Föredetta.

Jag känner att jag behöver skriva av mig lite (feel free not to read it, bitchez)


Jag vet att mitt beslut var den rätta utvägen men jag kan inte låta bli att tänka på dig exakt varje vaken sekund. Hur har du det? Hur mår du? Vad gör du? Har du börjat plugga på universitetet än? Hatar du mig? Hatar din familj mig? Det känns så fel att säga att jag saknar, för jag saknar inte oss, vi var dysfunktionella, men jag saknar någonting... Dig? Jag saknar Dig, men inte oss.

Jag blev så förundrad över hur folk sade att de trodde att vi var det perfekta paret, att de blev förvånade över att det tog slut mellan oss. För mig var det en tidsfråga, för du kunde inte ändra på dig. Du gjorde oförlåtliga saker mot mig som jag aldrig kommer att glömma, någonsin, men jag kan inte vara arg. Jag kan inte hata dig. Jag vill dig endast det bästa. Varför? Jag vet inte. Kanske för att jag tycker synd om dig, kanske för att jag inte riktigt har kommit över dig än, kanske för att jag helt enkelt bara inte är kapabel till att hata någon som du.

På ett konstigt vis kommer jag alltid älska dig. Du kommer alltid finnas kvar. Tre år är ingenting som bara försvinner, även om jag ibland önskar att de bara kunde raderas ur mitt minne så att jag slipper tänka på hur jävla dåligt jag mår över att jag var tvungen att lämna dig. Jag försökte så långt jag bara kunde, jag lovar.