usch

Allting går åt helvete, hela min värld sakta rasar. Jag känner det men vet inte hur jag ska ta mig ifrån det. Jag ser det hela komma, flashar förbi i en hög hastighet. Jag vet inte anledningen eller hur jag ska göra för att stoppa det.

Jag tänker mycket dumma tankar och kommer sedan på mig själv hur dum jag är. Men dem kommer tillbaka. Gång på gång. och om jag inte är vaken så finns det i mina drömmar, hela tiden och fortsätter efter varje gång jag vaknar. Samma sak igen. Jag har mina sömntabletter som jag inte längre vågar ta då jag sover djupare och har svårare att vakna ifrån drömmarna. Men egentligen vad gör det om jag är vaken eller sovandes? Det är alltid samma saker som finns där, tomheten utav att inte ha någon sådär riktigt nära, tomheten utav att inte ha en bra kontakt inom familjen, tomheten av att inte känna sig hemma någonstans. Och där mitt i all ångest kommer hatet tillbaka igen, hatet mot mig själv.
Jag H A T A R nog mig själv mer en någonting annat.

Hur ska man kunna leva då? Med ett ständigt hat till sig själv? Den man aldrig kommer undan.