När hon somnade in, dog en del av mig.

Den 8/6 2013, somnade min farmor, och hon kommer aldrig mer vakna.

Dagar har gått, och jag kan fortfarande inte förstå det.. jag kan verkligen inte tro att det är sant. Menar, hon var den bästa människan man kan tänka sig.
Hur ont hon än hade, hur trött hon än var.. så gav hon aldrig upp. Hon var alltid optimistisk och bara helt fantastisk..

I Stunden jag fick reda på det sa jag... "nej, det är inte alls sant, jag bestämde ju att hon skulle klara sig.. gen fan i att skämta om det här.. farmor kommer klara sig.. och sover hon, så får ni väcka henne."
... Jag tror att jag aldrig kommer kunna tro på det här.. det är så fruktansvärt löjligt.
Jag har aldrig träffat någon med sånt mod, och sån stryka och sån uthållighet som hon hade.
Menar, hon om någon.. borde ju klara sig?..

Min farmor somnade in tack vare cancern.. och jag önska att jag bara kunde fötts lite smartare... så hade jag kunnat bota det..


Av någon anledning så sa varken mina föräldrar eller släkt någonting till mig förens nån dag efter.. och det kommer jag förevigt att plågas av.
Dom hade vetat om att det var slutet inne, redan några dagar innan - under min student tex..
Men jag fick inte veta något.. jag fick aldrig chansen att säga .... ett sista adjö.

Det fanns så mycket jag hade att säga... och nu kommer allt det där.. få förbli osagt.
Jag fick aldrig påminna henne om hur mycket jag älskar henne.. och hur tacksam jag är för att hon vart min bästa vän i mitt liv..

NAE, fyfan va känsligt det blev nu.. så med en klump magen, och gråt i halsen, så går jag och kokar natt te.

Ta hand om er, och ta hand om de ni älskar... en dag är det försent..