ibland.. kan man bara inte..

ibland känner man bara hur allt kommer krypande bakom en, man börjar springa med det leder ingen vart.. man omslukar av rädsla och hat, men slutar bry sig om sin omgivning, känner blickar som trycker rakt in i själen och sliter ut hjärtat från en, hur mycket man än försöker så krossas drömmarna man har, krossas i tusen bitar och man vet inte vart man ska ta vägen.. hur mycket du än försöker så känner du hur lönlöst det är att försöka klättra upp ur hålet du grävt.. hålet alla runtomkring dig har hjälpt dig att komma in i men dragit upp stegen och lämnat dig att dö ensammen.. den ända vägen ut är fråg hjärtat du inte har, själve är tom och psyket fullt av hat, släpper du ut det kommer andra plågas.. känna det du gjort i åratal.. är dom värd att känna allt hat all sorg och missdömme som dom satt i dig? ja det är dom..