Frågeställningar&tomt med svar

Om det nu är så att jag själv är det enda jag alltid måstat levat med, hur kan det då komma sig att jag inte än accepterat mig själv?
När jag bara har levt med dig i några år och jag fortfarande hittar saker på dig jag vill ändra, men inget på mig, hur kommer det sig då att det fortfarande är mig som jag inte kan acceptera, trots att det är mig jag inte hittar några fel på?
När du ljuger, snyltar mig och får mig att må piss, och jag bara står här och är ärlig helt rätt genom mot mig själv, när det är jag som står här och gör allt jag kan för att jag ska må bra
Varför är det då mig jag ger skulden för det där, inget?
När det är jag som tycker att jag är vacker, på insidan, när det är jag som ser en sak i spegeln, varför kan jag då inte känna samma sak annan tid?
Varför är det dig de ger komplimanger och kastar blickar efter, varför är det mig de blir kåta på. De som var två till fyra år äldre.
Om det nu är som hon sa, att det är ett monster som bor i mitt huvud, varför kan jag inte få honom att flytta ut?
Varför kan jag inte bara låta allt vara, jag är vacker på insidan, undrar bara om det syns igenom, undrar om någon ser mig som vacker. Eller kanske jag bara är den där intelligenta, spralliga, glada, kåta, djupa, tillbakadragna och samtidigt framåt tjejen som bara är kort och gott.
Inte den där flirtiga, rebelliska, arga men oftast glada halvt korkad, lite djup och väldigt framåt personligheten som du har, plus det där utseendet som killarna uppskattar så väldigt tydligen, de som är lika gamla som oss då, kanske är de det som man måste ha för att vara vacker.
Insidan och utsidan kanske inte hänger ihop.
Men frågan är, var jag verkligen så ful som jag lurade mig själv att jag var?