla rummet, letar fram en skötare för att fråga om en tändare. Hennes egen tändare ligger inlåst i ett skåp med hennes rumsnummer på. Den tog dom ifrån henne, tillsammans med hennes mobilladdare, Ipod och hörlurar. Inte ens nycklarna fick hon ha kvar. IIngenting.. Ingenting som hon skulle kunna skada sig själv med. Ingenting och skulle kunna ta livet av sig med.
Hon har tur och hittar sin favoritskötare. Han suckar och tittar på henne med ett litet leende och säger Så du tog dig ut tillslut, röka antar jag? hon nickar. Hon följer efter honom till det lilla rökrummet, där sitter redan en annan patient, han har varit där lika länge som hon själv, de brukar prata ibland. Han sitter helt stilla och drar djupa bloss på cigaretten som snart är slut. Han tittar snabbt upp när dörren öppnas, men tittar nästan lika fort ner igen. Lage tänder ciggen åt henne och hon sätter sig på den tomma bänken i de lilla rummet. Hon drar in ett bloss i lungorna och känner hur röken fyller henne och ett lugn skölj..
