ephagons blogg

Jag är en ål.

Hal som en tvål.

Ligger i min skål.

Tänker på att man en gång brände häxor på bål.

Minns den där gången jag nästan gjorde mål.

Mitt liv är bara ett stort svart hål.

Kras kras kras.

Det är ljudet av dina drömmar.

När jag går på dem.

Det luktar så gott i min näsa. Inte från rummet, lägenheten eller från mig dock. Utan det är enbart inuti själva näsan. Jag tror att det kommer från huvudet.

Natten som var, så drömde jag om min mor och min far. Det är intressant att i alla drömmar jag haft om dem (av de jag minns i alla fall), sedan deras bortgång, så är de på något sätt döda. Endera att de är något slags vålnader, fast ändå riktiga, och så inser jag till slut att de ju faktiskt är döda och så försvinner de. Jag hade en sådan dröm i samband med att vi tömde, städade ur, och till slut sålde mammas lägenhet. Den drömmen utspelades i hennes lägenhet. Det var bara hon som någonsin bodde i den. Pappa (styvpappa om man ska vara petig) var död när den köptes och besökte den aldrig. Om han nu inte gjorde det någon gång tidigare i sitt liv. Vem vet, han kanske hade en kompis som bodde där 30 år innan han och mamma träffades. Det hade varit lite coolt. Efter mammas död så drömde jag mycket mardrömmar, ofta i kombination med sömnparalys. Vill minnas att jag vid minst ett par tillfällen vaknat till av att jag försöker skrika, fast det går ju inte. Efter ett kämpande som känns som en evighet så har jag dock till slut lyckats att faktiskt skrika. Både jobbigt och samtidigt väldigt härligt (jag tycker om när mina sömnparalyser hälsar på). I alla fall så är det en annan variant de förekommer i. Något slags tillstånd där det inte går att missa att de är döda. Så som de var på slutet, är en annan form de förekommer i. Vilket i pappas fall innebär en massa slangar i kroppen.

Det behövdes ett nytt stycke kände jag. Kanske inte helt korrekt att göra så men jag behövde distansera mig lite från de tidigare tankarna. Inte för att jag tänker lämna dem helt men jag jag kände att det kanske blev lite "grötigt". I alla fall så, natten till idag, så drömde jag om dem båda i sådan där form som de var den sista tiden som levande. Massa katter var där också (dock som sådana där att man ser att de är döda). Minns att en av dem, en långhårig hona, var alldeles korthårig och eländig. Tror att någon av de andra katterna, som redan var korthåriga försökte bräcka det genom att vara helt kala och på vissa ställen var huden lite genomskinlig.

Det var jul i drömmen. Kanske en eller två dagar innan julafton. Mamma höll på och donade och stökade. Pappa satt i soffan framför teven. Slangar som gick från magen och underlivet på honom. Det stod en öppnad chokladkartong med massa spännande bitar i. Jag fick ta ur den men jag minns inte hur många bitar jag fick ta. Minnet börjar bli suddigt där eller så slutade väl drömmen helt enkelt där. Ett lyckligt slut.

Det råder frånvaro av närvaro i min tillvaro.

Jag är fet.

Ja, jag vet.

Det är ingen hemlighet.

Jag är långt från någon atlet.

Jag är bara full med klet.

En dallrig smet.

Av ensamhet.

Är du medveten om rösten som läser den här texten, i ditt huvud? Hur den låter och sådär.

Min brukar ha lite olika dialekter beroende på vad jag är på för humör.

Skånska, dalmål, göteborgska, osv.

Ibland är det någon kändis som axlar manteln.

Typ Leif GW Persson eller Jonas Inde. Någon med lite speciell röst.

Är din röst likadan?

Tänkhäfta. Det är när man får som tunghäfta, fast i tankarna.

Eller tänk-kramp kanske är mer passande. Som skrivkramp. Man har helt enkelt tänkt för mycket, och/eller för enformigt och statiskt. Det är nog väldigt mycket av det senare i mitt fall. Allt blir lätt sådana jäkla fixeringar som ska ältas om och om och om.

Såg precis originalversionen av Tjuren Ferdinand. Kändes skumt med engelskt tal. Som att något var fel när det krockade med barndomsminnets version. I alla fall. Överreagerar inte matadoren NÅGOT? Tänkte inte så mycket på det när jag var liten men när jag ser det nu, så känns det ju som att han flippar totalt över en liten struntsak. Problem hemma kanske.

Jag uttalar vissa ord fel. Ordet "woosh" till exempel, det uttalar jag mer som "wyysh". Så istället för att säga "woosh woosh woosh", när man härmar en helikopter, så säger jag "wyysh wyysh wyysh".

Tänk att alltid känna smaken och lukten av såna där halsmandelstenar i och ur sin egen mun.

Fan vad äckligt.

Som en mattelärare.