Två steg fram ett steg bak

Det känns väldigt, hopplöst. Jag tror att ordet hopplöst är det som mest ger någon symbolik med de känslorna som mer eller mindre svallar över i mig.
Det är ett löst hopp, inte ett hopp som är löst likt en mordgåta, utan ett hopp som är löst och snart faller sönder, ett löst hopp.
Tröstlöst, utsiktslöst, ohjälpligt, obotligt, oförbätterligt, förtvivlat, förkrossat, meningslöst, hopplöst.
Hopplöst, hopplöst, hopplöst.
Fast alla de andra orden fungerar egentligen precis lika bra då de är synonymer till varandra. Jag känner mig tröstlös och ohjälplig, allting känns meningslöst och det känns som mitt hopp försvinner, hopplös.
Mitt hopp. Mitt hopp angående vad? Jag vet faktiskt inte, det är en enda röra. Ett kaos i mitt huvud. Ett kaos i min kropp. Jag tycker om det ordet. Just nu är jag kaos. Kaos, kaos, kaos, kanske är det så att ur kaoset föds hopplösheten?
Förr hade jag velat dö när jag mådde såhär, men jag vill inte dö längre, nu vill jag bara lyssna på öronbedövande avgrundsvrål och skära mig i benet så jag får lindrig från kaoset tills det gått över. Men jag ska inte, jag ska inte skära mig ni kan vara lugna, jag har slutat och gör inte sådant längre, jag är nästan frisk, har bara ett litet bakslag just nu.
För att kunna ta två steg fram måste man ibland ta ett steg bak.
Steg, dans och Maja. Maja min dröm, min syster, mitt allt i hela världen som jag inte kan släppa.
Hon har mig som i en liten ask, om hon skulle komma tillbaka skulle jag öppna mina armar och inte ens fundera för en sekund över varför eller hur länge.
Jag känner mig som Forrest Gump, jag är Forrest och Maja är Jenny. Varför skulle jag låta henne komma tillbaka efter allting med öppna armar och inte ifrågasätta någonting? She’s my girl. She is my girl. Min, min, min och åter igen min. Fast hon är inte min. Jag är hennes men hon är inte min längre och jag saknar henne något så otroligt.
Snart ska vi till Stockholm tillsammans, hon frågade mig om jag ville med. Jag blev så glad att jag trodde jag skulle börja gråta, hon frågade mig, förstår ni, hon frågade om jag ville följa med henne ner till Stockholm och gå på Gröna Lund, bo hos hennes kusiner, hon frågade mig.
Att hon frågade mig rörde upp väldigt mycket gammalt som jag vill komma ihåg, som jag vill ska vara sant och som är sant. Som jag fortfarande önskar av hela mitt hjärta var verklighet. Men det är det inte. Det är ingen verklighet längre. Allting vi hade är nu bara ett minne blott. Jag känner mig fortfarande övergiven och lämnad, naken och trasig utan henne, jag har inte hittat mig själv riktigt än, jag har inte hittat vem jag är inför mig själv.

Allting jag gör nästan känns som en stor teater jag spelar upp för mig själv, och ibland spricker fasaden och då trasas jag sönder och så blir allting sådär meningslöst och grått.
Min mamma säger att ingenting någonsin kan få vara bra i mitt liv. Blir det för bra ska jag alltid trasa sönder allting och bli ett nervvrak. Hon är less på att jag är ett nervvrak.
Det är bara det, att när allting har varit bra för länge blir jag rastlös och då blir jag galen över att vara så inrutad i ett schema med samma saker om och om igen, runt, runt, runt vecka efter vecka, dag efter dag, och i samband med att detta sker får jag en enorm olust till allting, jag vill ingenting och jag känner mig helt apatisk. Ingenting spelar någon roll, ingenting mänskligt tjänar till någon nytta ändå.
Du blir ändå bara sårad.
Allting rycks ändå bara ifrån dig utan att du har någonting att säga till om det, du kan bara nicka och vara glad över den tiden du fick för att sedan gå vidare till nästa sak som i sinom tid även det ska ryckas bort från dig.
Det enda du kan vara säker som ständigt finns kvar är du själv, du finns alltid kvar vad som än tas ifrån dig, och det kändes ju ganska typiskt jättejobbigt, men samtidigt så får vetenskapen av detta mig att bry mig ännu mindre eftersom jag hur som helst kommer att finnas kvar. Jag finns kvar, allting annat rycks bort, hur mycket gott jag än försöker göra så rycks det bort. Du kan aldrig få någon riktig garanti för någonting, det finns alltid en jävla massa gånger som garantin inte gäller.
Det spelar ingen roll att jag försöker ge någonting en mening då det bara blir ytterligare ett moment i teatern som jag bygger upp inför mig själv. Inför mig själv och alla andra.
Ja just det och för att knyta igen påsen, när allting varit bra för länge sätts rädslan igång för att allting underbart jag har ska förstöras och så hamnar jag i obalans och så förstör jag allting själv och vips så gick mina farhågor i uppfyllelse.
En liten del av mig säger att mitt liv skulle kunna vara underbart egentligen, att det faktiskt finns någonting som är ett liv där det inte känns som att jag spelar en teater även bakom kulisserna, men den andra delen av mig säger att detta bara är en lögn, att alla liv ser ut så ända tills att man dör, att det enda man gör är att fly från meningslöshet och att vad man än gör så kommer man ständigt och jämt bli skadad om och om igen livet igenom.
Egentligen så kanske det är en del av båda.
Jag vill inte att det ska vara båda, jag vill inte bli skadad igen om och om igen, jag vill aldrig mer behöva uppleva smärta som någon annan orsakar mig på det sättet. Jag vill inte och jag är rädd. Jag är jätterädd för att det ska hända igen.
Jag är väldigt rädd för pojkar.
När jag tänker på Ebbe som en partner efter att han pratat om sina flickvänner så kan jag inte annat än konstatera att han skulle vara en helt underbar partner, en helt fantastisk pojkvän och det är precis där problemet ligger, att vara någons pojkvän indikerar att man är en man. En man. Jag är otroligt rädd för män, jag är rädd för pojkar.
Jag vill ha dem som vänner, som nära fantastiska underbara vänner, men när det kommer till förhållanden blir jag illamående. Någonstans i ryggen börjar det och får det att krökas.
Jag vill inte ha någon pojkvän. Jag vill inte ha med pojkar att göra, fast när jag säger sådant så ljuger jag, jag vill visst ha med pojkar att göra. Jag vill ha ett förhållande där jag inte är bunden, ett förhållande som inte blir som mitt förra, jag är så rädd så otroligt rädd att jag inte vågar.
Jag är ingen relationsanarkist egentligen, men jag tror att det är en massa sådana förhållanden jag vill ha, jag vill få all den kärleken, jag vill få närheten, jag vill få allting men inte ha förpliktelserna. Egentligen har det ingenting med förpliktelserna att göra eftersom jag mycket väl skulle kunna tänka mig att inleda ett förhållande, gärna ett ganska monogamt förhållande med en kvinna.
Bara inte med en man.
Jag vill inte bli utsatt för det igen. Självklart är jag väl medveten om att flickor kan utsätta mig för precis samma saker, men det är inte en rädsla jag väljer, jag har inte valt att vara rädd för pojkar, om jag skulle välja skulle jag inte vara rädd för någon alls.
Hur jag än vrider och vänder på allting, alla steg bakåt jag gör, så finns det en återkommande anledning varje gång. Maja är en visserligen en vanlig anledning, men hon gör mig bara ledsen, och ledsen kan man få vara, det är en känsla som är hanterbar.
Men David, det är en rädsla, en skräck och en djup ångest som är bosatt i mig och som återkommer i allting.

”Och så är det David” svarade jag skrikande när mamma frågade varför jag höll på att bryta ihop. Som följdfråga undrade hon var han kom in i bilden. På det svarade jag sanningsenligt och enkelt.
”Överallt”