En liten teori jag har

Vi människor är gruppdjur, som små har vi inte än funnit riktigt vad som är jag så då går det att umgås med alla, när du blir äldre hittar du mer och mer vad som är jag och du börjar söka dig till folk som är likasinnade, du söker dig till grupper där du behövs och där du fyller en funktion, där du är behövd, när de personer du förut umgåtts med inte längre uppfyller vad du är, dina intressen, ditt sätt att vara, dina sätt att se på grundläggande saker och ting och så vidare så tappar du din plats och du blir inte intressant längre, du trivs inte med dem.
De stämmer inte in med hur du är och vill vara och du fyller kanske, ofta är det så, inte längre någon funktion i den gruppen.
Då blir du ensam, då känner du dig ensam, det behöver inte betyda att de stöter ut dig, men du har ingen direkt plats och ingen behöver dig riktigt i gruppen längre, du är ut kasserad, så du känner dig ensam när du umgås med dem.
För mig stämmer detta i alla fall.
I klasser är det ganska stor risk att det blir så med någon person, eller några, de måste inte vara mobbade eller utanför, de kan lika väl vara en av de mest populära i klassen, men man känner sig ensam i såna grupper, när man inte fyller en funktion, när man egentligen inte är behövd.