tl;dr

mamma och pappa hackar jämt på min klass, och verkar kräva att jag har en förklaring till varför de inte sköter skolan. varenda gång jag tar upp något om min klass är det som om jag får en utskällning pga något mina klasskamrater gjort. förfan, klart jag försvarar dem?! de är mina kompisar.



och min syster. jag saknar henne. hon ligger på soffan intill. men jag saknar henne som hon var. vi är ett syskonpar som brukar (brukade) ha ganska roligt tillsammans.
nu ser jag henne ca 2h per dag, varav en halvtimme vi sitter och äter mat tillsammans. annars är hon alltid borta, eller är som fastklistrad vid sina kompisar.
liksom, jag kan fråga henne om vi kan hitta på något nån gång, för jag vill faktiskt ha någon form av kontakt med henne.
"Nej, jag kan inte i helgen för då ska jag vara hos X och Y, och på onsdag tränar jag inte med då ska jag hem till Z"
"någon annan gång?"
"tror inte det, vi ska kanske göra nåt då eller då, och sen har jag det här att göra, och med henne eller honom..."
hon skulle inte säga nej till nån av sina vänner, men mig tänker hon aldrig göra nåt annat än slötitta på tv nån gång ibland. dock är jag tydligen en "betydelsefull person" i hennes liv. ah, känns ju så.
hon är så jävla sur hela tiden också, som om jag är fel.


och så är det flickan 5h bort, hade lika gärna kunnat vara på andra sidan jorden känns det som. saknar henne något brutalt.



och jag som ändå var på relativt bra humör idag.