ingen titel.

jag har funderat på livet de sista dagarna, ni som inte visste det så lider jag av svär depperesion och ppd.
många tror att när man är depperimerad så är det så att man inte kan ha kul, jag skulle säga att depperesion enigt mig är den där gnagande känslan man får när man är ensam, när man börjar ställa sig själv frågor som typ "varför finns jag?" eller "skulle någon sakna min och jag bara försvann?", och konstateranden som ex "alla skulle må bättre om jag dog.", "jag kommer aldrig lyckas i livet iaf, så varför leva det...".

jag kan inte hjälpa att få känslor av att mina vänner bara umgås med mig för att dom vet att jag mår dåligt, och grejen är att jag låter dom göra det, för att om jag inte har dom så har jag inga alls.

ett ex på detta är för en person jag har börjat prata med nyligen igen, jag va så kär i honom för typ 4 månader sedan, och han slutade prata med mig...
jag trodde att han hatade mig och hatade mig för att jag är som jag är, men jag kunde inte leva med tanken på att han skulle glömma mig så lätt, och särskilt inte med tanke på att hans sista intryck av mig var dåligt.

hur som helst så försökte jag ringa honom i ca 2 veckor för att be om förlåtelse för att jag var på honom extremt mycket och inte lät honom andas, men hav svarade inte.
jag låtsades till mina vänner att jag inte brydde mig, men varenda dag tänkte jag på att han hatade mig och att jag kunde ha bettet mig på ett annat sätt för att antigen skulle hata mig mindre eller inte alls.

tillslut en kväll när jag satt hemma och mådde mer dåligt över det här än vad jag någonsin gjort, så skrev jag ett inlägg på Facebook, jag visste att han fortfarande hade mig som vän och att han antagligen skulle läsa det.
samma dag så skrev han till mig, för första gången på typ 4-5 månader och han bad om ursäkt!

jag tror aldrig att jag någonsin varit så lycklig i hela mitt liv, jag visste själv att han kunde ha skrivit till mig pga skuldkänslor men jag brydde mig inte.
vi pratade samma dag i telefonen och jag insåg hur mycket jag hade saknat honom och hans röst, han berättade om att han hade haft ihop det med en tjej som hade sårat honom, och mitt huvud började koka, inte bara det att jag var avunsjuk utan också det faktum att den här tjejen fick killen JAG ville ha och så bara pissar hon på honom.

vi skulle träffas dan efter och snacka lite mer, jag sa till mig själv "han vill inte ha mig som flickvän och jag ska inte försöka tvinga på honom det.", men känslan att umgås och prata med honom var underbar och jag insåg själv att jag inte skulle klara av att bara vara vän, känslan av att se honom träffa nya snygga tjejer som hans "friendzonade" oattraktiva vän skulle jag inte klara av mer än nån månad eller två.

men iaf så blev det inte nån månad eller två utan ca 4 timmar...

nu iaf är vi ihop och jag kan fortfarande bara tänka på att han inte gillar mig utan bara har skuldkänslor...