Allt jag rör vid får lidande
Med så mycket kärlek i bröstet är tårar av sorg, frustration och hjälplöshet som rinner ikväll.
Vad ska man göra, när man inte kan tillåtas att älska trots att det finns så mycket kärlek som spränger i bröstet men bara inte får komma ut? Älska, komma nära, visa sin kärlek, vistas runt, släppa in, lita på? Det är bara själviskt att låta mig själv göra så.
Aldrig mening att såra. Snarare motsatsen, ni ber om att jag ska släppa in er. Ge er en chans. Men, jag vet inte att jag inte kan. Det är bättre för er att känna ilska, över att jag behandlar er orättvist. Än att jag ska göra som varje gång, att jag drar med er i fallet.
Som att drunkna, och att man drar med sig den man älskar i döden under försöket att rädda mig.
Det är inte sorgen över att bli övergiven och sviken som svider mest. För, jag skulle inte heller orka. Det är omänskligt. Det är sorgen, över att jag sprider lidande runt omkring mig. Jag vill så gärna, så gärna göra bra. Att göra andra lyckliga. Att vara en bra vän, en bra partner.
Jag försöker, men det ljus jag avger är inte nog starkt för att tränga undan mörkret som jag sprider.
Jag gråter för er skull. För att ni endast menade väl, och kämpade tappert tills det inte gick. Men kvar sitter ärr på era själar, och jag håller indirekt i kniven.