Mördarvals (Strikt fucking copyright, capice?)

Tystnad.
Tyyyyyystnad. Total, komplett tystnad. En kompakt tystnad, som på ett skrämmande sätt kändes alldeles för närvarande. Som om den när som helst skulle brytas, för att helvetet skulle släppas lös på henne. Frågan var om det inte redan hade skett.
Tysta steg med barfota fötter gick över stengolvet. Ljudlöst tog de sig upp på trappstegen. Hon stannade framför trädörren, vid trappans slut. Hon lade en hand mot träet, lutade huvudet mot dörren för att lyssna. Hon hörde ingenting därute. Samma kompakta tystnad verkade ligga över resten av huset, och inte bara i hennes källare. Kanske hade han gått. Med hjärtat i halsgropen klev hon ut från källaren, och in i den mörka hallen utanför.

Tystnad.
Hon såg sig omkring i mörkret. Tidigare hade hon bara fått en glimt av huset, men så vitt hon kunde se hade ingenting ändrats. Nej, det såg precis likadant ut som när hon först kom till det här huset. Hon hade blivit lurad, av vackra ord och falska löften. Med ljudlösa steg gick hon genom hallen, med blicken sökandes efter något. Snart fick hon syn på något som fångade hennes uppmärksamhet, och hon gick fram till det. Det var en liten panda, som hängde ut från fickan på en rock. Hon lyfte ett darrande finger och förde det mot pandan. Tysta tårar gled ned från hennes trötta ögon. Hon snyftade lågt, ett snyftande som bröt den brutala tystnaden. Det verkade bryta magin, för i nästa ögonblick hörde hon hur en bildörr smälldes igen utanför huset. Förskräckt ryckte hon till sig sitt finger, och såg sig omkring. Hon behövde ett gömställe. En garderob fångade lägligt hennes uppmärksamhet, och precis som en nyckel sattes in i ytterdörrens lås gled hon in i det trånga utrymmet. Sekunden efter hördes ljudet från hur ytterdörren öppnades och två människor klev in i huset. Hon kunde höra röster, men att urskilja några ord verkade lönlöst. Hon hörde hur steg rörde sig över golvet, bort från henne. Rösterna blev mer avlägsna. De verkade inte ha märkt henne. Men hon kunde inte stanna i garderoben, nej, nu var ju ytterdörren olåst. Hon kunde ta sig ut.

Tyst, tyst, lämnade hon garderoben och klev ut på trägolvet. Rösterna blev tydligare, nu när hon inte var bakom en stängd dörr. Hon hörde hur de pratade. En mansröst och en flickas röst. När hon hörde den ljusare rösten ryckte hon till. Återigen började tårarna rinna, när hon kom ihåg hur hon hade suttit tillsammans med mannen, pratat med honom. Precis som han och den okända flickan gjorde nu. En olidlig sorg drog över henne, och hon slog händerna för munnen, för att inte ge ifrån sig några ljud.

”Han kan inte höra dig.”

Rösten fick henne att rycka till. Hennes blick for till höger, där en annan flicka stod. Likt henne själv var hon barfota, och hennes ögon var trötta. Hyn var blek och hon hade långt, svart hår. Så snart hon hade sett den bleka flickan, såg hon till vänster – det håll som mannen befann sig åt. Hon lyssnade noga, men hon rösterna hade inte ändrats. De pratade fortfarande.

”De kan inte höra oss, sa jag ju”, förklarade den svarthåriga flickan, och tog två steg fram mot henne. ”Kommer du inte ihåg?” frågade hon och lade huvudet på sned. Gesten avslöjade ett stort sår i halsen, med spår av torkat blod överallt.

Och med ens kom allting tillbaka till henne. Innan hon hade vaknat i källaren, så hade han kommit ner till henne. Hennes hand lyftes, och hon rörde vid sin hals. Det var fortfarande vått av blodet, som inte riktigt hade hunnit torka än. Hon kom ihåg hur hans kniv hade trängt igenom hennes hud. Hon kom ihåg hur hon hade kippat efter andan, sett på honom med skräckslagna ögon när han vände ryggen mot henne och lämnade källaren. Sedan hade allt blivit svart, ända fram tills att hon hade vaknat igen och tagit sig upp hit.
Hon såg mot dörren till källaren. Den var stängd, låst och reglad. Ändå hade hon tagit sig ut. Hon klev fram till den, ett endaste steg, och räckte ut sin hand mot dörrhandtaget. Ingenting. Hennes fingrar gled igenom det. Stora tårar trillade ner från hennes ögon. Hon snyftade, och ryckte sedan till när hon kände något mot sin hand. Hon såg ner, och fick syn på den svarthåriga flickans hand, som hade flätat in sig i hennes. Flickan såg på henne med en sorgsen blick. Flickan förstod, såklart.
Efter att ha stått stilla i några sekunder drog den svarthåriga flickan med sig henne, bort mot mannens och den okända flickans röst. De kom in i ett kök. Mannen och den okända flickan – en brunett med ett lyckligt leende på läpparna – satt vid ett köksbord, mitt emot varandra. Men det var inte det som fångade hennes blick. I en halvcirkel runt mannen stod ett flertal flickor, allihop barfota och med trötta ögon. Hon kunde se gapande sår på några av deras halsar, medan hår dolde andra sår. Flickorna i halvcirkeln, sammanlagt fem stycken, såg upp på henne och den svarthåriga flickan, när de anslöt sig till halvcirkeln, fortfarande hand i hand.

Hur länge de stod där, visste hon inte. Återigen var det som om en magi hade omslutit dem, allt som hördes var rösterna från människorna vid bordet. Men de verkade avlägsna. Som om en vägg befann sig mellan dem och hennes öron. Men precis som tidigare, så bröts snart magin. Från ett fridsamt och lyckligt leende på brunettens läppar, till skräckslagna ögon och förvåning i ansiktet. Och från den trevliga, vänliga mannen, till ett hänsynslöst, kallt monster. Hon försökte springa, men han fick tag på henne, satte händerna runt hennes sköra hals. Den mjuka huden trycktes mot hans fingrar, då han tryckte livet ur henne. Tårar rullade nerför hennes kinder. Mannen verkade njuta av dessa tårar, och med ett leende såg han in i hennes ögon. Men det var något som var fel. Blicken såg inte på honom, utan på något bakom honom. Det irriterade honom. Han ville inte att något skulle förstöra detta ögonblick. Huvudet vändes, han såg sig om över axeln, på det som tydligen var viktigare än han själv. Det som han såg fick honom att släppa taget. Sju vita skepnader. Blodiga och alla med långt hår. Deras ögon. Det var de som hade fått honom att släppa taget. Dels för att han kände igen dem, men främst på grund av det outgrundliga hat som de utstrålade, från något som kändes so bottenlösa brunnar av hat.

En sekunds ouppmärksamhet. Det kan vara allt som krävs för att situationen ska ändras. Nu var det hans tur att blöda. En kökskniv trängde in i hans mage, genom den vita tröjan. Han hade inte ens tid att känna någon smärta. Bara förvåning. Över hur det tog slut. Över hur abrupt det tog slut. Han sjönk ner på knä, såg på flickans rygg då hon sprang iväg. Kniven satt fortfarande i honom. Han såg ner på den. Såg sedan hur den trillade framåt, mot golvet. En duns hördes, när hans kropp slog emot golvet. Men själv satt han kvar där, på knä och med blicken på kroppen. Men den här gången uppstod ingen magi i tystnaden. För tystnaden bröts snart, av ord och skrik. Sju par händer grep tag om mannen. Släpade honom med sig. Ut från köket, genom hallen och mot källardörren. Men där den kompakta trädörren tidigare hade stått, fanns nu bara ett hål. Ett hål, och en trappa, som ledde ner i mörkret. När de stod framför den, flickorna och mannen, flammade en eld upp, långt nere i det mörka hålet. Utan att låta sig hejdas, drog sig de sju flickorna med sig mannen ner mot det bottenlösa hålet. Det enda som hördes var mannens vettskrämda skrik, som blev svagare och svagare. Tillslut slutade skriket tvärt, och hålet täpptes igen av samma kompakta källardörr som tidigare. Allt var som tidigare. Allting, förutom kroppen som låg i köket, med en kniv i magen och uppspärrade, vettskrämda ögon.