Tjej, 30 år. Bor i Dalarnas län. Är offline
drogen_misse har inte lagt till några event än.
Inte vart här på år och dar. Damn. Fuck life. Att jag är tillbaka betyder bara på att jag inte har något annat skit att göra. Snart julafton. Längtar mest till uppesittar kvällen på bingolotto och mellandagsrean. Och att få cash innan. MM jag är så mysig. Vill skriva lite poesi skit här men får bli en annan gång. Dör snart av huvudvärk. Sängen vill riva igen mina ögonlock.
Yes, inget känns direkt som om det är i rörelse.. Allt har stannat upp. Liksom frysit. I min omgivning och i mitt psyke. Jag hoppade av skolan, gick mot strömmen, mest pga av att allt packade ihop.. Jag "gick in i väggen", allt bara kolappsa.. Panikattacker, dödsångest, svaghet och massa rädsla.. Det gjorde att jag till en början va hemma i tron att det va först en magsjuka(för mestadels ångest hela livet sätter sig på magen och med tiden viker sig den). Sen bara vart det bara mer och mer och fler och fler panik-besök på akuten och inte kunde man diagnostiserars så jag gick(eller ja... lågg och spydde) och va livrädd. I hela mitt liv har har jag alltid blivit direkt lugn när jag kommit till sjukhus, för jag visste att nu ska jag få hjälp, nu kan jag slappna av. Men man fick bara vänta och vänta helt i önadan och stå ut med hemska bemötanden.
Iallafall... Efter sådär 3 månader fick man reda på att det inte fysiskt. Utan psykiskt. Det va en riktig chock. Så jag fick antideppressiva för jag hade tydligen stressat bort att "seretonin"(tror jag att det heter) och då klarade inte kroppen av mer ansträngning tillslut.. Och först blev det knas med medicinen.. Sen blev det rätt. Och dom första veckorna va... ett helvete. Orkade inte röra mig och fick flertal panikattacker(börjar med att man andas för fort och får panik för man får extrem dödsångest) och låg bara och åt knappt ngt. Fick lugnande medicin oxå men den va inge vidare direkt heller. Visst, den hjälpe men det vart inge bra i kroppen. Med 30 mg i kroppen och terapi fixade det sig helt hyfsat. Men man måste lära sig att ta hand om sin kropp så den fungerar som den ska.
Det tog ett år innan jag blev nästan helt okey, slutade med medicinen och tänkte börja om gymnasiumet på nytt... Men... Det vart för mkt.. Skulle börka på en helt ny skola i en annan ort.. och dom visste inte hur läget va med mig, så det rullade på ... och krashade.. Och ska jag försöka börja igen, fast på de stället som jag gick på innan jag blev dålig..
Jag har börjat med medicinen igen. Och det känns sådär konstigt i kroppen. Tomt.. Känslolöst som förut. Men jag stänger av känslorna så jag ska slippa få några panikattacker. Försöker börja mitt liv. Medans jag tittar på hur mina kompisar trampar sig vidare i den takten som jag borde klarat av. Visst, det svider. Rejält. Man känner sig glömd, lite sådär suddig. Dom har inte tid för personen som tittar på från sidan.
Orsak: Jag har alltid tänkt på andras underhållning, kämpa för att få dom att skratta. Brytt mig mer om sånt än skolarbete. Tänkt på att få vänner. Kämpa för att vara unik, oförglömlig och oersättlig. Om jag är i ett rum med ett par personer MÅSTE jag visa mig intressant, måste väcka personens intresse. Vette fan hur... Och aldrig visa mig sårbar. Men varför anstränger jag mig så? Jo, föratt kompisar har alltid kommit och försvunnit tidigare i mitt liv. För att jag har flyttat en del. Och skiljsmässa. Flytter + skijlsmässa = att man anstränger sig för att ge en liten gnutta glädje och skratt.
Men tillslut orkar man inte... Jag orkar inte anstränga mig. Ingen har bett om det men det bara blev så. Man har svårt att veta hur man ska handla när man är liten. Och det sitter ännu kvar. Betendet, men jag försöker sluta. Sluta angstränga mig.
Måste skapa min egen väg.