Vila i frid, kära du.

Jag har flera år i rad följt med på konfirmationslägret tillsammans med Ansgarskyrkan. En dag, varje år, har vi pratat om döden. Alla får dela sina historier om döden, den verkliga döden då en människa faktiskt gått bort, den verkliga döden där husdjuret behövdes avlivas eller den där döden då en relation dött ut. Jag har aldrig tidigare varit med om att någon som betytt något för mig har gått bort, därför har jag alltid pratat om den där döden då en relation tvärt tagit slut och dött ut. Samma historia 4 år i rad.

Min mormor och morfar har varit skilda så länge jag kan minnas, och när jag var yngre hade mormor en annan man. Lasse-morfar kallade vi honom, han var ju inte vår riktiga morfar men han betydde ändå mer än man kan tro. När vi var mindre så var vi ofta ute vid hans hus på landet. Jag och min syster samlade på sniglar, kollade på jordgubbarna vid trappen och sprang runt på gården med våra vita mössor med våra namn på.

Vi satt i det enorma vardagsrummet med en tänd brasa i hörnet och spelade på Nintendo 64. Både Super Mario och Zelda, favoritspelen som vi aldrig tröttnade på. Lasse-morfar var en höjdare på båda spelen och klarade alla banor och hinder. Han brukade kalla oss grabbarna och ofta sa han "Kom då små grabbarna så åker vi iväg och handlar raffaellos." Små, runda, vita cocos-godisar som smakade gudomligt. Som ni märker så har jag en hel del minnen med lasse-morfar, och jag kan ärligt säga att jag har mer minnen med honom än med min riktiga morfar. Om jag ska skriva tyvärr eller inte, vet jag faktiskt inte.

För några år sen blev Lasse-morfar sjuk, i cancer. Han sålde sitt hus och flyttade in till stan. Vi träffade inte honom så mycket, eftersom hans styrka inte var den bästa. Men någon gång ibland var vi på besök. Jag minns hur glad han blev när vi dök upp, hela han sken som en sol. Sist jag träffade honom var i vintras, dagen innan julafton, då jag gav honom en marsipanbakelse formad som en ros.

I fredags fick jag det hemska beskedet, beskedet som jag någonstans djupt där inne visste skulle komma snart. "Lasse-morfar är död." Hela jag sjönk ihop, jag fick ett svart, tomt hål i bröstet, gråten kom direkt och tårarna var näst intill ohejdbara. Cancern tog med honom ner i fallet, han är borta, han finns inte mer, jag fick inte ens säga hejdå

Så det känns så här när man förlorar någon. Äckligt, jävla, fördjävligt. Bröstet som är tyngre än någonsin och tårarna som tittar fram då och då. I natt kom tårarna, och jag bara grät och grät i flera minuter. Jag kunde knappt andas. Mamma kom in och tröstade mig, men det tog ett tag och det kommer ta ett bra tag innan jag kan vara helt glad.

Nu har jag en annan historia jag kan berätta. Nu har jag upplevt den riktiga döden, då någon faktiskt går bort. En hemsk och förfärlig känsla som sitter djupt inom mig. Som skrivet tidigare - han kanske inte är min riktiga morfar, men om ni bara kunde veta hur mycket denna människa betyder för mig. Hur mycket jag älskar honom och hur mycket jag kommer att sakna honom. Han har alltid haft en stor betydelse för mig och min familj, och jag kommer alltid att minnas honom som den glada Lasse-morfar ute på landet.

Nyårsafton 2012 kikade jag förbi honom en snabbis, då min mamma var där och firade med honom. Då spelade vi upp en låt på youtube där jag sjöng och han sa att han tyckte jag var jätteduktig och aldrig skulle lägga av med musiken. Den senaste tiden har jag knappt sjungit något alls, men nu, från och med idag, ska jag börja sjunga igen. För honom.

Vila i frid, kära lasse-morfar.