derick

Mörkret, som min guide
Hatet, som min drivkraft
Dessa två följer mina tunga steg mot en osäker framtid
Framtiden, jag ser tillbaka på det som varit
Och räds allt det som finns därframme
När allt jag känner, ur det mörker som hemsöker mitt huvuvd
Ger det mig en totalitär känsla av avsmak för livet och allt däruti
Livet, drar mig ur det smutsiga helvete för en evig vila...
Med kniven mot min redan sargade arm låter jag blodet färga min grådåsiga


vardag röd
Vardag, varje dag känns som om smärtan gör sig tillkänna
Ärlig mot mig är den trots, men går under molnen som stänker sitt
jävla regn över mig
Ligger under mörk himmel, längtar bort från livet, önskar mig själv bort


från allt
Midnatt, fönstret slår i vinden, regnet avtar aldrig, det stänker på
mitt egendomliga sinne och lämnar mig svag och utfrusen
Matt, mina ögon orkar inte längre, orkar inte se era falska miner
Orkar inte höra era jävla falsetter
Orkar inte ta dessa steg när dom ändå leder mot misär
Orkar inte tänka dessa tankar, som drar ur mig det som ej får komma fram
Skriker ut mot dimman, reflekterar tillbaks som en ful avbild av mig själv
Kan inte se på mig själv, vet inte vem den personen är
Dränk mig i den sjö du kallar livet, och släpp taget, låt mig driva bort mot


evigheten. kanske där får jag ro? Ser figurer, diffusa som en abstrakt tavla
dom rör på sig, pratar, umgås och skrattar, jag blir rädd av dessa demoner
Kan inte se dom som min like, tar avstånd och sitter vid Ensamhetens Träd
Den är lika förvriden som jag, lika urholkad och krokig, som min själ...
Brevet ligger vid bordet, läs det om du orkar, där står det att jag älskar


er alla, trots att ni ej älskade mig, ni är få dock...
Kasta sen min döda kropp bland soporna, bränn den obefintliga existensen som


bär upp mig i denna sjuka jävla värld, hugg ner mig till bitar, mata mig


till grisarna...Jag bryr mig inte för nu finns jag inte här längre, min


sista kraft gick åt, styrkan att ta mitt liv är mer än det du någonsin


kommer kunna åstadkomma. Ro, midnatten tog slut, regnet avtog och solen


skiner nu utanför. Den natten dog ännu en trasig själ, som bara ville ha


kärlek, känna sig speciell, upskattad för det lilla han kunde, få


åtminstånde ett leende, men ack, den gåvan tilldelas de andra. För denna


pojken var ej ett liv i era ögon, men det är släckt nu och ni kan äntligen


gå vidare med era vidriga liv. Liv...Liv...Död...