Jag använde styckesindelning, det är bara det att det i

Vem var jag och vem är jag nu?
Vad är jag nu och vad var jag, vad är skillnaden mellan vem jag var nu och då?
Jag vet inte riktigt men jag tror bestämt att det finns andra människor som vet det. Jag känner mig otroligt ledsen, nedstämd, arg, hopplös, jag känner mig hopplös, jag tror att det är vad jag skulle kalla känslan, hopplös, allting känns tomt men ändå fullt, det känns sådär hopplöst, som att det existerar men ändå inte riktigt. För vad spelar det egentligen för roll, vad spelar någonting för roll, och vad har jag för någonting att klaga på egentligen, jag har en mamma och en pappa som älskar mig och som har väldigt bra jobb, jag har två syskon som älskar mig och som jag älskar, jag har en kusin som vi har privilegiet att ta hand om väldigt mycket och hon är helt fantastisk. Jag har en moster, en mormor, en farmor, en farfar och en extra farmor som älskar mig otroligt mycket även om jag just idag inte har så bra kontakt med någon av dem så älskar jag dem väldigt mycket. Jag har kläder och husrum, jag har ett eget rum dessutom och många människor tycker om mig (fast de tar mig aldrig till sig) en dator och telefon, jag har allting någon kan tänkas behöva och lite till. Jag är begåvad och har väldigt stort självförtroende, ingenting fattas mig. Jag känner mig egentligen inte tom, det känns inte som att någonting saknas, det bara finns inte, det är inte borta, det har aldrig varit och det finns inte, det är som en törst som inte är en törst som törstar. Jag har det jobbet jag vill ha, jag kommer in på rätt linje, jag är frisk som en nötkärna och älskar många människor i min omgivning. Tror jag i alla fall. Jag vet inte faktiskt egentligen om jag riktigt älskar dem. Om de skulle försvinna skulle de fattas mig ett tag, sedan skulle den känslan försvinna och jag skulle bli likgiltig till deras försvinnande, ty människor kommer och går, det finns ingenting som faktiskt består, så varför ska jag bry mig, varför ska jag orka lägga ner kraft och glädje i någonting som ändå kommer att försvinna endast för att få tillfällig glädje som sedan utbyts mot oförklarligt djup sorg. Jag har gjort det misstaget förut och jag vill ej göra om det. Jag har fortfarande inte återhämtat mig, jag drömmer fortfarande mardrömmar, senast inatt. Vi skulle hämta mjölk samtidigt, hon tittade på mig och log, sa att ’kommer du ihåg, vi brukade kalla varandra för syskon, nej just det systrar tror jag till och med att det var’ sedan skrattade hon, jag skrattade med men inom mig gjorde det så jävla ont, för mig var det på riktigt, för mig fanns du där och skulle alltid finnas, jag skulle aldrig glömma, du skulle aldrig glömma, vi skulle alltid vara. Jag vaknade och har varit sådär lagom avdomnad idag. Per ringde mig, det första han sa var att jag lät otroligt trött. Jag är otroligt trött, jag är så otroligt trött på allting. Jag vill inte, jag orkar inte, jag bryr mig inte. Jag vill inte tillhöra den riktiga världen.
Alex beter sig så aggressivt mot mig, speciellt idag, och jag blir rädd för att öppna munnen, jag vill inte och aldrig göra något fel, inte uppröra någon, inte göra någon ledsen, jag vill laga allt och alla, men det är så trasigt och det går bara sönder hela tiden, jag vill att allting ska vara glatt och rent överallt, jag vill att det ska vara lurviga kattungar och tekoppar och snälla ord och leenden och uppriktighet och kärlek och inget ont ingenting som gör mig illa eller någon annan illa. Jag vill ha ett kontrakt på kärlek, jag vill ha någonting man aldrig kan få, ett kontrakt på att människor kommer att älska mig för alltid, det spelar ingen roll hur många gånger ni säger att ni alltid kommer att älska mig och att ni alltid kommer att finnas där för jag vågar inte lita på er, jag vågar inte lita på era ord. Jag vågar knappt själv lita på mina ord.
Han sa en gång att alla människors problem är stora för just den individen och att de därför ska tas på allvar, men jag vågar inte tro på det. Jag vågar inte, eller jag vågar, det är bara det helt enkelt att jag inte tror på det, så enkelt är det nog. Eller, egentligen anser jag nog att alla människors problem är stora utom mina egna. Jag tar alla människors problem på allvar utom mina egna, hur små eller stora de än är, för jag har ingen rätt till det. Jag vet egentligen inte varför jag inte har någon rätt till det, men det är så det är, jag har ingen rätt att må dåligt för allting positivt och älskvärt jag har i mitt liv. Det var inte hans fel att det blev som det blev i vårat förhållande, om jag bara hade varit lite bättre, om jag bara hade älskat honom lite mer, om jag bara hade varit mer lik honom, mer mogen, mer trogen och inte sådär äcklig och hade tankar om andra och fantasier där någon annan än han var med, om jag bara hade visat honom lite mer hur mycket jag älskade honom, om jag inte hade haft alla de där tankarna, om jag inte hade skadat mig själv då jag lovat honom att inte göra det så hade han inte heller skadat sig, om jag bara hade haft lite mer tålamod och lyssnat lite bättre på honom, om jag bara hade låtit bli att gå till psykologen och äta medicinen som han sa åt mig att göra kanske det hade blivit bättre, då kanske han hade älskat mig mer, om jag bara hade sagt lite oftare hur vacker, underbar och fantastisk han var, om jag bara hade berättat det och sagt till honom varför han var så underbar och vacker kanske han inte hade börjat må dåligt, om jag varit så krävande hade han aldrig heller börjat mått dåligt. Jag vet att det är så, jag vet det. Om jag hade slutat vara med Maja och inte åkt till Umeå de där gångerna kanske jag hade varit honom mer till lags och då kanske han skulle ha varit mer nöjd, då kanske, kanske. Jag förstörde oss och jag förstörde Maja och mig. Jag minns att jag ibland pratade med Alex om vad som hade hänt i vårat förhållande och jag minns att hon grät varje gång, det konstiga är att jag inte minns varför hon grät, hur mycket jag än försöker att komma ihåg vad jag kan ha berättat eller sagt så kommer jag inte ihåg någonting, jag tror inte att hon kommer ihåg heller så jag kommer nog aldrig att få veta vad det var. Jag undrar ibland om det var någonting hemsk. Jag kommer inte ihåg så mycket från mitt och hans förhållande faktiskt, nästan ingenting alls, det är lite småsaker som jag kommer ihåg, de kommer mer och så försvinner det jag kommit ihåg tidigare in i glömskan, men någonstans där inne finns det ju. Jag undrar bara när det ska komma fram och vad det är. Dante, uttalat Danté även med ett betonat a, som ska uttalas på väldigt engelskt vis, han bodde i pojken sa han, och han var den elaka personen som bodde i honom, han sa att han hade fler personer som bodde i sig med som gjorde olika saker, att det egentligen inte var han som gjorde mig ledsen och sa elaka saker, han sa att han inte ens var vid medvetande när han sa elaka saker till mig. Dante tyckte att jag var hemsk, han sa att jag skulle förstöra pojkens liv. Det gjorde jag också. Jag pratade en gång med Dante, jag kommer inte ihåg så mycket av det utom att pojken andades konstigt innan han sa att han hette Dante, jag minns att jag försökte göra Dante ledsen så att han skulle komma tillbaka, för jag visste inte riktigt om jag trodde på att Dante var riktig, men han var helt immun mot allting jag sa och allting jag gjorde, istället gjorde han mig ledsen och arg kommer jag ihåg, sen andades han konstigt igen och efter ett tag sa han att han var tillbaka. Det var en väldigt konstig händelse. Jag är fortfarande inte riktigt säker på att jag tror på det, men jag kan samtidigt inte säga att jag inte tror på det, jag vet inte vad jag ska tänka och tro alls längre, logiskt säger jag nej men känslomässigt vill jag tro på det. Jag minns inte heller varför, jag minns bara att han gav mig så otroligt många panikångestattacker, en gång fick han bära mig hem för jag kunde inte gå, sen var han arg på mig, besviken och ledsen för att han inte kunde göra så jag slutade ha panikångestattack när jag väl fått det, för det hade han alltid kunnat förut, och då vart han ännu mer ledsen för att då sa han att han blivit dålig. Jag ville egentligen säga till honom att förut var det inte du som gav mig panikångestattackerna tillskillnad från nu, men jag vågade aldrig säga det och så började jag må dåligt och skämmas över mig själv så hemskt när jag tänkte tanken, för jag var en så hemsk flickvän då. Så kan man inte säga eller tänka om personen man älskar så då skämdes jag över att jag fick panikångest och för att jag tänkte sådant om honom. Han var aldrig nöjd över mitt hår heller utan skulle hela tiden fixa till det, för att han ville att det skulle se ut på ett annat sätt, men jag tror inte att han gjorde det för att vara elak någon gång, men ibland gjorde det mig lite ledsen faktiskt för att det nästan aldrig dög, fast jag brukade putta bort de känslorna och säga åt mig själv att sluta vara så löjlig och så brukade jag kontra hans tillrättningar på håret med en bortförklaring. Sen minns jag första gången jag gjorde slut med honom, eller vi gjorde bara en paus egentligen, när jag sa att vi måste vara ifrån varandra ett tag för att jag mådde så dåligt ihop med honom och att jag var tvungen att få fundera på oss och allting och att vi kanske behövde växa från varandra ett tag för att kunna passa ihop eftersom jag redan nu visste att han levde genom mig och allting, och jag vet inte riktigt vad jag vill säga, nu droppar det inte så mycket mer, men han föll i alla fall ihop, jag minns hatet och sedan tomheten i hans blick, efter det kollapsade benen under honom och han föll ihop, jag var tvungen att kliva in i bilen efter det. Jag mådde så dåligt, skämdes över mig själv och mitt beslut, kände mig hemsk och dålig för det. Han hade ju sagt att han skulle ändra sig, att allting skulle faktiskt bli förändrat denna gång. Jag tror att jag egentligen bara ville visa att jag var allvarlig med att jag var tvungen att få en förändring. Jag minns bara inte från vad jag ville ha en förändring. Vad ville jag ha för förändring? Han har sagt till mig att vi hade en fantastisk sommar, så jag antar att vi måste ha haft det, för jag minns ingenting av sommaren, inte ett dyft. Det enda jag minns är Trästock, vi blev tillsammans igen, han gick ner på knä och frågade mig. Hela veckan innan det hade han uppvaktat mig. Tills vi bråkade och jag ändrade min status till att vi gjort slut på facebook. Jag hade lovat honom att inte göra det. När jag gjorde det skrev han att han skulle hänga sig eller skjuta sig för att jag hatade honom ändå och då var det inte värt att leva för att han var en sådan hemsk människa. Några dagar efter det blev vi tillsammans igen. Vi hade sex utanför Balderskolan, det kom en kille och kissade nästan på oss och jag började gråta, då strök han mig över ryggen och sa att allting var bra och att han kunde vänta lite om jag behövde tid på mig. Jag tror i alla fall att han sa det. Jag blir så känslodöd och tom när jag skriver om vårat förhållande. Jag känner mig som en robot.
Jag har maskara runt ögonen, som en tunn grå skugga, för jag har gråtit. Jag gråter när jag tänker på henne. Mamma ringde mig tidigare, hon sa att jag lät ledsen och jag konstaterade att det var nog drömmen som gjort att jag var såhär, jag konstaterade att jag har haft en dålig dag hela dagen, sen sa jag att det nog inte är någonting som kan göra den bra just idag, hon frågade när kvinnojouren skulle komma och prata med mig och jag svarade. Kvinnojouren ska komma nästa vecka. Mitt och pojkens förhållande var tydligen inte så bra, de säger att det kallas för psykisk misshandel. Det kanske var psykisk misshandel, jag stämmer nämligen väldigt bra in på traumamallen efter kvinnor som varit psykiskt misshandlade. Obehagligt bra. Dessutom är jag rädd för pojkar. Jag är väldigt rädd för pojkar faktiskt så fort de vill komma mig nära inpå tror jag att de ska göra mig illa. Jag tror faktiskt att alla ska och vill göra mig illa. Det är ingenting jag vill tro, det är bara så, det är en känsla jag har, som typ att man vet att man ska springa när man hör ett lejon morra eller ser en stor orm resa sig, och att man ibland till och med kan bli så rädd att man blir helt paralyserad av skräck. Jag har en känsla av att, jag har en känsla av massor förresten. Det kanske räcker med att skriva så. Äsch nu räcker det med självömkan för länge. Förlåt.