Ibland hoppar det över ett slag.

Jag stannar upp en sekund och tänker efter ibland.
Och då inser jag plötsligt hur patetiskt allt känns.
Till gjorda människor och ett evigt prat om sig själva.
Jag har insett att jag aldrig mer kommer att kunna känna nått dåligt igen,
- jag är inte beredd på att ta emot mig själv, och det är ingen annan heller.
Och det sög ju.
Men vad ska man säga?
När jag tittar runt omkring mig, och ser allt som blivit,
så hoppar mitt hjärta över ett slag.