Emotional defeat

Jag fattar knappt vad som hände igår och för att vara helt ärlig så orkar jag inte tänka på det heller.

Jag vill bara tänka på hans huvud mot mitt bröst och hans hjärtslag. Det låter cheesy och nästan lite sliskigt men för första gången så bryr jag mig verkligen inte det minsta. Jag tror att jag kom till en insikt igår när jag grät så himla mycket, att det spelar ingen roll hur hård jag leker, jag älskar honom exakt lika mycket iallafall och jag håller tillbaks för att jag alltid skämts över den mjuka sidan man får när man är kär.